Som vuxen i en familj, mamma, pappa eller bonusvuxen, får man höra en
hel del från barnen. Hårda arga ord och varma hjärtgoa ord. Vissa av dem
går mer in i hjärtat, både de hårda och de varma.
Att man som förälder får höra från sina barn att man är dum eller
liknande kan jag bara gissa mej till att det tar hårt. Men ur min egna
synvinkel så t r o r jag att det slår ännu hårdare att få höra det som
bonusvuxen i en familj. Jag vet inte hur du eller du känner men j a g
upplever det så. Jag t r o r inte det kommer kännas lika jobbigt när
Truls en vacker dag står och kallar mej dum kossa mot vad det skulle
göra ifall Noah eller Siri skulle göra detsamma. Ärligt. Som riktig
mamma eller pappa t r o r jag att man kan skaka av sig det medan man som
jag t r o r och utifrån den personen som jag är med hurvida jag tänker
förjävla möe så tar jag det hårdare om det kom från ett bonusbarn.
Snodde jag till det i den meningen nu? Jag vet inte jag fick fram det
rätt där..
Jag kan bara utgå från min egna bild, min egna uppväxt och min egna
erfarenhet. Hur jag såg på dem eller hur jag fick uppleva den splittrade
men ihoplagade nya familjen.
Jag har haft ett par olika bonusvuxna i mitt liv, nä jag kallade dem
aldrig för låtsasmamma-pappa eller bonusmamma-pappa. Inte med någon. Jag
sa alltid deras namn. Hele högen som pappa hade ihop det med såg jag
inte som någon viktig person i mitt liv. Möjligtvis stod den ena donnan
lite högre när hon gick med på att följa med mej till tatueringsstudion
när jag som 17-åring inte fick det för mina föräldrar...
Mannen som min mamma bodde tillsammans med under min halva barndom var
kanske en lite mer viktig person. Han kände väl att han fick ta den där
rollen som en annan person inte alltid tog på så stort allvar. Han fanns
där för mej och mina syskon. Det är lite synd att det blev som det blev
med det förhållandet kan jag ibland tycka. Inget ont om mammas
nuvarande - herregud den mannen är ju helgo!! Men om jag tänker tillbaka
på vad den där tidigare mannen hade för roll i mitt liv då när jag var
under utveckling och tonår så fanns han där på ett sätt som jag behövde
och tog till mej. Vi kunde bråka och tjaffsa han och jag och jag kanske
inte alltid var så god i käften mot honom men jag har ändå känt att han
ville väl och var närvarande. Han var den där bonusfarsan om man nu ska
sätta en etikett på´n. Det var han som meckade med min skrikande moped,
hängde med på saker, tog med oss på saker, förhörde läxor eller vad det
nu var som vi barn behövde. Min lillebror sa ett par ord till mej i
julas, det var det som fick mej att börja fundera på allt detta. Han var
3 år när våra föräldrar skilde sig så han har väl egentligen inget
vidare minne från självaste kärnfamiljen. Det han sa var att den
"pappan" han hade som liten var just den ovan omtalade mannen. Det var
han som stod för den manliga bilden, som hade med sig min lillebror i
haserna i garaget, det var han som nattade och skrämde skiten ur honom
med läskiga godnattsagor med mera. Den personen som han såg som
fadersgestalt då och nu var den nya mannen.
Det är skrämmande egentligen.
Men oerhört tacksamt.
Vi går tillbaka till startens ord, att man får höra hårda och varma ord
från någon som man inte är biologiskt sammankopplad med. Jag har
tidigare fått smaka på att vara vuxen i en bonusrelation och har själv
fått smaka på de hårda orden. Varma ord också såklart men en del hårda.
De tar. Det tar förbannat hårt att få "Du bestämmer inte över mej, håll käften och gå hem..!!" skrikande rätt i ansiktet från en 4-5-6-åring. Det finns trotsiga barn och så finns det trotsiga barn. Att ett ynkepyttenej kan
få ett barns värld att totalhaverera och göra att den gå bananas i
lägenheten. Att en läggning kan få en unge att spåra ut helt och leva
apa i två timmar. Det är tufft. Att som bonusvuxen i en sådan situation
få höra sådant gör att man känner sig rätt liten och dum i huvudet när
man egentligen bara vill väl eller finnas till hands.
Jag och Frank pratade igår om detta med trots och barn i allmänhet.
Grannens 3-årige unges körde ett illvrål just då som fick oss att komma
in på den banan. Han styr hela familjen. Häromdagen när jag var ute och
rensade på framsidan hörde jag hur hans mormor och han kom hem från
dagis. Sonen höll i nycklarna och jag lovar ärligt att det tog 10
minuter innan han gick med på att låsa upp ytterdörren. Han svor, skrek
och de bråkade som bara den. Han är sån, han tjuter och skriker så fort
han går ut genom dörren, han tjuter och skriker så fort han kommer hem,
man hör honom långt innan de kommit fram, han tjuter och skriker och
bråkar om allt i stort sett. Men föräldrarna säger det själva, de har
gett honom för stora möjligheter och frihet så de har ett helvete nu
rent ut sagt. Hennes ord!
Jag frågade Frank om Noah och Siri var sådär trotsiga och levde apa men
inte på långa vägar. Jag vet att jag var rätt förvånad över att det var
så lugnt när vi träffades och längst med tiden. Siri var ju ändå precis 3
år fyllda och förmodligen inne i den värsta trotstiden, men inte.
Nu får man förvisso tjata sig gul och blå på Noah och Siri, mest Noah
när han tramsar och dessutom har fattat det här med ironi så han kan man
ju bli lite galen på ibland.. ha ha.. Han är ju även den där som, ja
som JAG är, han har på tok för många flamsiga idéer på gång att han inte
hinner med att göra alla moment i det som han höll på med just för
tillfället. Men är det inte mer än så så ska man inte klaga, herregud.
De är verkligen inga svåra monster att ha att göra med. Nog för att vi
kommer i diskussion med varandra och att han tjaffsar och svarar emot
men de lyssnar ändå rätt bra på mej som är en "ny".
I början, ja ett bra tag egentligen, var jag mesen Allan och såg hellre
mellan fingrarna än sa ifrån just för att jag inte ville riskera att få
"håll käften och gå heeem" i fejjan. Jag var livrädd för det.
En gång har Noah fräst ifrån så att jag har tagit det till mej för
mycket. Det var i den första lägenheten då när jag inte hade flyttat in
hos dem ännu. Han och Siri, eller mest var det nog han som testade mej
när inte Frank var i närheten. Han passade på när Frank var i
tvättstugan till exempel. Jag kommer dock inte ihåg hur detta började om
han testade mej eller om jag gick in och bröt ett bråk de hade syskon
emellan, men i vilket fall så blev han arg och ledsen och sa att jag
inte bestämmer över honom för jag är inte hans mamma och jag bor inte
där! Jättearg var han och det syntes på honom att han menade vartenda
ord.
Nä, sant. Han hade förvisso rätt. Jag var bara där på besök som pappas
flickvän och hade väl egentligen ingenting att öppna käften om. Det tog
och jag vet att jag tänkte hjälp inte en gång till, ska detta bli samma
jobbiga bonussituation..
Men efter att jag och Frank flyttade ihop och jag blev en del av
lägenhetens väggar jag också så la det sig och han sa inte så någon mer
gång. Vi kan idag ha olika diskussioner och han kan i sitt arga hets få
ur sig att jag är dum eller likn. Det tar det också men jag har nu lite
mer kött runt vaderna att jag kan tackla situationen bättre och göra
konsekvenser utav det utan att det tar alldeles för hårt på mej. Hårt
tar det alltid men kanske inte sådär hjärteskärande hårt. Han kan svara
emot med t ex "Men hos mamma.. eller men min mamma säger..." och jag/vi
förklarar att javisst så kan det vara hemma hos mamma men här hos pappa
och Malin så gör vi si eller så, eller inte si eller så.
Jag vågar ta fajterna och jag känner att jag har "rätt" att säga ifrån,
rätta dem eller köra in på rummen eftersom jag bor under samma tak, jag
är vuxen och jag är en del av familjen. De är medvetna om läget och tar
det ofta till sig om jag påpekar det.
Hårda ord och varma ord. Oj så mycket gott det kommer ur dem. De är så
fina och omtänksamma. Noah är verkligen den där lilla tänkaren som månar
om andra och verkligen kan säga saker från hjärtat. Han menar vad han
säger från hela sitt hjärta. Det är han som kan sitta och säga att Malin
och pappa får inte flytta ifrån varandra för vart ska då Truls bo och
oj vad det blir att byta veckor ofta mellan pappa-vecka, mamma-vecka och
Malin-vecka. Han ser mej som sin..
Vid läggdags ikväll sa Noah:
- Pappa, hälsa Truls att jag älskar honom.
När Frank gick tillbaka in till Noah för att säga att lillebror hälsar
tillbaka att han älskar sin storebror, svarade Noah:
- Ja, men jag älskar honom lite mer!
♥
Jag hoppas att jag är den där
personen som kidsen kommer minnas som en god närhetsperson, en som satte
gränser utan att vara för hård, en person som hjälpte dem och fanns där
när man ville prata. En person som de kunde vända sig till när de bara
ville leka eller göra något eget tillsammans med. En person som de kan
känna att "så gjorde jag och Malin" och att det var något speciellt som
var bara "oss".
Det är inte alltid så lätt men jag vill vara den personen och hoppas att
jag lyckas med det jag gör. Jag kan tänka på framtiden ibland.. tänk
när de har vuxit upp och kan sitta och tänka tillbaka på det som har
varit, kommer de att se skillnader på deras två hem, kommer de känna att
jag var en bra förebild, kommer de som tonåringar/vuxna se mej som en
viktig person i deras liv? Eller kommer de se på mej som jag såg på en
del av mina; Bihang.
Jag vill inget annat än att de kan få känna att jag har varit en trygg,
gränssättande, kärleksgivande extra vuxen under deras uppväxt och
barndom. Att de som vuxna ser mej som en person som gav dem någonting
under åren. Att jag fanns där för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar