Men vad står det i headern?

Blivande fru..? 

Nä jag har inte skrivit fel. Det är så sant som det står, ett giftermål är planerat till sommaren! Jag får bli fru! Kyrkan är bokad och gästerna är bjudna. Vi har valt att ha ett litet bröllop med enbart våra närmsta familjer. Åh som jag längtar till sommaren, semestern och bröllopet! Galet fint!

Tänk att få ha min allra käraste vid min sida resten av livet! Kärlek! 

Min blogg i bokform

Nu är den äntligen beställd. Mina ord, mina känslor, min bok. Hela tjugohundraelva i bokform. Jag har länge pratat om att jag vill skapa en sådan och det känns bra att kunna ha bloggen i fysisk variant. Kunna ta fram och bläddra och gå tillbaka på ett helt annat sätt. Den dagen som vi lyckas med en graviditet tror jag att det kommer bli skönt och härligt att kunna ta fram boken och se hur jag mådde eller hur jag kände under tiden. Kanske får det framtida barnet ta del av boken när den blivit stor.. 

Första boken. Första året. Allt är med. Från att vi bestämt oss för att försöka skapa ett barn, via utredningen och dess prover och sedan genom första och andra pergotimebehandlingen.

Undrar hur många böcker det blir? 

Djävulen och ängeln

Ena dagen känns allt bra för att rasa i nästa. Ena dagen kan jag möta en spädis i affären och känna glädje för deras skull för att nästa dag vända i gången och gå en omväg istället. Ena dagen kan jag sitta och dagdrömma mej bort och känna fjärilar i magen och tänka tänk när. För att dagen efter vilja spy på ägglossningstesten i badrumsskåpet och tänka det kommer aldrig gå. 

Kontraster. Hopp. Tvivla. Förtvivlan. Ångest. Oro. Glädjestunder. Lyckorus. Ledsamheter....

Det är så många ord som kan beskriva det vi går igenom. Jag kan inte samla dem. Ibland existerar bara de goda och ibland bara de onda och fula. Allt efter känslan i stunden. När man får ett besked att ägglossning har skett eller att ett ägg är i godkänd storlek finns inga negativa ord. När man byter tampong efter tampong eller man får besked om ytterligare en cysta existerar inga lyckobringande ord.

Jag och min sambo gick och la oss tidigt igår för att kunna ha kvällen i sängen. Att få den där stunden när man har närheten på ett helt annat sätt. Det är så gott att kunna ligga där bredvid varandra och vi behöver inte alltid säga så mycket, vi vet båda två ungefär vad vi känner och tycker. En hård kram, smekning i ansiktet eller liknande visar så många ord inombords.
Många gånger så pratar vi mycket om det också. Jag vet att han kan tycka att jag upprepar vissa saker och känslor utan att han har sagt det till mej, men ändå lyssnar han på mej och försöker vända mina tankar till det positiva.
Ibland får jag känslan av att han inte redigt är på samma nivå som jag. Att han tar väldigt lätt på detta. Jag har sagt det till honom men han menar på att han är lika mycket i detta som jag, han lever bredvid mej och upplever mina dippar och bra besked och känner ledsamhet och hopp han också. Fast kanske på ett mer jämn linje, jag har en tendens att gräva ner mej i det negativa medan han står stabilt kvar och är den som tar spaden ur mina händer och sparkar igen gropen. Han ser det positiva i saker och ting. Gör de små bra sakerna till stora bra saker.

Vi vet ju att vi har grunden nu. Dina äggledare har fria passager, mina spermier simmar bra och medicinen ger dej ägglossing. Det är bara en tidsfråga!

Jag vet att han längtar efter en liten. Jag vet att han önskar att vi får bli gravida. Det vet jag, men ändå så blir jag förvånad och lyckorusig varje gång han gör något som påvisar detta. Det kan vara att han kommer fram till mej och försiktigt lyfter upp tröjan och smeker den på ett sätt som betyder tänk när det ligger en liten här inne. Eller häromdagen när han satt med sin telefon och tittade på Blocket efter barnvagnar. Kikade efter utbudet för framtidens bruk. Samtidigt som det högg till i hjärtat så blev åkte leendet upp och jag lutade mej mot honom och la fram mina önskningar på hur jag skulle vilja ha vår vagn.

Tänk den känslan när vi verkligen har befogenhet att leta på riktigt.

Djävulen på högra axeln skrattar åt mej och säger att jag kommer aldrig behöva bry mej om barnvagnsstorlekan med mera medans ängeln på den vänstra schhh:ar 

och säger barnet kommer, du ska få bli mamma!

De fula tankarna

Nu. Fem dagar senare börjar det tunna ut. Mensen alltså. Fy tusan vad jag har blött! Varje halvtimme/timme har jag skenat på dass och enorma klumpar har trillat ur + att det fullkomligt har runnit ur mej. Galet mycket blod. Har jag ett järnvärde över 100 när detta är över så ska jag köpa mej en trisslott! :)

Jag har varit lite låg i helgen. Fläckvis glad fläckvis låg och ledsen. Det går upp och ner i mitt mående kring det här med barnaförsöken. Jag blir hela tiden påmind om hur lätt andra har det och hur mycket glädje egna barn ger. Mina bonusbarn ger mej massor, men det är inte samma sak som om jag hade en egen liten dotter eller son. Jag tycker om mina bonusbarn jättemycket, jag säger till dem att jag älskar dem, men vetskapen om att jag kanske inte kommer få ett biologiskt barn gör så ont. Tänk om vi inte lyckas med detta? Tänk om min kropp inte vill sig. Hela magen vrider sig i den tanken..

