Att få uppleva det vackraste

Tjipp tjopp. Onsdag idag. Dagarna rullar som vanligt. Jag märker inte om det är tisdag eller söndag. Jag har helg varje dag ;)
Lille T somnade i vagnen vid 10 och sover än. Förmodligen kommer jag snart få höra ett litet gnyende nerifrån som påvisar att det är dags för mat. Mat- och sovklocka har grabben.
Igår hade vi besök av ett par vänner och deras tonårsbarn. T fick en jättefin mjuk och len filt och dreglis. Suveränt. Jag har länge tänkt att införskaffa mej sådana just för att han är ett litet kräkbarn, fast det har blivit lite mildare trots allt, men har liksom inte fått tummen ur att åka och köpa.

På tal om pengar och handla. Idag kom T´s första barnbidrag! Tjoohoo. Vad fräsigt. Blev själaglad när jag såg att det stod "barnbidrag" på mitt kontoregister. Tänka sig att det blidde ett barn iallafall och att jag nu som mamma får in barnbidrag. Knasig tanke. Va? Vad hände? JO det är mitt barn. Det är jag som har burit honom i magen och fött honom! Det är ingen dröm som jag ännu inte har vaknat upp ur. Det är dundersant.

Igår slog jag över till kanal 4 när det lägligt nog visades En unge i minuten. Tidigare dagar när det har gått så har jag varit tvungen att byta kanal eftersom jag har känt att tårarna brunnit i ögonen. Så känsloladdat nu efter vad jag själv har gått igenom. F kom och satte sig i soffan och vi kikade på de resterande minuterna av programmet. Så fint, så igenkännande och så vackert att se två personer binda samman varandra och stötta varandra genom det vackraste man kan uppleva. När den ena kvinnan var i krystningsstadiet och upprepade att hon inte kunde krysta eller inte ville sa F att sådär sa du aldrig M. Du var inte rädd eller i uppgivningstillstånd alls. Han sa att han är så imponerad av mej och hela upplevelsen med T´s födelse. Det var så fint och bra. Å jag minns ju hur jag kände när jag väl kom till den där biten som jag har varit så rädd för. Jag trodde att jag skulle flippa ur totalt och vilja packa väskan och åka hem. Ligga och skrika av rädsla eller inte kunna ta in vad jag skulle göra.

Men icke. Inte någonstans. Jag vet att jag låg och väntade på att krystningskänslan skulle komma. Värkar hade jag ju men jag kände inte att det tryckte på. Barnmorskan kände med handen och meddelade att jovisst hade jag krystningsvärkar så det var bara att köra. Där och då var det som att jag fick ett jävlar anammat och gick in i en fas där jag bara fokuserade på att föda ut vårt barn. Det fanns ingen rädsla överhuvudtaget. Mycket märkligt egentligen. Jag krystade och fick otroligt mycket beröm från barnmorskan, undersköterskan och min allra käraste man. Jag lyssnade såklart mest på barnmorskan men jag hörde hela tiden F som pushade mej där han stod vid min sida. Jag hörde hur han peppade mej och berömde mej och när jag kände värkarna tog jag masken och andades in ren syrgas ett par gånger, laddade till tusen och krystade för allt jag var värd. Så befriande det var. Så "skönt" det var. Jo klart som fan att det gjorde ont, något så in i helvetes ont när huvudet kom ut halvvägs och jag var tvungen att vänta till nästa värk som lät sig dröjas skitlänge. Men det var så sjukt adrenalinkickande hela alltet. Jag är galet stolt över mej själv och att jag lyckades hålla lugnet och sinnet.

Jag kan bli alldeles rörd och tjutig när jag tänker tillbaka på vår fina stund på sjukhuset. Att vi kom dit för att jag skulle få sova. Inställda på att F skulle åka hem och komma tillbaka på morgonen om de inte hade blivit tvungna att ringa efter honom under natten. Den enorma lyckan som stötte undan sömnbristen när barnmorskan berättade att jag var öppen till 3 cm och att hon kunde fixa till det till 4 cm. Den kicken när vi insåg att jäklar vi kan bli föräldrar inatt! Det är på gång. De 3 nätterna med onda oregelbundna jobbiga värkarna har gett mycket bra resultat! Jag hade inte haft dem förjäves.
När sedan vattnet gick vid midnatt kom nästa dunderlycka. NU ÄR DET PÅ GÅNG! Vi hade en sådan fin stund i förlossningsrummet. Vi skrattade gott, åt lite godis, lyssnade på musik och vår relation stärktes om möjligt ännu mera. När som helst jag ville något så fanns han där.

Jag känner att den tillit jag kände till honom tidigare har blivit dubbelt så stor. Jag har alltid litat till 100 % på honom men att få uppleva förlossningen tillsammans med honom har stärkt mina känslor för honom extremt. När jag låg där helt beroende på andras stöd och kunskap fanns han där för mej. När man är som mest utelämnad kände jag mej otroligt omhändertagen. Varje gång som jag vred eller vände på mej så var han där och rättade till min klänning så jag inte skulle behöva känna att jag låg naken. Detta är inget som jag minns särskilt mycket utav men blir helt varm i hjärtat när han berättade det. Han viftade även med klänningen så jag skulle få känna lite kyla när jag var varm.

Hade det funnits möjlighet så hade jag lätt som en plätt gått igenom detta igen med min man. Men det blir inga fler barn i den här familjen. En liten del av mej hade velat det men vi är överens. Bilen är full.. ha ha.
Men just det där att få bära sitt barn, få uppleva en graviditet med allt vad det innebär, allra mest känslomässigt och psykiskt, att få gå igenom en förlossning och få uppleva den obeskrivliga kärleken när man hör det skrika för första gången. Den enorma laddningen som finns i rummet, att se sin älskade gråta av lycka, att själv inte kunna se för att tårarna fyller hela ögonen. Att få upp detta lilla livet på magen och hela kroppen fylls av känslor från allra första stund. Att få dela livet med ett barn.

Det ruset.

Det är en liten sorg att inte få uppleva det igen. Men jag har mitt barn hos mej, min fina familj, mitt allra käraste jag har och jag är stort tacksam och lycklig över att jag lyckades bli gravid och mamma! Något som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle bli verkligt innan jag mötte min F.
 
Snart kommer det långaväga-besök till oss. Ända från Norge. Bestemor och bestefar! Bäst att ta en vals med dammsugaren innan lilleman vaknar..