Den 4 april gick starten för Provera. Medicinen som framkallar blödning så man har någonting att utgå ifrån. 10 tabletter, en om dagen.
Den 11 april tablettdag 8 fick jag blödning och slutade då med tabl. Jag ringde Kvinnokliniken för att boka in ett ultraljud ( VUL ), hämtade ut Ovitrellesprutan på apoteket och startade att ta temp.mätningarna varje morgon.
Den 15 april på cykeldag 5, startade jag den fjärde hormonbehandlingen och tog första dosen av Pergotime, denna gång 1½ tablett.
Skrivet den dagen:
Fjärde försöket startade imorse. Fyra dagar kvar. F tassade på tå framför mej tidigare med en ironi i blicken. Vi skrattade båda två men vi vet också båda två att mitt humör kanske kommer att svika. Att tårarna kanske kommer falla. Att ångesten kanske kommer vid läggdags.
Men jag lever på hoppet att jag kommer må bra. Jag vill må bra. Förra omgången mådde jag väldigt bra och jag intalar mej själv om att det kommer bli en likadan period. Varje gång jag öppnar kylskåpet ser jag Ovitrelleförpackningen i dörrens ena fack. Och varje gång ler jag. Där ligger den och väntar. På torsdag morgon har jag VUL inbokat. Spänd och nervös redan nu. Kanske är 1 ½ tablett för mycket? Kanske det räcker med enkeldos + sprutan. På dubbeldosen fick jag fyra äggblåsor. På enkeldosen (den med VUL) fick jag en perfekt äggblåsa.
Jag är lite rädd att läkaren ska hitta fler än två äggblåsor och att försöket avbryts. Det är inga frågor som jag kan få svar på nu så varför ska jag hålla på och älta olika utgångssätt. Försvarsmekanismer. Tänk negativt så blir du positivt överraskad istället för att vara naiv och sedan knäcka av dåligt svar.
Hoppas hoppas att denna dos ska vara lagom. Precis jättelagom!
Den 17 april på cykeldag 7, tredje Pergo-dagen ( mycket dagar att räkna ) fick jag den välkända huvudvärken och svettningsattackerna - klimakteriekärringen is back! Nätterna var värst. Två dagar kvar till VUL och vi höll tummar och tår för att jag inte skulle ha för många ägg ( avbrutet försök ) för lite ägg ( misslyckat försök ) eller cystor som stör ( misslyckat försök ). Förhoppningsvis var det helt rätt dosering så det bara bildas fina och rätt antal ägg.
Den 19 april cykeldag 9, femte och sista dagen med Pergotime. VUL:et visade tre ägg, ett på 9 mm och två på 7 mm. Lite små men läkaren hoppades på att de skulle växa till sig. Eller att ETT av dem skulle göra det och att de andra skulle sakta ner och inte växa ikapp för då skulle det bli ett avbrutet försök! Det var en fredag och det bestämdes att jag skulle få komma tillbaka på måndagen och göra ett nytt VUL för att se hur äggen hade utvecklats.
Den 23 april cykeldag 13 började jag känna av aktivitet i vänstra äggstocken och blev orolig att det skulle vara full action där inne och att äggen hade vuxit för mycket! Men VUL visade att det ledande ägget hade vuxit till 17 mm och de andra låg på 12 och 13 mm. Läkaren gick för att rådfrågade med en kollega ifall försöket skulle godkännas eller inte med tanke på att Linköpings fertilitetklinik ( som de samarbetar med ) inte godkänner mer än 2 ägg när ägglossningssprutan planeras att tas. Jag satt nervös och rädd kvar i rummet men hon berättade att det tredje och minsta ägget förmodligen inte skulle hinna växa så pass att det blev moget innan det största redan harde släppts. Så vi kör sa hon! Åh jaa!
Hoppet höll i sig under de kommande dagarna, jag kände en känsla i vänster äggstock som jag inte var van vid = ägg på gång! Lugnet rådde i kåken och både jag och Frank var förvånade över att det kändes så bra och harmoniskt. Jag kände att jag var överlycklig bara för att jag hade fått fina ägg, att vi hade hittat en bra dos som gav fina resultat! Seger bara det!
Som vid de tidigare behandlingarna hade jag stora sömnbekymmer, låg klarvaken i flera timmar, hade yrsel, enorma svettattacker och huvudvärk.
