Jag har nu bloggat här i snart elva månader. Detta blir mitt hundrade inlägg. Hundra inlägg om längtan, väntan, oro, ångest, hopp och framtidstro.
Vi vill ju så gärna att detta ska få ett underbart lyckligt slut. Att den där lille kotten kommer till oss. Min älskade sambo sa igår när vi pratade om framtiden: Jag har ett lugn inom mej och är inte orolig längre.
Längre?, tänkte jag.
Han har ju alltid varit den som stått stabil kring detta. Som har peppat mej och haft otroligt gott hopp om det. Jag blev lite förvånad och frågade om han innerst inne inte vågat tro på att det ska fungera. Om han har varit orolig längst in.
- Ja innan var jag orolig för om vi skulle få en bebis. Om din kropp skulle ta till sig behandlingar. Om alla provtagningar och undersökningar skulle ge gott resultat. Men nu när vi har svar på att dina äggledare är öppna, mina spermier är perfekta och din kropp faktiskt reagerar på medicinen så ser jag inte längre någon oro i det hela. Det är klart att det kommer fungerar. Sedan om det inte kommer en kotte förrän kanske 2013 så spelar det ingen roll. Huvudsaken är att den kommer. Och det gör den.
Lite senare:
Jag: Idag började jag med Proveran.
Han: Okej, så då kommer mensen snart?
Jag: Ja, den borde komma nästa helg, lördag tippar jag starkt på.
Han: Så på tredje mensdagen så börjar du med den andra medicinen och sedan 7-10 dagar efter det så är det dags, eller hur? Då någonstans börjar du må dåligt också? Ledsen..
Fasen alltså. Här har ni en man med koll. Det är ett tag sedan jag förklarade för honom hur det fungerar med dagar och ägglossningstid och varför man får ägglossning och varför det blir mens. Att det är slemhinnan och.. ja där ungefär höll han på att spy.. ha ha..
Jag trodde inte att det skulle gå in för honom.
Älskade livskamrat, vad stolt jag blir över dej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar