Idag när jag kom hem från jobbet berättade min käre man att han hade bokat ett hotell i Halmstad! En svit med Jacuzzi och lite gott och blandat som väntade! Vi bokade in kroppsbehandling och restaurangbesök på det! Åh vad gott detta kommer göra för kropp och själ. Jag sa till kvinnan när jag bokade att jag är gravid och hon berättade det var inga problem, de hade en speciell kudde som de brukade använda när de masserar just gravida! Så härligt! Även att en t ex ansiktsbehandling är underbart så hade jag blivit lite avis på F om bara han hade kunnat få helkroppsmassage!
Detta kommer bli en tokbra helg!
Bästa mannen!
fredag 31 augusti 2012
torsdag 30 augusti 2012
Papper klara..
De senaste dagarna har det känts lite annorlunda. Jag har stundvis känt mej riktigt grinig, tjurig och tillbakadragande. För att inte tala om taskigt tålamod. En stund senare känns det som vanligt igen. Hormonerna som spökar eller ej - jag blir så förbannad på mej själv.
Jag har nu jobbat i två dagar och jag har så ont, så ont i mitt ryggslut. Det strålar lite neråt baken, inte långt men det sitter inte längre bara på den där punkten som tidigare. Ush, jag vill verkligen inte behöva bli sjukskriven, men jag känner att min kropp har en gräns.
Idag har jag fått papper påskrivna av chefen ang. gravidpenning så nu kan jag skicka in det till Försäkringskassan, det känns bra att göra det i god tid. De är ju inte direkt snabbast i stan..
Igår ringde en barnmorska från sjukhusets rehab och frågade lite när jag kunde starta med vattengymnastiken. Eftersom jag stod på skolgården för att hämta mitt ena bonusbarn lovade jag att återkomma när jag hade kikat i mitt schema. Så typiskt att jag jobbar kvällstur nu tre onsdagar i rad! Kanske kan jag byta tur med någon på jobbet? Det vore bra om jag kunde starta med det så snart som möjligt..
Oj, vad barnet kickar. Jag känner det tydligare och tydligare. Undrar om det är boxningar eller sparkar?
Jag har nu jobbat i två dagar och jag har så ont, så ont i mitt ryggslut. Det strålar lite neråt baken, inte långt men det sitter inte längre bara på den där punkten som tidigare. Ush, jag vill verkligen inte behöva bli sjukskriven, men jag känner att min kropp har en gräns.
Idag har jag fått papper påskrivna av chefen ang. gravidpenning så nu kan jag skicka in det till Försäkringskassan, det känns bra att göra det i god tid. De är ju inte direkt snabbast i stan..
Igår ringde en barnmorska från sjukhusets rehab och frågade lite när jag kunde starta med vattengymnastiken. Eftersom jag stod på skolgården för att hämta mitt ena bonusbarn lovade jag att återkomma när jag hade kikat i mitt schema. Så typiskt att jag jobbar kvällstur nu tre onsdagar i rad! Kanske kan jag byta tur med någon på jobbet? Det vore bra om jag kunde starta med det så snart som möjligt..
Oj, vad barnet kickar. Jag känner det tydligare och tydligare. Undrar om det är boxningar eller sparkar?
onsdag 29 augusti 2012
Vecka 21, 20+0
Jag glömde ju att lägga in veckobilden i måndags. Här kommer den. Iphonens kamera är riktigt usel! Vi måste börja ta med den vanliga kameran istället.
tisdag 28 augusti 2012
Tuttbekymmer
Hur mycket kan ett par tuttar växa undrar ju jag. Jag fick bröst ganska sent, tror inte jag köpte min första riktiga bh med byglar i årskurs 8 eller nåt. Innan räckte det med ha sport-top. Sen sa det sa bara pang och så satt de där. Jahaa..
Och så blev man ett mycket omtalat objekt i skolan helt plötsligt. Jag har i många, många år legat på 80DD eller 85D beroende på hur bh:ar varit sydda och har tyckt själv att de är av lite för stor storlek.
Nu vet jag ärligt talat inte vad jag drar för storlek. Jag vet bara att alla mina bh:ar sitter åt och att vissa av dem kan jag absolut inte gå med! Mina sport-toppar som jag har är bara att lägga undan, det pöser ut överallt och ser ut som skit. Min bikinis.. ja herregud.. som storbystad har jag kört med trekantsmodellen fast med brett stabilt band runt nacken, inte de där små glamourmodells-bikinisara..hö hö. Men i dagsläget så ser de ut som en sådan! Jag höll på att skratta ihjäl mej när jag provade nyligen.
Dags för lite shopping.
Och så blev man ett mycket omtalat objekt i skolan helt plötsligt. Jag har i många, många år legat på 80DD eller 85D beroende på hur bh:ar varit sydda och har tyckt själv att de är av lite för stor storlek.
Nu vet jag ärligt talat inte vad jag drar för storlek. Jag vet bara att alla mina bh:ar sitter åt och att vissa av dem kan jag absolut inte gå med! Mina sport-toppar som jag har är bara att lägga undan, det pöser ut överallt och ser ut som skit. Min bikinis.. ja herregud.. som storbystad har jag kört med trekantsmodellen fast med brett stabilt band runt nacken, inte de där små glamourmodells-bikinisara..hö hö. Men i dagsläget så ser de ut som en sådan! Jag höll på att skratta ihjäl mej när jag provade nyligen.
Dags för lite shopping.
måndag 27 augusti 2012
Nog är det foglossning allt
Barnmorskebesöket gick bra, hon knickade till mina ben så jag hajjade till ordentligt på högra sidan. Jo sa hon, visst har du foglossning. Jag fick råd om att spänna åt gravidbältet mycket hårdare än vad jag har gjort. Hon frågade om jag ville lyssna på bebisens hjärtljud när jag ändå låg på britsen och det ville jag såklart! Direkt sparkade den till sa hon och så hörde vi det, tågtuffandet.. snabba hjärtslag. Det låg på 140 slag/minut och oj vilken lycka! Jag var nära att tappa både en och två tårar! Så underbart att få höra den lille!
Hon tipsade mej att ta kontakt med sjukgymnastiken för att få tips och råd kring foglossningen och hon skrev även upp mej på vattengymnastik. Det är något som bara erbjuds kvinnor med problem sa hon. Jag har tänkt tanken att åka och simma regelbundet nu i höst men att få gå på vattengymnastik i en tempererad bassäng lockar ännu mer!
Hon tipsade mej att ta kontakt med sjukgymnastiken för att få tips och råd kring foglossningen och hon skrev även upp mej på vattengymnastik. Det är något som bara erbjuds kvinnor med problem sa hon. Jag har tänkt tanken att åka och simma regelbundet nu i höst men att få gå på vattengymnastik i en tempererad bassäng lockar ännu mer!
Elakt men jäkligt roligt
Häromdagen när jag jobbade kom en arbetskollega fram och klappade mej på magen och utbrast:
Nämen M, du som alltid är så smal se nu kommer det ett barn!
Jag tittade lite underligt på henne och svarade:
Å nej, det är mat och godis i sommar, jag har blivit tjock..
Hennes min. Hennes ögon! Jag hade kunnat betala dyrt för att se det en gång till. Så elakt men så sjukt roligt! Hon skrattade gott och pustade ut när jag sa att jag skojat med henne. Så går det när man är "på" :)
Nämen M, du som alltid är så smal se nu kommer det ett barn!
Jag tittade lite underligt på henne och svarade:
Å nej, det är mat och godis i sommar, jag har blivit tjock..
Hennes min. Hennes ögon! Jag hade kunnat betala dyrt för att se det en gång till. Så elakt men så sjukt roligt! Hon skrattade gott och pustade ut när jag sa att jag skojat med henne. Så går det när man är "på" :)
För i jäsingen
jag tror jag har gått och blivit vuxen.
1. Jag är inte längre flickvän. Jag är inte längre sambo. Jag är ta ma tusan fru. Eller kärring som Frank säger.
2. Jag har ordnat med e-legitimation. Något som vi skulle fixa för länge sedan.
3. Jag har kontakt med Mödravården, Försäkringskassan och jag ska bli mamma i början av nästa år.
4. Jag har tagit bort alla mina fem piercingar. Japp, de rök före bröllopet, den enda som satt kvar var den i naveln men den rök strax efter bröllopet också. Naket? Ja lite. Men så skönt.
1. Jag är inte längre flickvän. Jag är inte längre sambo. Jag är ta ma tusan fru. Eller kärring som Frank säger.
2. Jag har ordnat med e-legitimation. Något som vi skulle fixa för länge sedan.
3. Jag har kontakt med Mödravården, Försäkringskassan och jag ska bli mamma i början av nästa år.
4. Jag har tagit bort alla mina fem piercingar. Japp, de rök före bröllopet, den enda som satt kvar var den i naveln men den rök strax efter bröllopet också. Naket? Ja lite. Men så skönt.
Njutbart och tacksamt
Så har vi gått halvvägs, kotten och jag. 20 fulla veckor idag. Galet vad fort det har gått! Ena stunden känns det som en dag tar en vecka medan i nästa har det gått ett par dagar utan att jag har reflekterat över det.
Njutbart!
Jag har idag ringt opp till sjukhuset för att fråga kring moderskapsintyget. Jag känner att det är kort tid emellan mitt första bm-besök och datumet då jag ska tänkas gå hem så jag ville höra mej för om jag kunde få det tidigare. Inga problem, det skulle skickas hem till mej.
Vidare frågade jag kring ryggvärken, att jag är lite osäker på om jag sätter bältet rätt och lagom hårt och luskade lite om man kunde kila opp en snabbis och få lite hjälp med just det. Hon kikade igenom min bm schema och konstaterade att det var fullt i två veckors tid men ändrade sig och sa att hon kunde knöla in mej redan i eftermiddag.
Tacksamt!
söndag 26 augusti 2012
Hemma igen
Äntligen sitter jag i soffan denna söndagkväll. Äntligen är jobbarhelgen över. Ryggen värker och molar. Jag ska ta en dusch, mikra bovetekudden och krypa ner i sängen.
På återseende.
På återseende.
fredag 24 augusti 2012
Del 1 och del 2..
..av Vår väg till en kotte-böckerna.
Nu vet jag vad jag ska göra de två timmarna som återstår innan jag går på helgarbetet.
Jag lyfter huvudet och ler
Anonym:
Jag förstår precis hur du menar. Men vet du vad jag tycker? Du ska inte känna dig sämre på något sätt bara för att du har behövt kämpa mera. Tvärt om! Tänk vad fin och verkligen efterlängtad din graviditet är och eran lilla bäbis. Vackert tycker jag.
Mia:
Klart att det känns förjävligt. Hon konkurerar med dig och du med henne. Jag vet ju förståss ingenting om er situation, men det låter som hon tävlar med dig,och du med henne. Det där att jämföra sig med andra resulterar alltid i att man känner sig dålig. Det är ju ingen tävling. Den som försökt kortast vinner..eller?
Hanna:
Vilken jävla människa! Jag ser dock hennes snorkighet som att hon reagerar svartsjukt, så egentligen bör du bli glad. Du har nått hon ville ha, varför är man annars så dum att man inte ens säger grattis???!!! Nä upp med hakan (och magen) och var stolt och njut! Kram
Anonym:
Försök skaka av dig hennes dåliga energier, ni har kämpat för att komma dit ni är idag och erat barn är eran gemensamma guldklimp, låt inte henne förstöra och över glänsa den på nått sätt. Hon är självklart glad för sitt barn men ingen är gladare än någon som kämpat och fått chansen att lyckas!
Tack för fina kommentarer. Jag har läst mitt inlägg om och om igen. Så även era ord. Jag och min man har pratat mycket om det här och jag vet ju så väl att det är något som jag måste släppa. Jag kan inte jämföra mej med henne och se mej själv som en sämre kvinna än henne. Jag och min man har vår familj, vi kommer få en femte medlem i januari. Vi gör det som vi mår bra utav och det är absolut inte som någon av er skrev; en tävling vem som lyckas snabbast. Herregud. Det handlar inte om att vara snabbast med någonting. Man försöker inte få barn för att vinna över någon annan. Det gör man för att man vill och för att det känns rätt.
Det som har varit/är jobbigt är att jag inte har känt mej lika bra som henne, just på barnafronten speciellt. Jag har inte känt att jag kan lyckas med en sådan sak som för henne har varit en grej man gör på en dag. Något som man inte behöver lägga ner energi på.
Att få bli gravid när man vill och lyckas på första försöket ( nu menar jag när man inte har kroppsliga problem ) känns säkerligen som en seger. Men jag är övertygad om att vi som har haft stenklossar längst med vägen och äntligen lyckats har en ännu större seger. Detta barn är så otroligt efterlängtat! Nej det handlar inte om att vi längtar mest efter vårt barn och inte dem. Missförstå mej rätt.
Det är ingen tävling. Det handlar om att jag har haft svårt för att bli gravid. Att jag har vetat i många år att jag har en diagnos. Att jag kanske inte ens kommer lyckas! Det handlade om att jag blir ledsen för att jag har fått kämpa medan hon har haft det skitlätt och ringer och meddelar oss med glad ton när hon inte ens har gratulerat oss utan varit snorkig.
Men som ni säger, som min man säger och som jag förstår så är detta något som jag måste blicka över. Jag lyfter mitt huvud och tänker att vi har lyckats med det vi allra helst vill lyckas med! Ingen ska få sänka den glädjen vi bär på! Vårt lilla barn är så otroligt efterlängtat och vi är så otroligt säkra på varandra! Jag går med stolta steg och visar upp min lilla kula som jag har. Detta är precis vad VI önskat! VI har lyckats!
Jag förstår precis hur du menar. Men vet du vad jag tycker? Du ska inte känna dig sämre på något sätt bara för att du har behövt kämpa mera. Tvärt om! Tänk vad fin och verkligen efterlängtad din graviditet är och eran lilla bäbis. Vackert tycker jag.
Mia:
Klart att det känns förjävligt. Hon konkurerar med dig och du med henne. Jag vet ju förståss ingenting om er situation, men det låter som hon tävlar med dig,och du med henne. Det där att jämföra sig med andra resulterar alltid i att man känner sig dålig. Det är ju ingen tävling. Den som försökt kortast vinner..eller?
Hanna:
Vilken jävla människa! Jag ser dock hennes snorkighet som att hon reagerar svartsjukt, så egentligen bör du bli glad. Du har nått hon ville ha, varför är man annars så dum att man inte ens säger grattis???!!! Nä upp med hakan (och magen) och var stolt och njut! Kram
Anonym:
Försök skaka av dig hennes dåliga energier, ni har kämpat för att komma dit ni är idag och erat barn är eran gemensamma guldklimp, låt inte henne förstöra och över glänsa den på nått sätt. Hon är självklart glad för sitt barn men ingen är gladare än någon som kämpat och fått chansen att lyckas!
Tack för fina kommentarer. Jag har läst mitt inlägg om och om igen. Så även era ord. Jag och min man har pratat mycket om det här och jag vet ju så väl att det är något som jag måste släppa. Jag kan inte jämföra mej med henne och se mej själv som en sämre kvinna än henne. Jag och min man har vår familj, vi kommer få en femte medlem i januari. Vi gör det som vi mår bra utav och det är absolut inte som någon av er skrev; en tävling vem som lyckas snabbast. Herregud. Det handlar inte om att vara snabbast med någonting. Man försöker inte få barn för att vinna över någon annan. Det gör man för att man vill och för att det känns rätt.
Det som har varit/är jobbigt är att jag inte har känt mej lika bra som henne, just på barnafronten speciellt. Jag har inte känt att jag kan lyckas med en sådan sak som för henne har varit en grej man gör på en dag. Något som man inte behöver lägga ner energi på.
Att få bli gravid när man vill och lyckas på första försöket ( nu menar jag när man inte har kroppsliga problem ) känns säkerligen som en seger. Men jag är övertygad om att vi som har haft stenklossar längst med vägen och äntligen lyckats har en ännu större seger. Detta barn är så otroligt efterlängtat! Nej det handlar inte om att vi längtar mest efter vårt barn och inte dem. Missförstå mej rätt.
Det är ingen tävling. Det handlar om att jag har haft svårt för att bli gravid. Att jag har vetat i många år att jag har en diagnos. Att jag kanske inte ens kommer lyckas! Det handlade om att jag blir ledsen för att jag har fått kämpa medan hon har haft det skitlätt och ringer och meddelar oss med glad ton när hon inte ens har gratulerat oss utan varit snorkig.
Men som ni säger, som min man säger och som jag förstår så är detta något som jag måste blicka över. Jag lyfter mitt huvud och tänker att vi har lyckats med det vi allra helst vill lyckas med! Ingen ska få sänka den glädjen vi bär på! Vårt lilla barn är så otroligt efterlängtat och vi är så otroligt säkra på varandra! Jag går med stolta steg och visar upp min lilla kula som jag har. Detta är precis vad VI önskat! VI har lyckats!
torsdag 23 augusti 2012
Jaha..
Först var jag glad för deras skull. Sedan sjönk det in vad som hade hänt. Jag grät och kunde inte sova inatt på grund av det. Idag har många tårar fallit.
Min mans x väntar också barn. 1 månad efter oss. Det gick som en dans för min man och henne att bli gravida med deras två barn och även nu behövde hon och hennes nya inte lägga någon energi på det. Det bara sker. Helt enkelt.
