Min blivande man har åkt iväg på en resa med jobbet och jag är med andra ord Gräsänka. Det är jag inget fan av direkt. Jag gillar inte alls att vara ensam i ett stort hus. Jag har låst och kontrollerat alla dörrar tre gånger om. Fjant är vad man är..
Mycket tankar och funderingar fladdar i huvudet på mej nu och jag vill egentligen bara krypa ner under täcket och låta dessa dagar gå. Jag vill inte snöa in mej på ledsamma bebisförsökstankar nu när inte han är hemma.
Häromdagen när vi krupit ner under täcket och kände varandras närhet började jag helt plötsligt gråta. Mitt i allt mys. Min man blev helt utom sig och undrade vad som vad på gång. Hur kan du helt plötsligt bara bli ledsen av att vi ligger här omslutna av varann? Jag svarade att det är så patetiskt av mej. Att jag skäms över mina känslor. Jag gråter av att jag har haft mens i två veckor nu och att en kompis skrivit på facebook att deras lilla efterlängtade dotter äntligen fötts. Å så bara rann tårarna! Min man tog sig intill mej, smekte mej över håret sådär som bara han kan och sa att det inte alls är patetiskt. Jag berättade att jag inte alls missunnar dem sin lycka och så och han svarade snabbt med att det vet han och att jag inte är en elak människa. Att det bara känns lite extra jobbigt när kompisarna får sina små bebisar. Jag berättade vidare att min kusin ska ha om 6 veckor och att en annan kompis bebis snart är 1½ månad och att jag måste hälsa på henne snart. Det är så mycket bebisar runt omkring mej nu så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Jag missunnar ingen någon graviditet. Jag är glad att andra lyckas. Jag är det. Det vore tråkigt om någon i min närhet skulle gå igenom behandlingar och tråkigheter. Jag vet ju hur mycket vi tampas med. Jag önskar ingen detta. Om mina vänner blir gravida snabbt så blir jag glad för deras skull. Men jag tycker att det är lite jobbigt. Det stressar mej en gnutta och jag blir såklart ännu mer ivrig på att jag vill bli gravid jag också. En helt naturlig känsla. En helt naturlig drift. Är man i en sånhär längtan och behandlingsperiod så tror jag inte att det går att vara opåverkad av omgivningens händelser.
Jag vill så gärna få det där sträcket på stickan. Få berätta för nära och kära att vi äntligen har lyckats. Få den där magen. Få föda vårt lilla barn. Bli mamma.
Längtan är så stor så den gör ont många gånger. Den finns alltid där, jag bär den med mej överallt och många gånger kan jag stå emot, nicka och le mot andra människor när de pladdrar på om hur lätt de hade det för att bli gravida eller uuuush det måste vara så jobbigt att inte kunna få barn, jag har haft turen att bli på smällen samma månad som vi försökte. Eller den allra bästa: Vi ville ha ett majbarn och vi fick det!
Det jobbiga kommer ofta efteråt. Speciellt när jag ska sova. Då bubblar det inom mej och jag blir ledsen över dagens prat eller händelser. Det är då jag behöver min mans extra omtanke och fina varma ord.
Jag saknar honom oerhört mycket! Min fina älskade livskamrat! Min trygga livskamrat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar