Ja det kan man undra. Jag tog ett grav.test i lördagsmorse och det visade blankt. Frampå eftermiddagen så fick jag en annorlunda värk i magen, aha- nu kommer mensen snart, tänkte jag och sant, lite senare dök den upp. Men bara lite, lite grann. På söndagmorgonen drog den i stad och inom en timme så hade den vanliga mensvärken ökat till superkramper som kom med jämna intervaller. Jag kunde inte sitta eller ligga still utan bökade runt i sängen och grät varje gång en kramp kom. Tillslut blev min sambo irriterad på mej varför jag inte ringde upp KK, han menade på att det måste ha hänt något. - Detta kan inte vara normalt!
Jag snörvlade färdigt och passade på att ringa emellan kramperna och fick prata med en barnmorska som sa att det är helt normalt. Förvånad sa jag att detta inte är normalt för mej, jag har aldrig haft såhär ont vid mens. Det känns som om mina kvinnliga organ har sprängts i buken på mej..
Hon berättade att det berodde på att jag är/var så pass stimulerad av Pergotimen och min slemhinna var så pass påverkad att det nu kommer som en chock för kroppen. Alla dessa (ursäkta) stora klumpar som ska ut gör förbannat ont. Och det kan jag säga, såhär mycket klumpar har jag aldrig upplevt innan. Jag brukar ha mens som rinner och rinner och rinner och rinner. Jag får ha tampong + binda för att vips så är tampongen full och då går det rakt igenom. Min mens är som en kran, i normala fall.
Men inte den här gången. Nu är det inget rinnande alls i stort sett. Jag har binda men den kan jag gå med en halv-hel dag utan att byta, för det är bara när jag går på toa som det kommer blod. Eller klumpar så att säga. Jag kan liksom pressa ut ett tiotal klumpar varje gång.
Lagom äckligt.
Hur som hur så sa hon att tabletterna som jag hade tagit, alvedon + tradolan inte hade någon vidare bra verkan på mensvärk. Däremot rekommenderade hon Ibumetin. Jag fick tag i det och kan väl säga som så att den tillsammans med alvedon + tradolan som jag redan hade i kroppen gjorde susen. Herrejäsingen så gott det var när det släppte. Jag gick och la mej med en het vetekudde på magen och lyckades somna när tabletten började verka.
Idag känns det bättre och jag är så glad över att mensen kom. Okej, lite besviken är jag att det inte blev ett + istället, men jag är inte ledsen eller arg. Jag är otroligt glad över att min kropp förstod och reagerade på Pergotime-kuren. Nu har jag hopp i min kropp. Det hade känts mer jävligare om jag fått svar på att dubbeldosen inte hade fungerat heller. Att jag hade blivit tvungen att ta en trippeldos. Att liksom fått veta att det inte tar på min kropp.
Nu reagerade min kropp istället åt andra hållet. Den fick en ordentlig spark i röven. Läkaren som jag var hos sist sa att jag faller lite emellan gränsen. Enkelkuren gav ingenting medans dubbelkuren blev för stor. Fast jag tänker att enkeldosen kanske inte var så dum trots allt. Det kan ju faktiskt varit så att jag fick ägg, men de växte inte till den storleken att de släppte utan stannade där. Sedan kom dubbeldosen och ökade på utav bara tusan. Därav mitt överstimulerade tillstånd.
Kanske skulle en enkelkur fungera. Men att jag får VUL-kontroller för att se hur ägget/en utvecklar sig. Det kanske behövs en push med den där ägglossningssprutan?
Vi har en del finjusteringar att ta itu med. Det hör jag ju. Nu hoppas jag på ett bra svar imorgon då jag ska träffa min läkare. Jag önskar att mina äggblåsor har minskat ytterligare och att äggstocken har krympt också.
Om inte annat så kommer den ha tid på sig nu under vinter. Vi kommer nämligen få ha ett uppehåll till januari-februari någonstans. På grund av olika anledningar, min sambo ska resa bort under julen och jag ska resa bort i två veckor efter nyår. Så detta med överstimulering och vänte-uppehåll kom ganska lägligt. Nu hinner kroppen komma i balans igen.
Det var nog allt för den här gången.
Långt inlägg, men mycket att skriva ner. För min egna del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar