Ungen växer och fortsatt bäckenproblem

 

T är idag 2 ½ vecka gammal. Han äter som en häst, skiter som en ko och spyr som en alika. Och växer så han knakar. Idag på BVC mätte han hela 52 cm, ( 49 cm vid födsel ) och vågen visade 3860 gram ( 3350 gram vid födsel ). Han är en redig gladskit, han ler med hela ansiktet när man busar med honom, han tittar mycket, följer med i blicken och kikar gärna på ljuset. När han ligger på skötbordet tittar ut ofta på lampan i halltaket. Flyttar man sig så följer han med ögonen och kikar efter vart man tog vägen.
Att han spyr och skiter som hundan beror på att han är glupsk och sväljer mycket bröstmjölk. Han praktiskt taget klunkar i sig grädden som jag har i tuttarna. Han får det han behöver och lite därtill, typ en massa luft och får hicka nästan varje gång han har ätit. Jag tar pauser vid amningen för att förmildra det för honom men han hugger som en piraya och klunkar glatt vidare så fort nurten närmar sig sedan.

Matglad - japp.

O visst har vi märkt att han växer. Han fick ett par supersöta bodys i storlek 50 av min syster när hon var här men de är nu på snäppet för trånga. Kappahl måste vara mycket mindre i storleken förresten!? Det skiljer en hel del om man jämför med vissa andra plagg. T använder fortfarande storlek 50 men eftersom det blir en den sölande både uppifrån och nedifrån så får vi använda storlek 56 också och hjälp vilken skillnad det är.

Idag blev det två promenader till vårdcentralen. Den första till BVC och sedan en tur till psykologen. En sådan promenad tar kål på mitt bäcken och att nu ha traskat den biten två gånger är ingen skön upplevelse såhär i efterhand. Foglossningen är verkligen inte ett dugg bättre. Jag har ruggigt ont på kvällarna. Även att jag tänker mej för och tar det lugnt så är det nog med det.
Jag har dessutom senaste veckan känt av vad jag skulle kunna gissa är ischias! Värst är det på morgonen och det sitter i vänster skinka. En ond punkt rakt in i arslet och så strålar det neråt. Jag är så sjukt trött på bäckenproblem nu! Det började ju redan i vecka 17 på mej så nu tycker jag att det borde gå över men vad jag har hört så kan det sitta i ett par månader och i värsta fall under hela tiden som man ammar eftersom det är samma hormoner som utsöndras. Fan, skit och piss. Det vore ruggigt surt att behöva dras med det en tid till. Jag vill ha mitt bäcken tillbaka, jag vill kunna gå på normala promenader, kunna sitta som jag vill, kunna bära saker utan att få ont och kunna njuta av våren som kommer med härliga långa solvärmande promenadstunder utomhus.