Min gipsmage som hänger ovanför vår säng fick sig ett par fossingar häromdagen. Magen gjordes i vecka 35 och jag kan bli helt tårögd av tanken att jag har fått burit på den där kulan. Att det lilla barnet som nu ligger i vaggan under magen en gång har legat i den där. Att det var just han som jag känt i så många månader.
Ja detta lilla barn. Jag får inte nog av att sitta och titta på honom. Har även lite svårt att inte gå förbi utan att pilla lite på honom. Peta på kinden, känna på hans små fjun på huvudet eller klämma lite på ena foten. Tur han är tålig vad det gäller ljud och petningar vid det här laget med en sådan mamma menar jag..
Detta lilla barn. Jag är hans mamma och jag förstår det inte redigt. Hur gick de te? Ja jo, Noah har förklarat in i minsta detalj så nog förstår även jag hur det blidde som det blev. Men att han är min och Franks. Mitt barn. Min son. Detta lilla barn får mej att bli alldeles gråtig emellanåt. Han är så fin, så välskapt och så underbar. När man ler mot honom skiner han upp med hela ansiktet och ger ifrån sig höga välbehagsljud. Han sprattlar med armar och ben och blir helt lyrisk och tittar så stort med sina blå ögon och liksom väntar på vad som ska hända härnäst. Senaste veckan så har han börjat svara när man pratar med honom. Gör man läten till honom så ler han och svarar tillbaka. Vi kan sitta länge, länge och "prata" varsin gång.
Imorse gick jag ner i köket och bakade frallor så Frank skulle få en egen stund med Truls. Han är ju en sådan goding på morgonen, glad och pratig. Man smälter av att se hans fina ögon och leende och en å annan tår faller. Detta lilla barn. Jag kan inte förstå att jag är hans mamma.
Mitt hjärta gör ont emellanåt av kärlek.
Jag är hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar