Hoppla hejsan.
Nu i vecka 33 (32+) har jag börjat känna av det här med tyngdlagen och klumpigheten. Vår underbara, stora, djupa divansoffa som man i vanliga fall sitter/ligger/sover förbaskat bra i har blivit lite väl låg på sistone. Lite väl djup också. Även lite väl bakåtlutad. Ligger jag på sidan som jag mestadels gör så får jag ta tag i soffkanten för att få hjälp att ta mej runt eller upp. F har vid flera tillfällen fått ge mej handstöd när jag ska sätta mej upp - Åååå hej! Smidig.nu
Dagen idag är en bra dag. Det har varit bra sedan i måndags.. Annat var det i lördags och söndags. Då hade jag en dipp och tankarna for iväg långt åt fanders. Jag hade god lust att flytta ut i en koja i skogen. Knäpphjärna. Vad skulle jag där och göra? Jag som är så förbannat mörkrädd! :)
Det går upp och ner med känslorna och de mest knäppa tankarna kan sätta sig på hjärnan.. som att flytta. Det är något som jag verkligen INTE vill eller tänker göra men det liksom bara flummar i hjärnan emellanåt. Knas.
Jag har börjat bli förbaskat förvirrad och snurrig. Jag vet inte hur många gånger jag går in i ett rum, blir stående och undrar vad tanken var.. Har hittat saker i köksskåpen som inte hör dit som jag förmodligen har lagt där. Tappar bort telefonen i kåken och får leta som en tok efter den. Fostervatten i hjärnan.. måste var så.
Igår testade jag att sy ett par bebistossor och bebisvantar. Men... ha ha.. bonusdotterns dockor har snart en hel garderob.. det blidde på tog för små. Lite lättare sedan när lillebror är ute så jag kan mäta på honom..
Ja man förstår ju varför sjölejon inte har soffor :) Jag känner mig definitivt som ett klumpigt sjölejon i alla avseenden nu, tur dom är lite söta i alla fall ;)
SvaraRaderaJa precis, tur man är så jävla HET som gravid ;)
Radera