Tankar och ångest för framtiden

Cykeldag 9 idag. En vecka kvar till Proverastart. Å så var vi på de berömda mellandagarna. Igen. Jag tycker man inte gör annat än väntar. Väntar på att mensen ska komma, väntar på att få läkartid, väntar på att få svar på blodprov, väntar på att ägglossningen ska komma, väntar på bim, ja att vänta är vi bra på.
Eller tvärtom - helt värdelös. Jag avskyr att vänta. Jag tycker det är så tråkigt att det bara kan ta sig ett par dagar i månaden. Det är så surt att man inte kan starta igång nästa behandling strax efter att den förra misslyckades. Så barnsligt otålig jag är. Jag vet och jag erkänner det. Jag är som ett liten unge! AMEN JAG VILL!

Det är mycket man vill här i världen - lugna ner dej nu damen!

Jag har en helt underbar man, jag har två fina bonusbarn, jag har ett hus, en bra bil, fast jobb, vi har stabil inkomst och otroligt stark kärlek! Men det är inte det jag gnäller över heller! Jag är jätteglad för det jag har och jag lever det liv jag vill göra. Jag kryper ner bredvid min blivande man varje kväll och känner den där goa känslan i magen - jag har valt rätt!

Men samtidigt så finns det ett litet hål. Eller många gånger ett rätt så stort hål. Ett svart hål. En saknad. Det fattas någonting. Den sista pusselbiten. Den som gör att jag blir hel. Ett barn. Jag vill så gärna försöka få det där efterlängtade barnet! Jag vill ge min man sitt tredje barn. Han vill ge mej mitt första barn. Vårt barn!

Barnet som är så otroligt efterlängtat, inte bara från mej och min man. Bonusbarnen vet inte att vi försöker få barn, men de pratar om bebisar och att de vill ha ett lillasyskon! De berättar hur de ska ta hand om det, hjälpa mej med det och så. De längtar såklart efter en lillebror eller lillasyster (det brukar ändra sig, just nu är det lillebror som står högst på listan)
Jag och min man pratar ofta och mycket om det här. Jag tjatar inte men det kommer på tal då och då. Ibland tar han upp det och ibland tar jag upp det. Eller för det mesta tar jag upp det. Det ligger lite mer på mina hornhinnor än det gör för honom. Han längtar såklart jättemycket han också och han planerar med det förhoppningsvis kommande barnet i våra projekt såsom vid ett nytt bilköp:
- Så får vi ändå plats med en vagn i bagaget. 
Eller:
- Här finns gott om plats på framsidan för att bebisen ska kunna ligga i vagnen ute på dagarna... 

Åh, om man bara kunde få ett besked: Ja det kommer fungera för er! Det kommer en liten kotte till er familj. Att just nu leva i denna ovisshet eller Rysk roulette-bubblan får en att många gånger tappa hoppet. Även att jag vet att idag är det en skitdag och att det kommer kännas betydligt bättre imorgon eller övermorgon så lever man ju här och nu. Just DÅ är det skit. Just DÅ känns allt som att det inte kommer fungera.

Så skäms jag. Många gånger skäms jag över att jag tycker detta är jobbigt och att jag är ledsen. Herregud kan jag säga till mejsjälv, sluta lipa, det finns de som har det betydligt värre! Jag och min man har bara gjort behandlingar sedan i september! Vi har visserligen inte haft skydd sedan vi träffades men eftersom jag visste att jag har Pco så kunde vi slopa skydd och som min man sa, skulle det dyka upp ett plus så är det välkommet.
Jag skäms över att vi bara har gjort tre Pergotimebehandlingar och att jag mår som jag mår vissa dagar! Jag borde egentligen inte ligga och lipa när det finns de som har genomgått x antal missfall, x antal behandligar eller x antal misslyckade provrörsbefruktningar! DE har det tufft. De har varit igenom betydligt mycket mer än vi.

Men man ska inte mäta sig med någon annan. Alla har vi rätt till våra känslor. Alla har vi rätt att känna oss ledsamma eller att hoppet ibland sviker. Bara för att vi inte har genomgått så mycket så menas inte det att vi inte mår dåligt och tänker på allt runtomkring. Jag är livrädd för att hamna i den situationen. Jag är fullkomligt livrädd att få beskedet att vi inte kan bli gravida via Pergotime utan måste flyttas över till IVF. L i v r ä d d!
I vårt landsting har vi bara ett gratisförsök. En chans! Hade man haft tre så hade nog inte den prestationsångesten infunnit sig lika mycket. Då  t r o r  jag att jag hade känt att okej fungerar det inte nu så har vi två kvar. Ett halmstrå att gripa tag i. Hamnar vi där så har vi ett försök och fungerar det inte så är vi i en betydligt annorlunda situation. Vi måste ta olika ställningar till hur vi ska gå till väga. Jag är livrädd att hamna i det läget att man misslyckas även med det eller de köpta försöken och att vi kommer till en punkt där mannen säger att nu lägger vi ner. Nu har vi inga mer pengar till att försöka. Jag ryser längst med hela ryggraden.

Det får inte ske. Det måste ha fungerat innan dess. M å s t e.