Att ha bonusbarn

Jag fick en kommentar där kvinnan undrade hur det känns att ha bonusbarn.

Jag var på gång att svara i det aktuella inlägget men kände att jag vill ha det skrivet i ett eget inlägg. Jag har nu levt tillsammans med min man i två år. Eller herregud man och man, vi är inte gifta. Än. Jag säger man redan nu.. :)
Jag gick in i det här förhållandet med ro måste jag säga. Att han hade två barn ( då tre och fyra år) kändes varken främmande eller skrämmande. Jovisst funderade jag mycket på hur deras mamma skulle vara mot mej, vad hon skulle tycka och hur stor del hon hade i min mans liv, man har ju hört många, många tråkiga situationer där det kivas och bråkas konstant med ex. Det hade jag i bakhuvudet, men som sagt, jag gick in i det med ro och hoppades på att de hade en relativt god relation mellan varandra.
De hade gått isär ungefär ½ år innan vi träffades och det kan tyckas tidigt att gå in i en ny relation, speciellt när det finns barn och så i bilden. Men min man var helt klar med det gamla och vi fann varandra väldigt fort! Vi blev tokkära helt enkelt! När vi visste att detta var seriöst och att vi ville satsa fullt på det började vi blanda in barnen. Vi tog det jättelungt och sa att jag bara var pappans kompis. Även att vi aldrig visade någonting framför dom så förstod de tillslut att jag var pappas tjej och de tog det mer ro. Vi blev sambo efter nio månader och de blev jätteglada när de fick reda på att jag skulle bo hos dom.

Att ha två små barn i min tillvaro tycker jag känns bra. Jag ångrar inte ett dugg att jag valde ett liv med en man med barn. Ko med kalv så att säga. Eller tjur med kalv blir det ju. De är inte mina egna men jag ser dem som en stor del av familjen, de är min lilla familj. Jag varken kan eller vill ta någon mammaroll till dem, men helt naturligt blir jag den kvinnliga i det här hushållet. Jag har den kvinnliga rollen. Mammarollen. Men jag är ingen mamma. Knöligt att förklara kanske, men jag har ju den kvinnliga förebilden i detta hushållet. Lika mycket som mammans sambo har den manliga rollen. Papparollen.
För att vardagen ska fungera på allra bästa sätt så tar jag mycket ansvar för dem också. Min man har yttersta ansvaret för dem, men jag behandlar dem som om de vore mina egna. Vi fyra är ju en familj.

Sen finns det stunder då jag blir avundsjuk. Stunder då jag konstant påminns om vad jag saknar och vad jag kanske inte kommer få uppleva. Barnen är jättegoa mot mej, de kryper upp i min famn och vill mysa, pussar godnatt och säger att de älskar mej, men... MEN de är inte mina. Jag längtar så otroligt efter att få känna kärlek till mitt egna barn. Få höra sådana saker från mitt egna barn. Få vara med från början. Med mitt egna barn. Klart jag vill ha ett eget barn.
Det är det enda som jag emellanåt kan uppleva som jobbig eller påfrestande. Att de har ett band. Att min man har två barn. Att han har upplevt allt det med någon annan än mej. Att vi kanske inte kan få uppleva det tillsammans. Att han redan har gjort allt roligt.

Men det ligger i min skalle. Det är helt och hållet en sak som jag måste jobba på och det går i perioder det där. Ibland så känner jag inte av dem känslorna överhuvudet taget för att i nästa ploppa opp och ge magont ett tag. Det beror på hur jag mår i grunden och under de förra behandlingarna var det ett ganska stort tankemonster.

För att korta ner hela inlägget och ge ett svar på frågan, jag tycker det känns riktigt bra att ha två bonusbarn. Jag ser det som en förmån att vara bonusmamma. Att få ha två små barn i min närvaro ger mej så mycket och jag utvecklas av det. Jag känner mej redo för att bli mamma! ♥