De fula tankarna

Nu. Fem dagar senare börjar det tunna ut. Mensen alltså. Fy tusan vad jag har blött! Varje halvtimme/timme har jag skenat på dass och enorma klumpar har trillat ur + att det fullkomligt har runnit ur mej. Galet mycket blod. Har jag ett järnvärde över 100 när detta är över så ska jag köpa mej en trisslott! :)

Jag har varit lite låg i helgen. Fläckvis glad fläckvis låg och ledsen. Det går upp och ner i mitt mående kring det här med barnaförsöken. Jag blir hela tiden påmind om hur lätt andra har det och hur mycket glädje egna barn ger. Mina bonusbarn ger mej massor, men det är inte samma sak som om jag hade en egen liten dotter eller son. Jag tycker om mina bonusbarn jättemycket, jag säger till dem att jag älskar dem, men vetskapen om att jag kanske inte kommer få ett biologiskt barn gör så ont. Tänk om vi inte lyckas med detta? Tänk om min kropp inte vill sig. Hela magen vrider sig i den tanken..

Emellanåt så kommer de fula tankarna i mitt huvud och de bygger fula bon där. Äter sig fast.
Det kan handla om att jag "fantiserar" om min mans och barnens mammas reaktion när de fick plus på stickan. Hur glada de blev över att "hoppsan vi är visst gravida, nämen så lätt det gick hörrö". Jag "ser" (i min lilla hjärna) hur de ligger där i soffan och han pratar med bebisen i magen. Hur gott de mådde, deras tårar när de kikade på ultraljud för första gången...

Fattar ni hur detta suger energi? Vissa stunder vill jag bara slå något hårt mot skallen och liksom ta tag i mina axlar och skrika åt mejsjälv att faan lägg av! Sluta var så självplågande! Vad faan håller du på med kvinna!? Skit i det gamla, skit i hur gulligt och puttinuttit de hade det kring barnagrejen! Det är deras och det är gammalt!
Du är tillsammans med honom nu! Du har chansen att få uppleva allt det fina du också! Du älskar denna mannen och han älskar dej! Från hela hjärtat! Han vill skapa ett barn tillsammans med dej! Och du kommer få det en vacker dag! Håll ut! Sluta plåga dej!

Men så svårt det är emellanåt. Dessa känslor ligger inte där och pyr varje dag, o nej. Men då och då smyger de fram. Oftast kan jag slå te dem innan de utvecklar sig och gör ont, men vissa dagar, vissa ledsamma stunder är det som att jag låter dem titta fram och jag liksom "matar" dem med bilder i huvudet.

Mycket svammel en sån här kväll. Jag ska krypa ner i sängen och försöka sova. Måste nog be min älskade sambo att hålla lite extra om mej vid läggdags, jag behöver höra hans hjärtslag lite och jag behöver ha den där smekningen i pannan och de lugnande orden.

Jag kan inte ha en finare människa vid min sida!