Emellanåt så kommer de fula tankarna i mitt huvud och de bygger fula bon där. Äter sig fast.
Det kan handla om att jag "fantiserar" om min mans och barnens mammas reaktion när de fick plus på stickan. Hur glada de blev över att "hoppsan vi är visst gravida, nämen så lätt det gick hörrö". Jag "ser" (i min lilla hjärna) hur de ligger där i soffan och han pratar med bebisen i magen. Hur gott de mådde, deras tårar när de kikade på ultraljud för första gången...

Fattar ni hur detta suger energi? Vissa stunder vill jag bara slå något hårt mot skallen och liksom ta tag i mina axlar och skrika åt mejsjälv att faan lägg av! Sluta var så självplågande! Vad faan håller du på med kvinna!? Skit i det gamla, skit i hur gulligt och puttinuttit de hade det kring barnagrejen! Det är deras och det är gammalt!
Du är tillsammans med honom nu! Du har chansen att få uppleva allt det fina du också! Du älskar denna mannen och han älskar dej! Från hela hjärtat! Han vill skapa ett barn tillsammans med dej! Och du kommer få det en vacker dag! Håll ut! Sluta plåga dej!

Men så svårt det är emellanåt. Dessa känslor ligger inte där och pyr varje dag, o nej. Men då och då smyger de fram. Oftast kan jag slå te dem innan de utvecklar sig och gör ont, men vissa dagar, vissa ledsamma stunder är det som att jag låter dem titta fram och jag liksom "matar" dem med bilder i huvudet.

Mycket svammel en sån här kväll. Jag ska krypa ner i sängen och försöka sova. Måste nog be min älskade sambo att hålla lite extra om mej vid läggdags, jag behöver höra hans hjärtslag lite och jag behöver ha den där smekningen i pannan och de lugnande orden.

Jag kan inte ha en finare människa vid min sida!

Tv? Nej tack!

Förresten, jag hade fått ett mail häromdagen på Familjeliv. Minönskan heter jag där, för er som inte har kommit hit via den menar jag..

Vad tycker jag om det här då?

Jo, det är ganska fult att gå ut med en sådan sak, det är ju inte bara den ena familjen i hela kalaset som ingår i konceptet. Det är ju den andra biologiska föräldern och dennes eventuellt nya partner också. Om jag och min man skulle tacka ja till en sådanhär sak, det ska vi ABSOLUT inte göra, så måste ju den andra föräldern godkänna det hela. Vår relation fungerar bra, men i de familjer där det inte fungerar bra då? Det hade ju varit som att starta en pajkastning på bästa sändningstid i tv! Och vilka förlorar på det? Vilka blir lidande av det? Inte är det den ur tv-vinklade elaka föräldern utan det är ju självklart barnen! Ska inte den andra biologiska föräldern få en åsikt med i det hela, det är ju faktiskt dennes barn som hamnar i tv. Personligen så skulle jag inte vilja att skulle ske om vi låtsades vara i omvända roller..

Det där är en otroligt känsloladdad mark att ge sig in på. Okej att familjer ställer upp i Familjen Annorlunda till exempel, den gigantiska biologiska fotbollsmannafamiljen har ju alla varit delaktiga och ingen bredvidsittande blir lidande. Alla är med i gamet så att säga. Men i den här serien så visas det från ett annat perspektiv. Nog för att det är bra att visa upp att det inte är en dans på rosor eller att det faktiskt kan fungera på ett optimalt och väldigt bra sätt, men det visar ju ändå inte hela bilden tänker jag. Barnen har ju faktiskt TVÅ familjer. De har en familj hos mamman och en familj hos pappan.

Så fort jag läst mailet (fick faktiskt läsa det ett par gånger för att jag skulle förstå att det nog verkade ärligt) så hade jag god lust att radera det. Varför i hela friden skulle jag vilja vara med i tv. Varför skulle jag vilja visa upp min familj i tv. Hade jag varit så kändiskåt så hade jag ju sökt till Big Brother!

Tack men nej tack - ingen tv-serie för oss.

Är det inte det ena så är det det andra

Ålala andra dagen idag med Provera som ska stoppa denna översvämning i Mumindalen! Muminpappan och Muminmamman hälsar att flytvästarna inte redigt räcker till!
Ålala säger jag bara. Snart får de nog ge ma blodtransfusion.. he he.. för det fullkomligt rinner ur mej. Yääk.

Idag har bonusbarnen kommit hem och vi har haft soffmys och popcornsätande. Riktigt fint en fredagskväll efter en hårt arbetsvecka. Eller där tog jag i, jag går ju bara 70 % så jag ska inte gnälla. 

Dagarna lullar på och jag blir så full-i-skratt åt allt elände egentligen. Är det inte det ena så är det tamafan det andra som flickan sa när ho blödde näsblod. Ja - ärligt, är det inte brist på mens så man får äta tabletter för att starta den så är det störtmens så man måste äta tabletter för att stoppa den!

Att det skulle vara så krångligt att ställa in rätt dos.

September: Första enkelkuren
Progesteronvärdet visar 0,8, alltså ingen ägglossning och jag får starta nästkommande mens med hjälp av provera.

Oktober: Första dubbelkuren 
Åker in akut p.g.a magont och svullen buk. Konstaterar en överstimulering. 8 cm stora äggstockar och fyra follikelcystor. Progesteronprovet visar 99!  
Februari: Andra enkelkuren
Startar igång mensen med hjälp av Provera. Får göra mitt första VUL som visar en 17 mm äggblåsa. Den lämnar efter sig en gulkroppscysta och progesteronvärdet visar 24 = god ägglossning!
Jag får dock störtmens på dag 25 och får börja äta Provera för att stoppa blödningarna!

Ett bra progesteronprov!

