Att landa och hitta lugnet

Att man kan bli så glad av ett 17 mm-ägg. Jag praktiskt taget studsade ut till bilen ifrån sjukhuset. La la la la, jag har ett ägg. La la la la, här ska det pökas. När jag hade lämnat de goda nyheterna till sambon och hört hans glada stämma åkte jag hem och satte igång med att baka lite muffins. Stoppade Iphonen i dockningsstationen i köket och fuldansade medan jag vispade smeten.

Så bra man kan må ibland. Jag är tacksam och glad att Pergotimen har pushat på äggproduktionen. Nu ska bara kroppen sköta resten med själva ägglossningen. Hoppas att den förstår sin uppgift. Läkaren pratade annars om en Pregnylspruta som man kan ta (samma som Ovitrelle tydligen) Låter ju bra, då finns det en plan B ifall inte ägget släpper denna omgång.

Varannan dag-sex nu då. Jag måste säga att det går hiskeligt bra på den fronten. Vi är inte alls lika "nu måste vi, kom igen, men få fan ingen prestationsångest" någon av oss längre. Under de förra två omgångerna var vi ju helt paralyserade kring det här med att pricka in dagar och att vi var tvungna att ligga. Denna omgång har varit helt annorlunda på alla sätt.

1. Jag mådde riktigt bra under behandlingsdagarna. Har endast lite värmevallningar och lite huvudvärk.
2. Vi har pratat igenom det mesta vid det här lagt, vi vet var vi har varann och vad vi känner.
3. Vi är redo för det här nu.

För att utveckla nr 3 lite mer så känns det som att vi nu har landat i det här med behandlingar och barnförsök. Vi pratade mycket om det här i helgen och igår. Det känns så annorlunda nu och då ur ett positivt synsätt. Mannen sa igår att det var så kontrollerat och stressigt i början, det var så mycket på en gång. Och jag håller med honom, det var alla provtagningar, min äggledarspolning, jag mådde dåligt och var ledsen och så skulle vi ha sex på vissa dagar, nähä då kunde inte han komma, jaha då sket sig detta tänkte vi och så var det i rullning. Ångest, dåligt samvete, prestationsångest med mera.

Jag frågade om det var så att han inte blivit redo för än nu. Att han kanske inte ville i början eller så. Ja på första och Nej på andra. Klart han ville, men det var så mycket på en gång och han hade inte hunnit smälta in hela proceduren och hunnit med i tankarna. Jag kan känna igen mej i det jag också, det var stirrigt och ovissheten gör att man spårar ur lätt i tankebanorna. Eftersom vi inte visste hur medicinerna hade påverkat min kropp (vi fick inte göra vul) så var allting så otroligt förvirrat.

Nu när vi har landat och pratat igenom det mesta känner vi oss lugna och trygga med detta. Plus att vi nu vet att jag har reagerat på kuren och att det ligger ett finfint ägg i magen så är vi i ett helt annat läge. Vi tar det med ro och vi gör detta på rätt sätt - vi älskar och njuter av sex istället för att stirra omkring i fumligheternas land.

Vi vill så gärna att detta ska kännas bra. Att vi ska må gott under tiden. Att vi ska kunna sitta där med en liten kotte i famnen och tänka tillbaka på vår bebisresa med ro och goda minnen.