Att smälta samman med sin situation

L skrev:

Fast längtan är lika stor oavsett behandlingar eller icke behandlingar, missfall eller ej!

Vad det gäller IVF var det min stora skräck också. Men var fas har sin tid. Det tog tid att ens acceptera att vi skulle in i träsket, men när man väl var här så kändes det ändå skönt att få den hjälpen (eller betala för den...).
Nu är min stora skräck att jag inte ska orka många försök till.. men en dag i taget. Allt har sin tid!

Jag tänker på när vi började försöka och jag var livrädd över att det inte skulle gå... Inte gick det - men jag har överlevt snart två år i träsket :)

Och det kommer fungera, snart!!

KRAMAR!
Ha en fin kväll!!

Svar: 

Ja längtan finns hos oss alla och den är enorm för var och en! Du har så rätt! 

Om jag ser tillbaka i vår lilla resa med endast tre behandlingar så känns det fortfarande jobbigt och ledsamt vissa dagar, men jag tror det beror mycket på just längtan och oron inför framtiden med ev IVF. I början kändes ALLT hysteriskt och jag var orolig för minsta lilla med behandlingen. Jag bröt ihop för att jag inte ville genomgå behandlingar pga att jag var besviken på min kropp och att jag måste genomgå detta. 

Man kan väl se det som en reaktion i det hela. Det första steget. Ilskan och "hatet" mot behandlingen och situationerna. Innan man liksom "landar lite" och accepterar att det här är så det kommer se ut för att vi ska försöka lyckas. Man måste nog gå igenom ett par behandlingar för att komma in i smeten och börja förstå och acceptera sin situation. 

Även att jag bryter ihop vissa dagar och tycker att allt är skit och att jag bara vill packa väskan och bo i skogen vissa dagar så vet jag att det är värt att fortsätta. Det är värt att gå igenom skiten och att det kommer belöna sig. Gör man det inte så har man gett upp innan man ens har försökt ordentligt. 

Att vi snart ska börja med vårt fjärde försök ser jag fram emot. Det gjorde jag inte på samma sätt första gången. Då var allt nytt och jag var arg på mej själv och att vi måste gå denna vägen. Jävla jävla kropp! Arg på att livet är så förbannat orättvist. Klart jag har de känslorna kvar i mej, men jag kan se det ur ett annat perspektiv.

Ibland.. ha ha.

Nu har vi testat ett par gånger och jag vet hur man kan må av hormonerna, jag vet hur ledsen jag kan bli och jag vet att min man inte lämnar mej för att det är fel på min kropp. Jag känner mej trygg med honom i det här och vi gör denna resa tillsammans. Vi har landat båda två i detta! Han har väldigt bra koll på grejerna han också måste jag säga. Han hade lite svårt att hänga med i början, det var undersökningar, äggledarspolning, tabletter, stickor och sedan hoppsan hejsan det fungerade inte, på med dubbeldos och sedan ojsan överstimulering, läkarbesök efter läkarbesök... 

Det var en liten tuff start där. Men vet vi var vi har varandra och att vi står fast vid att vi vill kämpa för att den här resan ska få ett underbart slut: Vår alldeles egna bebis! 

Hans högsta önskan i det här (förutom att det kommer en bebis) är att jag ska må bra under tiden. Han vill inte att jag ska må dåligt eller att jag ska bryta ihop p.g.a av behandlingar och olika besked. Han vill att vi tar det som det kommer och att vi hänger med i svängarna så bra det bara går. 

Lätt sagt men mindre lättare gjort säger jag till honom. Men jag har lovat och jag lovar att försöka och att kämpa. Det är svårt vissa dagar men jag håller mej kvar. Jag vet ju att målet kommer en dag!

Jag tror som L skrev att var fas har sin tid. Man hänger liksom med och klarar av varje delmål. På ett ellar annat sätt kommer det fungera. Någon dag!

Tack alla fina ni som hänger här om dagarna! 

/ M