Nu är det lite för mycket på en gång. Det känner jag det. Jag har inte kunnat andas normalt sedan i onsdags ( söndag idag ). I tisdagskväll kom ett par bekanta på besök och stannade kvällen ut. På onsdagen kom mina svärföräldrar och stannade tills i morse. Bonusbarnen kom i fredags och det blir genast liv och rörelse i kåken. I fredags kom även min moster, kusin och kusinbarn förbi en sväng när de ändå var ute på vägarna och åkte och lägg även till att vi har haft två hantverkare som har varit här för att kika på ett ombygge av ena badrummet.
Huset är litet, väldigt litet i sådana lägen. Vi har ett vardagsrum och det är som att sitta på varandra i flera dagar. Jag får inte luft, jag kan inte slappna av, jag vet inte vart jag ska göra av mej själv i mitt egna hem.
Många gånger vill jag fly upp på sovrummet för att gömma mej men jag har hela tiden den känslan av att jag måste sitta nere och vara trevlig för det är inte ofta som de är hos oss. De har åkt långt och stannar alltid i ca 1 vecka. På sommaren är det en helt annan sak, alla är lite var stans, sitter inte i samma soffa i flera dagar.
Jag får dåligt samvete över att inte kunna räcka till. Inte vara bra nog. Inte vara lika bra som någon annan.
Bebisen är strax 1 månad. EN MÅNAD och jag känner att jag har inte landat i det här ännu och så ska kåken vändas upp och ner. Jag vill bara fly! Ta pick och packet och sätta mej på tåget med barnet. Åka iväg. Få andas någonstans och känna av den här första tiden i lugn och ro.
Fan.
Fan vad jag ställer till med saker och ting. Men det blir så mycket på en och samma gång. Jag fixar det inte.
Jag berättade för min man i torsdagskväll att nu känner jag de där jobbiga känslorna igen. De som jag brukar spinna opp inför att barnveckan ska börja. Den där känslan av att gå från 0 till 100 och att jag inte har ro i kroppen. Jag går in i mej själv och blir allmänt kort mot alla. Vill bara vara ifred. Jag skulle ibland önska att det vore jag som bodde varannan vecka hos min man. Hemska tanke.
Det hela började i mitten av graviditeten ungefär, jag mådde inte bra under helgen då barnveckan startade. Jag var oftast en helt annan människa under lördagen. Som att jag inte hann med i övergången. Det gick för fort från att bara vara jag och min man till att vara huset fullt med tusen frågor och trams, tjaffs, tjat och gnat.
Nu när bebisen är här hos oss så är det fortfarande samma känsla inför helgen. Jag rer inte ut det. Jag spinner loss redan innan de ska komma och mår dåligt redan på onsdagen eller torsdagen. Snaaart.
Som sagt, jag berättade för min man i torsdags hur jag kände det, jag brukar ha jävligt svårt att berätta det innan så det var ett stort kliv för mej att ta det steget, men han bara höll om mej och sa att det blir bra. Det ordnar sig. Det kommer gå bra.
Men det gör inte det. Inte av sig självt! Det måste till handling och en planering. Han måste förstå att jag inte kan klara detta själv, jag behöver honom och att jag ska få lite planerad egentid under helgen. Det handlar inte om att jag inte vill vara med hans barn, det handlar om att jag måste få känna en mjuk övergång från vår vecka till barnvecka.
Det måste till förändring här nu. Annars är jag rädd att jag kraschar vårt förhållande. Vårt äktenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar