Jag vill så innerligt bli mamma

Hej på er!

Idag svaldes den sista tabletten och jag börjar känna av lite värmeökning om än så länge bara under natten. Jag vaknade flertalet gånger och blev tvungen att slänga av mej filten som jag envisas med att ha ovanpå täcket för att jag fryser som en gnu i vanliga fall.
På dagarna har det varit lugnt, jag känner fortfarande ingenting. Jag mår bra måste jag säga. Riktigt bra! Jag har inte de där otäcka känslorna eller funderingarna som jag har haft vid tidigare behandlingar. Skönt!

Jag och min man hade hemmamyskväll igår med finmiddag och goa låtar i bakgrunden. Vi pratade väldigt mycket om hur vi har det, hur vi vill leva vårt liv, hur vi ser på framtiden med mera. Vi har väldigt lätt för att prata med varandra och vi är öppna med allt. Jag kan berätta hur jag mår och jag vet att han stöttar mej till målet. Han är en sån otroligt stark person vilket hjälper mej i mångt och mycket!

Vi satt och drömde oss bort igår, pratade om denna behandlingen, han frågade hur jag mår och hur jag känner. Vi såg för oss hur det skulle bli med en framtida liten kotte hos oss. Bonusbarnen vet inte att vi försöker men de frågar ibland om de inte kan få en lillebror eller lillasyster. De frågar och pratar om hur de ska ta hand om den lille. Jag och min man är övertygade om att de kommer bli otroligt fina storasyskon. De är idag fem och sex år och är så fina personer! Jag har min lilla familj, min man och mina bonusbarn. Men jag önskar så innerligt att vi kunde få ett gemensamt barn. Jag vill så innerligt bli mamma.

Min man känner samma starka längtan som jag, fast han känner inte samma "stress" som jag gör. Jag vill nu, nu, nu. Han är säker på att det kommer fungera, någongång. Han är så jäkla stark i sin tro på detta, vilket är så skönt att veta. Han är min stöttepelare i detta virrevarr av mens, räknedagar, mediciner och känslostormar. 

Älskade vän!