Den 26 april cykeldag 17, fick jag ett tydligt utslag på ägglossningsstickan! Som PCO:are får jag alltid två streck men det är alltid ett falskt svagt streck eftersom hormonrubbningen slår igenom. Men nu fick jag äntligen mitt första starka streck och jag skrek rakt ut i badrummet och ropade in Frank för att han också skulle kontrollera. Lite senare åkte jag ner på stan för att köpa ett "riktigt" test eftersom de jag hade innan var från Testlagret, de är lika bra dem men jag ville ha ett Clearblue för att verkligen överbevisa mej själv. Lyckan var stor när den glada gubben tittade fram i fönstret! Känslan när jag gick in i köket, öppnade kylskåpet, tog fram ägglossningsprutan och satte den i magen var galet magisk på snudd till euforisk! Äntligen hade vi en ärlig chans till att få en graviditet!
Pergotime-tabletterna gör att äggen mognar och förhoppningsvis släpper av sig själva. Men i mitt fall var det lurigare. På den först dosen fick jag inga ägg ( för svag ), på den andra fick jag rekordmassa ägg, blev överstimulerad och stora äggstockar ( för stark ) och på den tredje dosen fick jag fina ägg men de släppte aldrig. Min kropp fattade inte redigt galoppen så att säga. Så på det fjärde bestämdes det att jag skulle få ta en mellandos och sedan komplettera med ägglossningssprutan för att verkligen sparka de där äggen i röwa!
Även att jag fick utslag på stickorna så skulle sprutan sättas i magen för det är inte en garanti att de verkligen släpper trots allt.
Dagarna efter sprutan gick så sakta så sakta. Hormonet i sprutan gör att man får falska positiva graviditetstest i upp till 10 dagar om man skulle ta ett sådant. För att svaret ska vara korrekt ska ett prov tas på dag 14 efter sprutan och vi räknade ner dagarna. De gick så.. sakta.. så... sakta. Tankarna hann åka berg och dalbana tusen gånger. Ena stunden kändes allt hoppfullt för att i nästa kännas kört. Varför skulle det fungera!? Men en gnutta hopp fanns det allt och det berodde på att vi hade kommit så pass långt ändå, den fasen hade vi inte varit innan. Obevandrad stig - läskigt men spännande!
Den 3 maj skrev jag såhär:
Imorgon är det blodprov som gäller. Skönt att ha kommit halvvägs känner jag. Det är inte alltid som jag tänker på att jag kan vara/bli gravid under denna månad, jag har en hel del negativa tankar kring detta men då och då slår en positiv igenom. Tänk om liksom. Tänk om vi lyckades nu? Tänk om det kommer en liten kotte i januari -13? Tänk om jag är gravid på vårt bröllop i sommar?
Tänk om..
Mycket fina tankar..
Den 4 maj tog jag ett blodprov för att se ifall det blev ägglossning eller inte.
Den 7 maj på cykeldag 27, 11:e dagen efter sprutan tog jag ett graviditetstest. Jag var för nyfiken så att säga! Det gav svagt utslag men eftersom det var för tidigt att testa satt det säkert kvar en skvätt hormoner fortfarande tänkte jag. Tuttarna började ömma lite grann och jag fick ett tjut och humör-beteende som hette duga. Otålig som jag är kunde jag inte vänta in brevet från läkaren med provsvaret utan ringde opp en sköterska som meddelade att det låg på 69, en klar och tydlig ägglossning!!
Jag föll dock ner i en känslosvacka, tjöt som bara den och trodde att allt hopp var ute. Det är kört, det gick inte. Men på 13:e dagen efter sprutan ökade tydligheten i strecket och jösses nu gick pulsen upp ordentligt! Jag insåg att det som jag aldrig hade trott nu hade blivit vår stora seger! Jag ÄR gravid!! 13 dagar efter sprutan kan det inte visa falskt plus längre! Inte när strecket blivit starkare! Lyckan var total på Tättingvägen! Vi väntade barn! Bara för att ännu en gång överbevisa mej själv testade jag med ett Clearblue-test på den 14:e dagen, jag vaknade på natten, kissade och väckte sedan Frank. Det ÄR sant! Jag fick ett enormt leende tillbaka och en stark kram. Äntligen! Kotten hade planterat sig!
31 maj var vi på vårt första ultraljud och såg den lille filuren på skärm i taket.
Bara 7,9 mm stor men så galet älskad!
Idag på hans 3 månadersdag är det alltså exakt ett år sedan jag satte sprutan i magen.
Sprutan som gjorde att det fina ägget släppte och blev vår lille kille!
Sprutan som gjorde att det fina ägget släppte och blev vår lille kille!
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar