Mammakroppen

Ja, hur är det med den? Nog för att jag har gått ner alla mina gravidtetskilo och lite därtill så har jag kvar putmagen. Det är för möe skinn över så att säga. Det stör mej så jag längtar tills jag ska kunna börja springa igen. Men jag får nog snällt vänta fram till sommaren innan jag ger mej på det så jag inte tappar hela innehållet i Mumindalen.

Vikten har jag ingenting att gnälla på.

Startvikt: 66,5 kg.
Inskrivningen på förlossningen: 78,9 kg.
2 dagar efter förlossningen: 73,7 kg.
1 månad efter förlossningen: 68,4 kg.
2 månader efter förlossningen: 66,0 kg.
Idag, 2 ½ månad efter förlossningen: 65,3 kg.

Med andra ord, jag gick upp 12,4 kg och har nu gått ner 13,6 kg. Jag vet inte när jag vägde så få siffror senast. När jag träffade Frank för 3 år sedan vägde jag runt 70. Vikten är inte allt utan det som betyder mest för mej är att få till en fastare kropp. Fastare lår och mage framför allt. Om jag går upp, vilket jag förmodligen kommer göra när jag börjar träna och bygga muskler igen, så spelar det ingen roll bara jag känner mej nöjd med kroppen. Att dallret försvinner.

Jag hade en hemsk foglossning under graviditeten och den höll i sig de första sex-sju veckorna, de försvann inte helt men jag kunde äntligen börja gå längre sträckor. Jag har dock alltid haft ont i vänstra bakfogen/skinkan på nätterna och mornarna. Det sitter i än plus att jag har de senaste veckorna fått ont i svanken och ryggen. Jag känner hur ostabil jag är i den delen av kroppen och hur svag jag är i bäckenet. Jag testade att göra plankan för någon vecka sedan men fick jätteont efteråt. Precis som att jag var på tok för svag i bäckenet för att orka stå rakt och still så länge.

Promenerar gör jag flera gånger i veckan, brukar se till att få åtminstone 4-5 dagar med aktivitet och gärna några längre rundor, det längsta jag har orkat hittills är 5,5 km men det var nog gränsfallet.

Jag har sedan en vecka tillbaka ätit mini-piller och har fått min första blödning efter förlossningen. Jag hoppas att det bara är en inställningsperiod och att blödningarna ska utebli sedan men jag tror inte så mycket på det där med hormonpåslag i min så annars skeva kropp. Det har inte fungerat vidare bra tidigare om åren då jag har ätit p-piller, mini-piller och haft p-stav. Vi får ge det en chans.

Hormonerna går upp och ner för mej. Ena dagen är jag hur glad som helst medan jag i nästa är ledsen, gråtig och känner mej fast i situationen. Jag känner mej då som en mjölkfabrik 24/7 och känner ibland att jag inte redigt reder ut läget med allt vad barnveckor och stim i kåken innebär. 

Jag har fortfarande väldigt svårt att ta in att jag faktiskt är MAMMA! Att jag har en bebis här hemma det går inte att missta på men att jag är hans MAMMA... När Frank har honom och pratar om mej och säger mamma så får jag nästan tänka till i en sekund - ja men det är ju mej han menar! Ha ha..
Likadant när jag pratar med Truls och själv säger något med mamma så slår det mej..

Den största omställningen i att få barn är nog att jag inte längre kan vara egoistisk. Såklart. Jag har en till att ta hand om, jag kan inte bara slänga mej ner på stan hipp som happ och kika i affärer i ett bra tag utan att ha planerat en massa innan. Det är nog det som är det mest utmärkande. Att det måste planeras. Det tar väl inte så mycket längre tid egentligen men det kan ske händelser som gör att planer skjuts upp en del, en bajsincident eller att barnet blir snuttigt och vill äta.

Men oj så värt det är. Så gott det är och så underbart galet det är att jag har denna lilla kotte hos mej. Att vi nu är fem i familjen och att vi är pappa och mamma till honom. Truls, lille älskade vännen - du är vårt allt.
Jag kan bli alldeles tårögd i ögonen när jag tänker på hur fin du är, hur go och glad du är och att jag äntligen fick ett barn och att det var du! Du är mitt allt och jag kommer gå över land och rike för din skull!