Det första jag tänkte när jag vaknade imorse var - hur ska jag kunna ställa mej upp utan att hela Mumindalens innehåll ska hamna på golvet?

Ungefär så slutade det också. Jäklans vad jag blöder, jag kör med både tampong big size OCH binda men ändå måste jag byta varenda timma eftersom det svämmar över! Jag redigt känner hur det liksom överfylls och jag går mot badrummet som om jag hade skitit på mej! Galet!
Så hade jag det för flera år sedan då jag kanske hade mens 2 ggr/år. Men nu när jag har så pass täta menstruationer som jag har så är detta superknasigt.
Varenda gång som jag är på toaletten och byter snuskpropp så kommer det alltid ut en femkrone-stor levrad blodklump. Varenda gång! Det är så att jag får kräkkänsla i hela kroppen. Så jävla äckligt.
Jag ringde gyn för att få lite rådgivning och berättade om mina två-veckors blodiga flytningar och nu störtblödningen på dag 25! Hon ville att jag skulle komma in för att bli undersökt och pratade om misstanke om ett tidigt missfall.

Väl där fick jag ta blodtryck och kolla järnvärdet som visade goda resultat - bra! Jag blev undersökt av ytterligare en för mej ny läkare, jag tror jag har haft hela läkarkåren i min muff snart! Han konstaterade att jag har en mycket riklig menstruation. NO SHIT!

Vidare visade han att min gulkroppscystan har vuxit lite och att min slemhinna var 11 mm tjock, inte jättemassa enligt honom men att jag skulle blöda på bra! Han kunde inte se att det var en graviditet eller missfall utan ville att jag skulle göra ett grav.test. Det visade negativt så det kunde uteslutas direkt. Istället fick jag recept på Provera som ska göra att blödningen stoppas upp - ja tack!
Fick reda på att mitt progesteronprov låg på 24. De har en gräns på 3,8 - 50 så mitt värde var ju finfint! Det lever jag på ett tag nu, nog för att jag fick en cysta och störtblödning - men jag fick ägglossning på enkelkuren! Det fick jag inte på min första enkelbehandling!
Stort positivt i virrevarret!

Jag är glad!

Dag 25 eller rättare sagt dag 1

Här börjas det om från början igen. Fasen nu kom jag på att jag måste ringa KK så jag får nya Pergotimetabletter utskrivna, aja det görs imorgon. Jag har nämligen fått mens. Japp redan på dag 25. Det tillhör ju inte vanligheten direkt. Schkumt. Men så är det i vilket fall och jag blöder rätt ordentligt. Två gånger har det ploppat ur en 5-kronestor klutt. Tadaaa liksom. Vad jag kan. Fy fan skulle jag vilja påstå.

Jaahaa tänkte jag bara. Idag? Inte nog med att jag har haft rosa-röda-bruna flytningar i 1 ½ vecka, nu kom också mensen en sisådär 7-8 dagar för tidigt!

Har det med min gulkroppscysta att göra?

Väldigt tidigt missfall? Fast borde jag inte ha mycket mer ont då?

fattarnada.nu

Dag 24 - patetisk

Hade plan på att rabbla statusen här NU IGEN. Så slog det mej hur bövvla patetisk man är som håller på. OM jag hade ägglossning så KANSKE jag kan vara gravid. Annars inte. Bara så - annars inte.
Jag har googlat och googlat och googlat och googlat. Blir jag lugnare? Blir jag klokare?

O nej.

Antingen så har folk haft bruna flytningar på grund av graviditet. Eller strulig mens. Eller hormonbehandlingar. Eller tidigt missfall. Eller cystor.

Tillåt mej skratta åt mejsjälv. Rätt opp i fejset. Tönt! Sluta läs - du blir psykstörd snart. De kommer få hämta dej med tvångströja och slita Iphonen ur händerna!

Dag 23 - skengravid?

Dag 23 idag och jag tänker inte ens skriva att jag har blodiga flytningar. Så ni slipper läsa det ;)
Jag har nyligen varit på sjukhuset och lämnat Progesteronprovet och hoppas på snabbt svar. Jag vill ha svaret NU. Tick tack, tiden står still. Jag beställde 20 graviditetstest från Testlagret igår så de lär väl dimpa ner lagom till att det blir okej att "fultesta". Jag är så nyfiken på vad morgonens blodprov visar! Hoppas förstås att det ska visa ägglossning men skulle det visa sig att det inte gör det så får jag förmodligen den där ägglossningssprutan nästa Pergotimebehandling! Det känns tryggt och bra!

Men som sagt, jag TROR och hoppas att jag har haft ägglossning.

Status:

• Ömma tuttar.
• Illamående som dyker upp lite då och då
• Magens molande
• Riktigt trött, megatrött! Kröp ner i sängen vid 19:30 igår.
• Upplever yrsel emellanåt
• Blodiga flytningar (fan där skrev jag det ändå)

Diagnos: SKENGRAVID. Eller?

Dag 22 - det bruna fortsätter

Likaså idag har jag haft brunt blod. Inte massvis, men när jag har torkat mej. Brunt och fult. Störigt. Brösten ömmar och jag är supermega trött. Gäspar mej igenom dagarna, sätter jag mej ner på jobbet så vill jag bara somna. Om kvällarna har jag varit makalös, orkar inte vara vaken.
Har nyligen kommit hem från jobbet och har duschat, jag ska efter detta inlägg faktiskt gå och vila en stund så jag orkar med soffhänget ikväll.

Vad är det med min kropp?!

Dag 21

Dag 21 idag och jag äter fortfarande smärtstillande. Magen svullnar gärna på sig om kvällarna tycker jag. Något som jag reagerade på idag är att jag har börjat få ömma tuttar. PMS tänker min hjärna såklart. Det börjar närma sig BIM.

Jag har även idag haft blod. Inget rött eller rosa utan brunt. En hel klutt. Men vad vill du kroppen!? Ska det vara så svårt att komma till ro och i balans med hormoner och behandlingar och äggblåsor och cystor och ägglossningar?

Va?

Ska det vara så svårt att skicka iväg ett finfint ägg som en finfin spermie kan borra sig in i? Ska det vara så svårt att fixa en graviditet?

Kom igen nu kroppen! Visa vad du går för!

Det blev ett gynbesök iallafall

Ytterligare en morgon som jag vaknar med en ond mage. Eller ond äggstock rättare sagt. Magen är svullen till och från men det onda består. Tröttnade och slog det där numret till KK och har nyligen varit där på ett Mumindal-besök.

Allting såg bra ut, men när hon undersökte magen och tryckte både inifrån och utanpå så skrek jag rakt ut. Via VUL kunde hon konstatera att jag har en gulkroppscysta på vänster äggstock. Inte bamsestor men så pass stor att den stör och orsakar den smärta jag känner. Även att det är för tidigt att se en eventuell graviditet så togs ändå ett grav.test innan besöket, det visade negativt vilket var förväntat. Dag 20 är lite för tidigt att se sådant, men hon gjorde en chansning.
Läkaren menade på att jag kan vara tidigt gravid, det finns hopp eftersom det ser bra ut i Mumindalen trots cystan. Om det är så så ska jag ändå komma tillbaka på återbesök för att se så att cystan har försvunnit. Får jag mens så ska jag avvakta en vecka och sedan ringa om återbesök. Oftast försvinner gulkroppscystorna vid mensen, men ibland ligger de kvar och gottar sig.

Det känns bra. Jag har nu tagit ytterligare två alvedon och känner mej lugnare. Jag har ont men jag vet varför. Det är betydligt bättre än att gå omkring och skapa hjärnmonster. På måndag ska jag tillbaka och lämna blodprov, hoppas att det visar ett finfint resultat!

Tur man är relalist. Eller?!

Vaknade vid 05 och kände av smärtan i magen. Jag blir snart irriterad, varför släpper det inte? Till och från har jag ljusrosa flytningar och imorse var det som blodiga strimmor. Okeeej. Känner jag med handen så finns den onda knölen där, den som jag antar är min vänstra äggstock. Det ömmar ordentligt.

OM det nu skedde en ägglossning så borde väl den smärta ha gett med sig nu? När jag läser min gamla inlägg från oktober angående min överstimulering så känns detta bekant, fast jag hade ännu värre ont då. Och var ännu mer svullen. Jag såg ut som jag var på tjocken på riktigt!
Men det ligger ju ändå där i bakhuvudet och skrämmer mej lite. Kanske att inte ägget släppte. Kanske ligger det kvar där i äggstocken och goffar till sig och blir stor. Är det det som gör ont?

Men vad kommer då blodet ifrån? De blodblandade flytningarna? Jag vill ju helst bara vara naiv och tro att det beror på att en ägglossning har skett och att dagens blodstrimma är en nidblödning, alltså att ägget har tagit fäste i livmoderslemhinnan. Men så naiv kan jag inte vara, det vore mot min natur. Såklart att jag har något fel på hela Mumindalen, det är säkerligen en infektion eller något ännu hemskare. Det är ju lite så min hjärna fungerar kring det här.

Fan alltså.

Varför släpper inte smärtan?

Tjollahopp, tjoflöjt och tjofadderittan, två fingrar i .. nä, nu ska vi vara vuxna..

Hur har ni det gott folk? Blåser ni bort? Snöar ni inne?

Här är det grått och trist ute så man får tända opp en massa ljus inne för att få mysstämning. Nu tycker jag att våren kan blomma ut och att den här snön försvinner! Ska vi säga så? Om alla önskar detsamma så kanske det går att telepatera skiten till Nordpolen? Eller?

Den här magen alltså. Är jag inte förstoppad så har min laktosmage ballat ur fullständigt eller så har jag problem med mina äggstockar och mens. Mage! Bajserier kan vi ju hoppa över, det känns lite överkurs, däremot det här med ägglådan, ägg och alla sekret till höger och vänster. För det första: Har ALLA ägglossningsslem? Eller sekret. Slibb? Slajm?

Inte jag iallafall. Fast jag kanske inte har haft ägglossning? Jag inte veta. Men något som jag vet är att mitt magont inte släpper. Det balanserar mellan ömt och ont. Nu i eftermiddag så har det till och från gjort ont vid varje steg jag har tagit. Känner jag på magen så gör det ordentligt ont och jag känner hela tiden att det liksom molar.
Borde det inte ha gett med sig om det var en ägglossning i helgen? Det började med ömhet i fredags för att sedan göra ont i lördags och sedan har det varit bestående. Fem dagar sedan. Nog för att vissa har jätteont vid ägglossning men inte i flera, flera dagar va? Jag har ljusrosa flytningar till och från, det kan komma någongång sådär under dagen för att sedan inte komma förrän nästa dag. Men lite, lite är det ändå.

Jag tänkte jag skulle filura ut det där med ägglossningsslemmet i helgen, men när jag bara nuddade livmodertappen så gjorde det direkt ont. Infektion tänker jag.

Nä, jag vete sjutton. Jag blir så förvirrad och förundrad å så vill jag inte ringa i tid och otid till gyn heller. Jag sprang ju där flera gånger då under min överstimulering och varje gång jag kommer så säger de: Jaha, det var ... va? Mmm jo, jag är stammis här..

Känns retligt att behöva ringa om en sådan här sak. Det kanske bara rör sig om ägglossning, men när det fortfarande gör ont så blir jag lite orolig faktiskt. Min ägglåda är ju känd att strula.

Lättar lite

"Mensvärken" fortsatte även igår. Lite mindre dock, men ändå så att jag hela tiden kände den ligga där och gno i magen. Lite, lite rosa flytningar emellanåt. Så störigt.
Idag känns det bättre, enbart ömtåligt eller så. Skönt att det lättar. Nu räknar jag ner till måndag då jag ska iväg och ta det där provet.

Kvällsångesten och kvällsoron har kommit lite smygande. Det började i söndagskväll och var samma visa igårkväll. Det kryper på mej och jag blir helt tom. Min man kryper tätt intill, låter mej ligga på hans bröst och få lyssna på hjärtslagen. Smeker mej över håret och lugnar mej. Vi älskar och somnar sedan i armarna på varandra.

Vad vore jag utan denna människa?

Förvirrad.nu

Ja nu vettni, nu kryllar hjärncellerna i skallen på mej. Nu vetesjutton vad jag ska tro snart. Har jag varit förvirrad innan så är det ingenting emot vad jag är just nu.

Såhär:

Cd 10 (tis) var på gyn och hade 1 ägg på 17 mm.
Cd 12 (tors) känner jag av lite stickningar i nedre magen
Cd 13 (fre) får jag ljusrosa flytningar, ömmar lite
Cd 14 (lör) kommer det lite blod, ömheten fortsätter
Cd 15 (sön) ljusrosa flytning, svullen om magen. Mensvärk!

Har även varit ruggigt trött de senaste dagarna. Inte bara på kvällen utan även när jag vaknar, mitt på dan.. konstant tycker jag. Jag låg med värmekudden i soffan igårkväll för jag hade så ont. Stenhård neråt vänstra ljumsken. Varför blödde jag? Har vi haft för intensivt sex? Är det infektion? Mellanblöding? Ägglossningsblödning? Förvirrad är bara förnamnet.

Å så blir jag lite rädd också. Som Pco´are har man oftast fina ägg, men att de inte släpper. Det är liksom kruxet. När jag blev överstimulerad hade jag 8 cm stora äggstockar och fyra gigantiska ägg och enorm magsmärta! Jag låg och tjöt i sängen och visste inte hur jag skulle ligga. Det gjorde ont, ont, ont.
Så ont har jag inte nu, absolut inte, det var som värst vanlig mensvärk igår. Men det skrämmer mej. Jag förstår att det kan va varit helt vanlig ägglossningssmärta, att det liksom också kom blod just för att det fina ägget har släppt. Men. Tänk om det är så att min kropp inte fattat hur den ska släppa det där fina ägget. Det kanske ligger kvar och växer fortfarande? Att det är DET som gör ont.

Om en vecka ska jag tillbaka till sjukhuset för att ta progesteronprovet. Då får jag veta OM jag har ägglossat. Eftersom ägget var på 17 mm så borde det har vuxit och kunnat släppa, men har det inte det så vet vi bergasäkert att jag är i behov av ägglossningssprutan! Att det är DÄR det liksom felar. Förhoppningsvis.

Jag blir så töntigt rädd och orolig att ägget ska ligga kvar och att det ska växa ohämmat igen. Att mina äggstockar ska bli sådär stora igen. Jag hoppas innerligt att en helt vanlig ägglossning är orsaken!

En liten kort dagsrapport

Magen har svullnat på sig och jag har som mensvärk. Plus lite blod. Skumt alltså.

Cd 14 och lite blod

Hmm..

Igår på dag 13 hade jag vid ett tillfälle en ljusrosa flytning. Jaa, läser du min blogg om bebisförsök så får du tåla lite mysiga detaljer, det ingår och jag tar ingenting extra för det.
Skumt tyckte jag och blev lite småskraj, kan det komma en mellanblödning nu?!

Jag har en diffus känsla i nedre delen av magen och illamående kommer lite emellanåt. Den ljusrosa flytningen byttes ut mot lite blod idag. Direkt googlar jag och läser på familjeliv att det kan ske i samband med ägglossning och eftersom jag hade ett ägg på 17 mm cd 10 så borde ju en ägglossning ha skett/ske nu. Men jag vågar inte hoppas eller ta ut något i förskott.

Cykeldag...

....13 idag. Så var det. Jag var tvungen att kika i min lilla app. Dagarna har jag ingen koll på just nu. Det är betydligt med "i hjärnan" när man närmar sig BIM-dagen.

Hur jag mår? Jo, bara bra. Jag har de senaste två dagarna känt lite, lite i nedre delen av magen. Vad jag tror är äggstocksområdena. Det sticker till lite och jag hoppas på att det är av växande betydelse. Men vad vet jag.

Jag har kört med ägglossningsstickor i ett par dagar nu men det visar som vanligt bara svaga streck. Får se om det slår om nu till helgen, då läkaren trodde att en ägglossning skulle kunna ske. Vi är "duktiga" på att förbereda för ägget iallafall ;)

Tack för att ni finns

Hej på er alla!

Jag har nu fått fler och fler kommentarer från läsare och jag blir SÅ GLAD ska ni veta! Glad av era tankar, önskningar och att ni vill följa med på vår resa. Plus att jag har möjligheten att följa med i er resa. Detta är spännande och skrämmande för oss alla och att kunna dela erfarenheter och tankar påverkar mej positivt. Det är så skönt att man vet att ni förstår vad jag många gånger svamlar om. Min förvirring och mina tankar får en respons av någon som VET hur det är. Jag säger inte att omtanken man får från närstående eller vänner inte spelar någon roll. Fel. Den är oerhört viktig och värmande. Men som jag tidigare har skrivit - de kan inte sätta sig in på samma sätt. De vet inte hur det känns innerst inne. De kan bara försöka tänka sig in. Har man aldrig suttit i den båten så vet man inte hur det känns att vara ute på öppet hav med dålig sikt till land.

Det går inte.

Så även att jag är en rätt dålig person på att kommentera i era bloggar så finns jag där och läser, håller tummarna och hoppas åt er, lika väl som jag skulle önska att ni gör för mej/oss. Det är vi som kämpar som kan ge den bästa peppen och stödet till varandra.

Tack, fina ni!

Följ mej på Bloglovin

Vill ni följa mej på Bloglovin så finns nu en ikon här till höger. Klicka i och följ bara vettja :)

Att landa och hitta lugnet

Att man kan bli så glad av ett 17 mm-ägg. Jag praktiskt taget studsade ut till bilen ifrån sjukhuset. La la la la, jag har ett ägg. La la la la, här ska det pökas. När jag hade lämnat de goda nyheterna till sambon och hört hans glada stämma åkte jag hem och satte igång med att baka lite muffins. Stoppade Iphonen i dockningsstationen i köket och fuldansade medan jag vispade smeten.

Så bra man kan må ibland. Jag är tacksam och glad att Pergotimen har pushat på äggproduktionen. Nu ska bara kroppen sköta resten med själva ägglossningen. Hoppas att den förstår sin uppgift. Läkaren pratade annars om en Pregnylspruta som man kan ta (samma som Ovitrelle tydligen) Låter ju bra, då finns det en plan B ifall inte ägget släpper denna omgång.

Varannan dag-sex nu då. Jag måste säga att det går hiskeligt bra på den fronten. Vi är inte alls lika "nu måste vi, kom igen, men få fan ingen prestationsångest" någon av oss längre. Under de förra två omgångerna var vi ju helt paralyserade kring det här med att pricka in dagar och att vi var tvungna att ligga. Denna omgång har varit helt annorlunda på alla sätt.

1. Jag mådde riktigt bra under behandlingsdagarna. Har endast lite värmevallningar och lite huvudvärk.
2. Vi har pratat igenom det mesta vid det här lagt, vi vet var vi har varann och vad vi känner.
3. Vi är redo för det här nu.

För att utveckla nr 3 lite mer så känns det som att vi nu har landat i det här med behandlingar och barnförsök. Vi pratade mycket om det här i helgen och igår. Det känns så annorlunda nu och då ur ett positivt synsätt. Mannen sa igår att det var så kontrollerat och stressigt i början, det var så mycket på en gång. Och jag håller med honom, det var alla provtagningar, min äggledarspolning, jag mådde dåligt och var ledsen och så skulle vi ha sex på vissa dagar, nähä då kunde inte han komma, jaha då sket sig detta tänkte vi och så var det i rullning. Ångest, dåligt samvete, prestationsångest med mera.

Jag frågade om det var så att han inte blivit redo för än nu. Att han kanske inte ville i början eller så. Ja på första och Nej på andra. Klart han ville, men det var så mycket på en gång och han hade inte hunnit smälta in hela proceduren och hunnit med i tankarna. Jag kan känna igen mej i det jag också, det var stirrigt och ovissheten gör att man spårar ur lätt i tankebanorna. Eftersom vi inte visste hur medicinerna hade påverkat min kropp (vi fick inte göra vul) så var allting så otroligt förvirrat.

Nu när vi har landat och pratat igenom det mesta känner vi oss lugna och trygga med detta. Plus att vi nu vet att jag har reagerat på kuren och att det ligger ett finfint ägg i magen så är vi i ett helt annat läge. Vi tar det med ro och vi gör detta på rätt sätt - vi älskar och njuter av sex istället för att stirra omkring i fumligheternas land.

Vi vill så gärna att detta ska kännas bra. Att vi ska må gott under tiden. Att vi ska kunna sitta där med en liten kotte i famnen och tänka tillbaka på vår bebisresa med ro och goda minnen.

Glada nyheter

Uppe på sjukhuset fick jag agera utbildningsmaterial när min läkare frågade ifall det var okej att en läkarstuderande var med. Jag som är van vid det här laget har inget emot det. När jag hoppat opp i stolen och kasat ner med baken som går på automatik vid det här laget frågade hon ifall det var okej att läkarstudenten fick undersöka mej först. Jaja känn på du.
Min läkare tackar och sa att det är så bra att jag är en sån lugn och trygg patient, det är så svårt som student att lära sig genom att bara läsa journaler, man måste ha lite pullor att pilla i också. Riktigt så kanske hon inte formulerade sig, men jaja.

Medans läkarstudenten försökte hitta livmodern med sina fingrar stod min läkare bakom henne och siktade in med lampan och jag fann hela situationen komisk när jag hade fyra ögon som stirrade mej rätt in i muffen.

Resultatet då?

Jo, en treskicktad slemhinna, attans nu minns jag inte storleken.. var den inte runt 7 mm? Nä, jag minns inte. Men jag fick veta att den såg bra ut och att det visade på ägglossning. I ena äggstocken hittades ett ägg på 10 mm. Hon sa att man gärna ville att ägget skulle vara runt 14 mm på denna cykeldagen. I den andra äggstocken fanns en lika stor. Men så, vad nu.. där ploppade det opp ett annat ägg. Ett större ägg. Ett ägg på 17 mm. Lycka! Nu hoppas vi bara att kroppen också förstår att den ska skjuta iväg det där ägget. Min läkare sa att det förmodligen kommer ske inom de närmsta dagarna och rekommenderade att vi kör varannan dag ett tag framöver. Härligt jobbat kroppen!

Jag ringde opp min sambo och berättade de glada nyheterna. Han blev lika glad som jag! Nu ska det åkas!

Det var riktigt skönt att se och höra. En push i rätt riktning! Snacka om pepp längst med vägen!

Han ger mej kraft

Igår när vi kröp ner i sängen lät det såhär:

Jag: Jag mår bra.
Han: Jag tänkte precis fråga hur du mår. Det syns på dej att du mår bra. Det känns så skönt att se dej i det läget med tanke på hur du mådde sist.
Jag: Ja, fast jag blir orolig att behandlingen inte ska ha gjort sin verkan då. Jag känner ju ingenting.
Han: Fast du har ju värmevallningar, det är ju bra. Är du nervös inför morgondagen?
Jag: Ja en hel del.... jag vill så gärna ha en bebis. 
Han: Jag vet, den kommer. Vi kommer få en bebis! Jag bara vet det! Du är så duktig! Vi kommer få vår belöning! 

Imorse pussade han mej hejdå och sa lycka till, meddela hur det gick sen! 

Vad vore jag utan min starka, stabila man vid min sida?

Tankar inför morgondagen

Jag känner ingenting. Absolut ingenting. Eller jo, på nätterna vaknar jag och är tokvarm, men förutom det så är det som innan, magen är lugn och hela jag är lugn. Skönt förvisso, men samtidigt ledsamt eftersom det känns som att den här kuren inte har någon funktion. Första kuren som jag tog var också en enkeldos och den fungerade inte så jag tror ju inte att det kommer fungera denna gången heller. Pessimistiska jag :)

Men samtidigt vet jag inte om det berodde på att det inte bildades några ägg överhuvudettaget eller om det bildades men att kroppen inte fattade att släppa.

Det ska bli skönt att få komma på mitt första Pergotime-VUL. Under de andra två var det onödigt enligt min läkare. Något som hon fick äta upp under andra omgången då jag blev överstimulerad.
Även att mitt försvar säger att jag inte kommer ha något fint ägg imorgon (för att jag inte ska bli för besviken) så hoppas jag innerligt att det ska visa ett ägg i växande storlek.

Att ha bonusbarn

Jag fick en kommentar där kvinnan undrade hur det känns att ha bonusbarn.

Jag var på gång att svara i det aktuella inlägget men kände att jag vill ha det skrivet i ett eget inlägg. Jag har nu levt tillsammans med min man i två år. Eller herregud man och man, vi är inte gifta. Än. Jag säger man redan nu.. :)
Jag gick in i det här förhållandet med ro måste jag säga. Att han hade två barn ( då tre och fyra år) kändes varken främmande eller skrämmande. Jovisst funderade jag mycket på hur deras mamma skulle vara mot mej, vad hon skulle tycka och hur stor del hon hade i min mans liv, man har ju hört många, många tråkiga situationer där det kivas och bråkas konstant med ex. Det hade jag i bakhuvudet, men som sagt, jag gick in i det med ro och hoppades på att de hade en relativt god relation mellan varandra.
De hade gått isär ungefär ½ år innan vi träffades och det kan tyckas tidigt att gå in i en ny relation, speciellt när det finns barn och så i bilden. Men min man var helt klar med det gamla och vi fann varandra väldigt fort! Vi blev tokkära helt enkelt! När vi visste att detta var seriöst och att vi ville satsa fullt på det började vi blanda in barnen. Vi tog det jättelungt och sa att jag bara var pappans kompis. Även att vi aldrig visade någonting framför dom så förstod de tillslut att jag var pappas tjej och de tog det mer ro. Vi blev sambo efter nio månader och de blev jätteglada när de fick reda på att jag skulle bo hos dom.

Att ha två små barn i min tillvaro tycker jag känns bra. Jag ångrar inte ett dugg att jag valde ett liv med en man med barn. Ko med kalv så att säga. Eller tjur med kalv blir det ju. De är inte mina egna men jag ser dem som en stor del av familjen, de är min lilla familj. Jag varken kan eller vill ta någon mammaroll till dem, men helt naturligt blir jag den kvinnliga i det här hushållet. Jag har den kvinnliga rollen. Mammarollen. Men jag är ingen mamma. Knöligt att förklara kanske, men jag har ju den kvinnliga förebilden i detta hushållet. Lika mycket som mammans sambo har den manliga rollen. Papparollen.
För att vardagen ska fungera på allra bästa sätt så tar jag mycket ansvar för dem också. Min man har yttersta ansvaret för dem, men jag behandlar dem som om de vore mina egna. Vi fyra är ju en familj.

Sen finns det stunder då jag blir avundsjuk. Stunder då jag konstant påminns om vad jag saknar och vad jag kanske inte kommer få uppleva. Barnen är jättegoa mot mej, de kryper upp i min famn och vill mysa, pussar godnatt och säger att de älskar mej, men... MEN de är inte mina. Jag längtar så otroligt efter att få känna kärlek till mitt egna barn. Få höra sådana saker från mitt egna barn. Få vara med från början. Med mitt egna barn. Klart jag vill ha ett eget barn.
Det är det enda som jag emellanåt kan uppleva som jobbig eller påfrestande. Att de har ett band. Att min man har två barn. Att han har upplevt allt det med någon annan än mej. Att vi kanske inte kan få uppleva det tillsammans. Att han redan har gjort allt roligt.

Men det ligger i min skalle. Det är helt och hållet en sak som jag måste jobba på och det går i perioder det där. Ibland så känner jag inte av dem känslorna överhuvudet taget för att i nästa ploppa opp och ge magont ett tag. Det beror på hur jag mår i grunden och under de förra behandlingarna var det ett ganska stort tankemonster.

För att korta ner hela inlägget och ge ett svar på frågan, jag tycker det känns riktigt bra att ha två bonusbarn. Jag ser det som en förmån att vara bonusmamma. Att få ha två små barn i min närvaro ger mej så mycket och jag utvecklas av det. Jag känner mej redo för att bli mamma! ♥

Jag vill så innerligt bli mamma

Hej på er!

Idag svaldes den sista tabletten och jag börjar känna av lite värmeökning om än så länge bara under natten. Jag vaknade flertalet gånger och blev tvungen att slänga av mej filten som jag envisas med att ha ovanpå täcket för att jag fryser som en gnu i vanliga fall.
På dagarna har det varit lugnt, jag känner fortfarande ingenting. Jag mår bra måste jag säga. Riktigt bra! Jag har inte de där otäcka känslorna eller funderingarna som jag har haft vid tidigare behandlingar. Skönt!

Jag och min man hade hemmamyskväll igår med finmiddag och goa låtar i bakgrunden. Vi pratade väldigt mycket om hur vi har det, hur vi vill leva vårt liv, hur vi ser på framtiden med mera. Vi har väldigt lätt för att prata med varandra och vi är öppna med allt. Jag kan berätta hur jag mår och jag vet att han stöttar mej till målet. Han är en sån otroligt stark person vilket hjälper mej i mångt och mycket!

Vi satt och drömde oss bort igår, pratade om denna behandlingen, han frågade hur jag mår och hur jag känner. Vi såg för oss hur det skulle bli med en framtida liten kotte hos oss. Bonusbarnen vet inte att vi försöker men de frågar ibland om de inte kan få en lillebror eller lillasyster. De frågar och pratar om hur de ska ta hand om den lille. Jag och min man är övertygade om att de kommer bli otroligt fina storasyskon. De är idag fem och sex år och är så fina personer! Jag har min lilla familj, min man och mina bonusbarn. Men jag önskar så innerligt att vi kunde få ett gemensamt barn. Jag vill så innerligt bli mamma.

Min man känner samma starka längtan som jag, fast han känner inte samma "stress" som jag gör. Jag vill nu, nu, nu. Han är säker på att det kommer fungera, någongång. Han är så jäkla stark i sin tro på detta, vilket är så skönt att veta. Han är min stöttepelare i detta virrevarr av mens, räknedagar, mediciner och känslostormar. 

Älskade vän!

Tack och befintligt läge

Vill först börja med att säga tack för att några av er har lämnat en notis. Några av er bloggare följer jag men ett par av er är nya för mej så då får jag lite nytt att läsa. Intressant och bra! :)

Idag togs tredje tabletten och jag är förvånad över hur bra jag ändå mår. Rent fysiskt känner jag ingenting. Jag tillochmed saknar värmevallningarna lite eftersom jag är en sån frusen person normalt och i detta vinterlandsskap håller jag på att frysa ihjäl. Även inomhus fryser jag. Så ja tack lite fluschar gärna!

Psykist då? Jo, helt okej faktiskt. Första omgången mådde jag nåt sånär, jag var lättirriterad, ledsen, orolig och hade ångest på kvällarna när jag skulle sova. Det kröp i mej och jag blev riktigt frustrerad när mannen snarkade direkt när han la huvudet på kudden medan jag mådde apa. Jag väckte honom och liksom "drog igång en diskussion".
Andra behandlingen, dubbeldosen, mådde jag ännu mer skit. Nästan deprimerad. Jag gick omkring här hemma och hade god lust att skriva en lapp och dra vissa gånger. Galet. Det är något som jag absolut inte ens vill tänka tanken på att göra annars. Jag älskar min man, mitt liv och mina små bonusbarn. Jag vill inte förlora allt det fina jag har och det fina som vi har byggt upp. Men jag mådde så pass dåligt av hormonerna. Jag kunde inte sova, kunde inte komma till ro på kvällen, det började redan efter kvällsmaten. Det liksom tickade i mej och jag fick ångest över att inte kunna sova senare på kvällen. Låter ju helt psykstört. Och så kände jag mej också. Psykstörd.

Under det här uppehållet sedan november har jag mått så otroligt bra, jag har inte haft en endaste ångestkväll, jag har inte haft tjutattacker och jag har kunnat sova. Vi har båda gått och väntat på att få starta den tredje behandlingen och när jag tog den första tabletten i tisdags kände jag hur ångesten drog in. Inte den ångesten som jag fått tidigare utan ångest över att eventuellt må så där dåligt igen. Ångest över att bli lättirriterad, ledsen, arg, orolig med mera. Jag vill inte vara en dålig person och jag vill inte visa bonusbarnen att jag är lättirriterad eller otrevlig mot mannen. Jag vill vara den där spralliga tjejen som busar med barnen och mår bra. Jag vill så gärna må bra!

Hoppas hoppas att denna dosen ger ett fint ägg på tisdag och att jag får må bra undertiden. Hoppas!

Vilka är ni?

Jag blir så otroligt nyfiken på vilka det är som läser min blogg. Antalet hamnar på ca 15-20 personer varje dag. Eftersom jag själv har valt att vara anonym så har jag ingen rätt att få reda på vilka ni är, men det vore himla trevligt och roligt att åtminstone få veta om du är en tjej eller kille, barnlös eller förälder, hur gammal du är, i vilken del av Sverige du bor i, hur du hittade min blogg o.s.v..

Kan jag få be om en liten, liten kort presentation av er? :)

Wait for it, waaaait..

Jaha då var man igång igen. Tog den andra Pergotimetabletten imorse. Tre kvar. Än så länge mår jag som jag brukar. Inga värmevallningar. Inga hysteriutbrott. Inga tjutattacker.

Än.

Jag går omkring som på nålar, snart kommer det, snart kommer det..

Min man går omkring som på nålar, snart kommer det, snart kommer det..