Tankar

...under behandlingstiden:

Klimakteriekärring

Vaknar genomsvett och blir irriterad. Nä jag vaknar irriterad och är genomsvett. Ont i magen. Tankarna far iväg. Duschar men ifrågasätter min egna kropps temperaturreglerande funktioner. Gör mej iordning, går upp till sovrummet, river ut och igenom halva garderoben, varför i helvete har jag ingenting som passar?! In i andra garderoben, hivar ur lådorna, hittar inga sköna strumpor, känner hur det pärlar sig mellan tuttarna, faan jag duschade ju precis! Raffsar åt mej något gammalt, går ner och möter F. Är fortfarande irriterad så han får ingen kram. För det är ju säkert hans fel?! River i sta med frukosten som jag ska ha med mej till jobbet. Ungefär här känner jag pärldroppar längs med ryggraden. MEN VARFÖR I HELVETE SKA JAG HA DESSA BLODVALLNINGAR?! vill jag skrika men istället trillar tårarna. Ja men tjut nu också. Gör det. F kommer in i köket och lägger armarna runtom mej i en kram. Jag blir fem centimeter kortare, vänder mej om och kramar honom. Han behöver inte säga någonting, hans kroppsspråk talar för sig. Han finns där.

Jag parkerar bilen utanför jobbet. Torkar tårarna och övar på ett fejkat leende innan jag går in. Det är nästan så det sitter vid det här laget. 8 timmar senare åker jag hem. Så fort jag sätter mej i bilen börjar jag storböla igen.

Detta är inte idag. Inte igår och inte heller imorgon. Men det är ett exempel på dagar som gått och dagar som kommer. Dagar som man tar sig igenom. Dagar som är vägen till målet.

Det hettar till så jag sliter av mej filten i soffan och skener ut i köket, öppnar frysdörren och lyfter på tröjan för att kyla ryggen och tuttarna. Återgår till soffan. Börjar frysa. På med tröjan. Burra in mej i filten. Känner hur det pärlar sig längs med ryggraden. Upp igen och öppnar altandörren på vid gavel.

-----------

och under graviditeten:
 

 Stabil man vid min sida

När ska man kunna slappna av. På riktigt?

Jag är hemma ett par dagar för att ladda och fungera. Fredagen och lördagen var kaos. Fullständigt. Som att allt har kommit ikapp. All oro, ångest och tankar kring hormonbehandlingarna, försöken och de olika orsakerna till sjukhusbesök nu i graviditeten, blödningen som vi trodde var missfall - det har varit mycket. Mycket som har byggts på.

Bare kör - säger man ju till sig själv när man är mitt uppe i det. Men fan jag tror vägen svängde och jag fortsatte rakt ut i skogen. Som Pekka. Rätt ut bare. F samlade ihop mej och jag tog tag i det. Det fungerar inte att le hela tiden. Det biter en i röven. Hårt. 

-------------- 

Ja. Vad ska man säga?
Jag bröt ihop och kom igen flera gånger under behandlingarna. Många orostankar och känslor blev utsuddade för att nya känslor kom. Det var hela tiden fokus på nästa behandling och att fundera på hur det blir om inte heller den går igenom. Jag stack ofta iväg i tankarna och såg den svarte fan på väggen. Såhär i efterhand inser jag också hur mycket jag tryckte undan.
Jag hade en enorm ångest och oro inför ifall vi skulle behöva gå den vägen. IVF-vägen. Att behöva åka upp till Linköping för vidare behandling, behöva ta många, många sprutor och suga ägg ur äggstockarna, hoppas på en befruktning som sedan avslutas med en återföring. Och så väntan. De dagar när man har ett befruktat ägg i sig och att världen vilken dag som helst bara kan rasa. Jag var fullkomligt livrädd för det. Och det tog över mina tankar mycket. Vad händer sedan? Hur blir nästa behandling?
Istället för att försöka slappna av och ta den nuvarande situationen för vad den var...

Jag har haft min anonyma blogg i snart två år. Här vet ingen vem jag är och jag kan skriva precis som jag känner och upplever. Jag följs av cirka 40-50 personer varje dag och det är kvinnor i liknande situationer. Många av oss har lyckats men många fortsätter att kämpa. Det har varit en enorm tröst att kunna skriva av sig här och lika stor tröst att kunna läsa era bloggar och på så sätt känna igen sig i era ord. För det går inte att förstå om man inte har varit med om det. Det går inte att tro att bara man säger: Ja jag veeet hur du har det, jag och min kille försökte i ett halvår innan det tog sig. Vi mådde jättedåligt när vi inte kunde få ett syskon så snabbt! 

Det tröstar inte någonstans. Helst har man lust att dela ut en fet käftsmäll och tala om att jag vet precis hur det är att få ett myggbett på röven! Jag kan och har blivit så jävla ledsen på folks, säkert bara välmenande men nog så idiotiska, "igenkänningar". Nej, det är inte samma sak!

Jag har gjort böcker från min anonyma blogg så jag kan läsa mina inlägg rent fysiskt. Även att det finns väldigt många ledsamma och ångestfyllda inlägg så känner jag att fan så värt det har varit! Det var jobbigt under tiden, att le det där fejkade leendet fungerar ett tag, sedan lyser det igenom. Tårarna trillar och man inser hur jävla naken man är. Så otroligt mycket känslor och ångest jag har haft de senaste åren. Inte bara under mina snart 3 år med F utan under många, många år! 

Jag har sedan 16 års ålder misstänkt att något har felat med min kropp. Varför hade jag mens endast två ggr/ år och då Niagarafallet? När jag hela tiden fick höra av läkare m.m att det brukar vara oregelbundet i början började jag tillslut skratta. Va faan, efter ett par år borde det väl ha rättat till sig! Inte förrän 2006 fick jag min diagnos, PCO. TACK! Vilken lättnad! Nog för att det var en smäll rätt över nosen och jag insåg att mina chanser låg under mattan så det var ändå otroligt skönt att få reda på att DET HÄR är orsaken till att kroppen bråkar med mej.

Med facit i hand ska man inte som 16-åring få höra från en nonchalant läkare: Du kommer nog inte kunna få barn i framtiden. Då fick jag ingen diagnos. Hon bara sa så, rätt ut och så fick jag ett recept i näven på tabletter som skulle framkalla fejkad menstruation, för att gå med utebliven mens var inte bra fick jag veta. Att ta reda på orsaken fanns inte!
Det tog tills jag var 22 år och sökte mej till ett större sjukhus. Sedan dess har jag mer eller mindre intalat mej själv om att det inte kommer ske. Det går inte. Det är kört. När man bygger upp en sådan mur mot det jobbiga är det mycket svårt att sedan ta försöken med ro. När jag och F gick igenom utredningen med alla undersökningar och äntligen startade vår första behandlingen mådde jag skit. Jag kunde inte släppa tankarna på att det skulle vara kört och vilken misslyckad kvinna jag var. Hur usel jag var som inte ens kunde bli gravid när många andra inte ens lägger ner själ i att ens försöka innan de lyckas. Jag har i många, många år sagt till mej själv hur värdelös jag är som person som inte fixar något så enkelt. 

Därför blev nog de två första behandlingarna totalt kaos. Hormoner är ett invecklat spel för sig + att jag hade all den där mångåriga ångesten bakom mej, jag visste vad den hade gjort med mej ett par år tidigare och jag var fullkomligt livrädd varje dag. 

Under den tredje behandlingen gick det bättre. Jag mådde inte lika dåligt, jag och F visste vad vi hade att vänta oss under tablettdagarna och han kunde nästan på dagen säga att snart bryter helvetet loss här hemma, snart knäcker M samman. Bryta ihop och komma igen. Vi lärde oss längst med vägen att detta är något som är jobbigt men som vi måste ta oss igenom. Det är en transportsträcka. F tjatade hål i huvudet på mej för att jag skulle förstå att vi kommer lyckas en dag och att han älskar mej trots läget. Det var han som fick mej att börja försöka tro.

Fjärde behandlingen gick ännu bättre. Jag hade inte de där hemska ångestkvällarna. Kanske någon men det var lugnare i det stora hela. Vi landade lite. Jag hade inte samma hemska tankar och hade dessutom äntligen fått igenom att få testa sprutor och det kändes äntligen som att jag hade lite mer att säga till om jämfört med de andra tre behandlingarna. De lyssnade på MEJ.

Så lyckades vi! Äntligen! 

Rosa moln och nu skulle allt kännas bra. Nu skulle allt släppa och nu skulle vi fokusera på det lyckliga och gulliga. Jag var ju gravid!

Jag går hos psykolog. Japp. Jag skäms nästan när jag skriver det men varför egentligen? Jag är ingen sjuk människa. Jag har ingen diagnos inom psykiatrin. Jag är en normal kvinna med bagage, som har tagit VM-Guld i att trycka ner mej själv inom vissa områden och som nu äntligen har tillsammans med den jag älskar lyckats med det som jag såg var totalt omöjligt. 

Psykologen berättar att när man har ställt in sig på en sak, längtat så länge, fått kämpa och sedan lyckas så kanske det inte känns sådär rosa moln-aktigt ändå. Man kan ha föreställt sig att all oro och ångest ska försvinna direkt då man lyckas men ångest och oro finns kvar.

Jag är inte ledsen över graviditeten. Jag är inte missnöjd med min situation. O nej! Jag är lycklig i detta! Vi är fullt lyckliga i detta! Men jag har haft/har fortfarande svårt att förstå att vi verkligen ska få bli föräldrar F och jag. Att JAG ska få bli mamma! Det är liksom lite det som är det centrala. Att jag inte kan släppa oron. Att jag inte kan lita på att bebisen faktiskt mår bra där inne. Att det när som helst bara rasar och att vi har blivit grundlurade på denna graviditet. Att när jag nu mer och mer har börjat tro på att det ska kommer en bebis helt plötsligt ska gå miste om den. När jag väl har börjat försöka få mej själv att njuta av det helt plötsligt ska förlora det.

Det har blivit bättre och bättre. Jag får ha kvar kontakten med henne även tills efter bebisen har kommit. Det känns tryggt och skönt att ha en person som jag kan ventilera mej mot. Hon ger mej tips på hur jag ska försöka få mej själv att tänka i andra banor. Hon och så F som är min psykolog också.. he he.. får mej att tänka på annat sätt och släppa oron och njuta fullt ut. För det gör jag såklart, jag njuter och jag längtar massor! Jag har lugna tankar inför förlossningen och jag ser vår lilla blivande familj som en helhet. Det kommer ett barn i början av 2013 och jag längtar otroligt efter honom. Lillebror ju! 

Jag är så tacksam! Tacksam över vår resa och vård som vi har fått längst med vägen. Tacksam över att vi nu står i den sista delen av graviditeten och otroligt tacksam över att bebisen mår bra där inne.

Åh vad vi längtar efter dej!