Det där med att ligga

Jag har ett tag suttit och klurat på om jag skulle ta och skiva ner just detta inlägg. Men vill jag det? Ja. Njae. Eller va faan, man kan faktiskt hoppa över vissa sidor för det kommande barnet när han ska få ta del utav mammas böcker. Samtidigt som jag inser att det kanske är så pass stort att det faktiskt hittar sidorna själv och ljudar sig till L-I-G-G-A och G-R-A-V-I-D-S-E-X. Inte fan skulle jag som sjuåring vilja få reda på att mina föräldrar ligger med varandra. Det har man ju fortfarande svårt att ta in i huvudet även som 28-åring menar jag. Nu ligger ju inte direkt mina föräldrar med varandra, de har varit skilda i 19 år. Det var kanske det som felade?.. Nä ush, fy bort, bort.. radera huvudbilder.

Äh va fan. Det är en del av livet. Som vuxen ligger man med varandra. Vare sig man är 16 eller 67. Gravid eller ogravid. För det är just det som inlägget kommer handla om - att gravidligga.
Detta som man har hört så mycket om: Min kille tappade suget första veckan. Han tar inte i mej. Eller min gravida kvinna är som en kåt duracellkanin, hon vill hela tiden, jag får skavsår på ollat! 

Ja, man k-a-n och ja man f-å-r ha sex hela graviditeten. Om allt är okej med livmoder och barn och hela mumindalen så är det helt okej. Sedan om man v-i-l-l och k-ä-n-n-e-r för det. Det är något annat det. På nätet skrivs det om det. I vänskapskretsarna pratas det om det. Det finns mycket tips och idéer.

* När magen är i vägen kan man ha sex bakifrån.
Jajamensan. Absolut. Men jag måste säga att det är lite skillnad från att som tidigare vara kåt, älsksugen och kunna ge sig hän åt sin partner mot nu under graviditeten då vi under många foglossningsveckor fick palla upp med kuddar och böka en stund för att jag skulle kunna ha höfterna i bra läge och när jag sedan stod där på alla fyra med magen hängandes kände jag mej inte direkt som en kåt flickvän som kunde vända mej om och säg ta-mej!
Snarare som Pumba i Lejonkungen.

* Man kan ha oralsex istället.
Jovisst.
Att ge min man - självklart!
Att få av min man - Nej tack! Hört talas om graviditetsflytningar?

Första tre månaderna mådde jag förvisso rätt illa och tröttheten satt som ett frimärke på röven men jag kände mej ändå som vanligt just på liggarfronten. F också. Lika gott och lika kåtbart. Dessutom mycket trevligare än då när vi behövde följa knullschemat. Nu kunde vi älska och ligga när vi kände för det och det var ofta.
Fram till mitten ungefär så var det i stort sett samma, bortsett från ett par skräckveckor när vi inte vågade med tanke på blödningen som kom i vecka 13. Både jag och F, men mest F, hade hjärnmonster om att vi skulle skada bebisen eller orsaka en ny blödning genom sexet.
Foglossningen kom i vecka 17, jag blev sjukskriven och blev mer eller mer störtsugen på min man. När han kom hem var det så jag fick hejda mej för att inte riva av hans kläder och våldta honom i hallen. Han som fortfarande hade kvar sina hjärnmonster i huvudet och kände att han kanske skadar barnet, att jag får ont med mera var inte riktigt i samma kåthetsgrad som jag. Men då och då lyckades vi få till det. Jag "led" nog mest under den perioden.
Nu när foglossningen har blivit betydligt bättre känns det okej att traska runt i sängen igen, okej Pumba är inte direkt känd för att på två sekunder vända och vrida sig som sin vän Timon. Men absolut.
Det blir mestadels skeden, något som fungerar bra för oss. Inte lika djupt som annars och mer lugnare. Man älskar mer som gravid. Inget nu-jävlar-i-min-låda-ska-du-få-åka-älskling.

Men är det som tidigare?
Nej det är klart att det inte är. Det är annorlunda. Det är klart som tusan att man tappar koncentrationen en smula när både jag och F kan se och känna barnet röra sig, att få sammandragningar mitt i eller att komma underfund med att jäklar var tuttarna skvalpar när jag står här på alla fyra och grymtar som ett hängbukssvin. Viljan, åtrån, lusten finns där men inte redigt känslan. Det är som att längta efter att få äta något riktigt gott, något som man saknar och verkligen vill ha. Man ser för sig upplevelsen men när man väl sitter där med den där goda middagen framför sig så infinner sig inte samma känsla till fullo. Det är precis samma mat men ändå annorlunda. Det fattas något.

Summan av kardemumman:
Jag älskar, åtrår och vill ha F precis lika mycket som innan graviditeten men jag längtar, och jag vet att vi är två om det, tills magen är borta och att vi får tillbaka det där rediga suget och känslan att verkligen vilja och kunna ligga med varandra igen. Utan att behöva tänka på mindre stötar, blödningar, lättorkad muff och fontanellsex. Jag längtar till jag återigen kan känna mej sexig rakt igenom och verkligen känna att vi bara är TVÅ i det här.