Bonusmamma, bonuspappa och riktiga föräldrar

Åh herregud. Familjeliv hörrni. Vilket gäng. Nu ska jag absolut inte dra alla över en gräns. Men många gånger tycker jag att finns folk som gör höns av fjädrar och liksom är där för att gagga igång en het diskussion.

Bara ta det här ämnet "Biomammor vs bonusmammor"

Åh herregud.

I den ena tråden spyr biomamman på bonusmamman. I nästa spyr bonusmamman på biomamman och det är många gånger ett jävla levande. Hon gör si och hon gör så. Pappan gör inte ett skit. Hon lägger sig i för mycket. Hon bryr sig inte om mina barn. Hon anmäler. Han anmäler. De tvistas och det bråkas.

Jag blir mörkrädd. Ärligt.

Hur kan man som vuxen person hålla på och spela om barnen, sätta dem i dåliga lägen. Prata skit om den andra föräldern. Smutsa ner. Hålla på.

Lägg energi på rätt saker istället!

Jag är själv uppvuxen i en splittrad familj. Jag har haft flertalet nya vuxna i mitt liv. Men jag har aldrig sagt bonusmamma eller bonuspappa till/om dom. Jag hade inte heller en sån bra kontakt med min far på grund av olika anledningar. Jag lärde mej att/hur man bör tänka på barnen! Det är dem som betyder något. Deras känslor, deras välbefinnande. Sen hur man mår som vuxen i en separerad situation får man bara svälja. Bita ihop. Ta ut någon annanstans. Det ska inte barnen få höra/känna skuld för.

Jag har själv blivit bortvald av min pappa. Han valde att bo tillsammans med sin första nya istället för att ha oss hos sig. (dom gick isär efter ett par år och vi har idag en okej relation)
Hur som hur så var hon väldigt elak mot oss och honom. En redig äkta ragata. Men han var såpass underställd, feg och mesig att han inte vågade gå emot henne. Han kunde böla inför oss barn och ringa min mamma och vara ledsen, hon sa tillslut ifrån och mer eller mindre gav honom ett val: Var kvar hos henne men då får du inte ha barnen hos dej eftersom de mår skit varje pappahelg. (Vi tjöt i bilen när vi skulle åka dit) Eller så flyttar du från henne och tar hand om dina barn.

Han valde att stanna kvar. Vi var inte hos honom på ½ - 1 år.

Det är bara en händelse av flera.

Jag kan inte i mitt liv förstå hur man kan välja bort eller inte bry sig om sina barn. Det är ju ens kött och blod för hundan. Jag som pappas flickvän har inte tagit på mej någon bonusmamma-namnskylt. Varken jag eller min sambo har sagt att jag är deras bonusmamma. Det har kommit spontant från dem själva. Ibland kan de säga "mamma" till mej också. Nu sist tog jag inte upp det med dem, jag har tidigare sagt att jag är ju pappas tjej, inte eran mamma. Ni har en mamma m.m. Men sist så skulle de lägga sig och jag ville inte börja det samtalet vid nattningen.
Jag tror inte de tänker så mycket på det. De har sagt flertalet gånger att nu är vi en familj. En pappa, en mamma och två barn. Vi är en familj. De ser mej som mamman under pappaveckan. Jag svarade en gång med att mamma blir man ju när man har barn och det har ju inte jag.

- Men du har ju oss.

Det är knepigt det där. Kanske blir det ännu tydligare den dagen vi får en kotte. Då blir jag ju en mamma på riktigt. Jag har ett barn. Men jag är inte deras mamma. Eller så blir det ännu mer att jag är mamma. Till allihopa. Ha ha. Jag vet inte.

Det jag vet är att man behöver inte göra problem av saker och ting. Skapar man problem så blir det problem. Tar man det naturligt så tror jag att man får en fullt fungerande familj.
Jag och min sambo pratade/pratar mycket om det här med hans barn och mina bonusbarn. Vad som är okej hemma hos oss och vad som inte är okej. Vilka rutiner som gäller vid nattning med mera. Jag nattar barnen och de tycker det är helt okej. Även att pappa sitter ute i soffan så är det okej att jag gör det. Jag är en vuxen i deras hem.

Jag har den kvinnliga rollen.

Under mammaveckan har de mamman och hennes sambo. En manlig förebild. Han har papparollen under den veckan.

Under pappaveckan har de pappan och hans sambo. En kvinnlig förebild. Jag har mammarollen under den veckan.

Det faller sig som sagt naturligt. Om mamma och pappa fortfarande hade levt ihop så hade de delat på ansvaret, båda hade (om möjligt med tanke på jobb) hämtat/lämnat barnen på dagis/skola. Båda hade nattat dom. Om den ena vill träna en kväll så är den andra hemma.

Nu lever de inte tillsammans längre. De lever med nya. Varför kan det då inte hjälpas åt på liknande sätt? Enligt flertalet familjelivstrådar så är man ju totalt hjärndöd om man som bonusförälder tar lite ansvar för barnen. Man lägger sig i och tar på sig en roll som man inte har rätt till.

Jag har länge haft svårt för att säga att jag är en bonusmamma. Men barnen säger det. Jag är en bonusmamma. Och jag bryr mej. Jag tar hand om, tröstar, nattar med mera. Jag tar hand om barn som inte är mina.

Som tur är har barnen en rekorderlig mamma. Hon hade svårt i början för mej och vi har pratat ut om saker vid ett par tillfällen. Berättat vad vi känner och hur vi resonerar kring situationerna som vi är i. Jag har ingenting emot henne och hon har ingenting emot mej. Spänningen i luften har lagt sig emellan oss och hon har sagt att hon tycker att jag gör ett bra "jobb" med hennes barn. Att de mår bra och att jag är bra för dom.

Det känns riktigt gott i hjärtat att höra och få veta. Jag vill inte trampa henne på tårna, jag behandlar henne med respekt och förväntar mej det tillbaka. Det är inte bara hon som kan tycka att det är knussligt i denna sammanhang. Vi är fyra vuxna och två barn.

Oj, vilket långt inlägg det blev. Ni tappade säkert sugen redan halvvägs.