Saken är att hon reagerade snorkigt mot oss när hon fick reda på att vi väntar barn. Hon har inte ens gratulerat mej. Sedan går det ett par veckor och hon ringer min man och berättar med glad ton att hon väntar barn strax efter oss. DÅ är det helt plötsligt en annan sak! Då är det något bra! Hon frågade om vårt var planerat och min man berättade hur det har varit, behandlingar och undersökningar och all pärs.
Fasen jag bara gråter. Jag som har känt mej innan som en urusel kvinna som inte har kunnat ge honom ett barn lika lätt som hon har gjort har nu fått min glädje att minska lite. Det är som om hennes/deras lycka har överskuggat vår. Det är DEM som har lyckats och det är DEM som är gravida.
Jag är bäst på att jämföra och få mej själv till att må dåligt av det. Jag vet att de fick barn som en fingerknäppning och att deras förlossningar gick snabbt och smidigt.
Detta får mej att känna mej som en skit. Att jag inte har kunna tidigare, att jag har haft svårt för det "enklaste i hennes värld" med mera. Ska vi nu också gå parallellt med varandra i denna graviditet och jag kommer se hennes stolta fejs så..
Och det värsta av allt, ska vi hamna i samma föräldra-mammagrupp?! Jag vet inte hur de skuffar ihop folk men det kan ju faktiskt vara så att vi hamnar i samma gruppering. Denna staden är inte så stor så det känns som att de sammansätter de paren som väntar barn ungefär samtidigt. Fan. Jag tänker inte sitta där på en utb. eller kurs med henne och hennes sambo bredvid. Jag kan inte sitta där och slappna av och tänka på OSS istället för att tänka på hur min man och hon hade det eller hur det har suttit där en gång i tiden. Jag kan inte vara i samma grupp helt enkelt.
Å att hon inte ens har gratulerat mej känns förjävligt faktiskt. Det är sån otrolig skillnad tydligen.
Min mans x väntar också barn. 1 månad efter oss. Det gick som en dans för min man och henne att bli gravida med deras två barn och även nu behövde hon och hennes nya inte lägga någon energi på det. Det bara sker. Helt enkelt.
Saken är att hon reagerade snorkigt mot oss när hon fick reda på att vi väntar barn. Hon har inte ens gratulerat mej. Sedan går det ett par veckor och hon ringer min man och berättar med glad ton att hon väntar barn strax efter oss. DÅ är det helt plötsligt en annan sak! Då är det något bra! Hon frågade om vårt var planerat och min man berättade hur det har varit, behandlingar och undersökningar och all pärs.
Fasen jag bara gråter. Jag som har känt mej innan som en urusel kvinna som inte har kunnat ge honom ett barn lika lätt som hon har gjort har nu fått min glädje att minska lite. Det är som om hennes/deras lycka har överskuggat vår. Det är DEM som har lyckats och det är DEM som är gravida.
Jag är bäst på att jämföra och få mej själv till att må dåligt av det. Jag vet att de fick barn som en fingerknäppning och att deras förlossningar gick snabbt och smidigt.
Detta får mej att känna mej som en skit. Att jag inte har kunna tidigare, att jag har haft svårt för det "enklaste i hennes värld" med mera. Ska vi nu också gå parallellt med varandra i denna graviditet och jag kommer se hennes stolta fejs så..
Och det värsta av allt, ska vi hamna i samma föräldra-mammagrupp?! Jag vet inte hur de skuffar ihop folk men det kan ju faktiskt vara så att vi hamnar i samma gruppering. Denna staden är inte så stor så det känns som att de sammansätter de paren som väntar barn ungefär samtidigt. Fan. Jag tänker inte sitta där på en utb. eller kurs med henne och hennes sambo bredvid. Jag kan inte sitta där och slappna av och tänka på OSS istället för att tänka på hur min man och hon hade det eller hur det har suttit där en gång i tiden. Jag kan inte vara i samma grupp helt enkelt.
Å att hon inte ens har gratulerat mej känns förjävligt faktiskt. Det är sån otrolig skillnad tydligen.
onsdag 22 augusti 2012
Gravidbälte
Trött så trött.
Pratade med sjukgymnasten som var på jobbet idag och bad om lite tips på mer ergonomiskt arbete och hur jag skulle kunna underlätta för mej i vissa situationer. När jag berättade så var hans första reaktion: Be om hjälp! Var inte så duktig hela tiden, du har faktiskt rätt att be om hjälp nu! Ta inte extra för att du inte vill att de ska belastas mer om du inte gör det. Han visade hur jag skulle stå och tänka vid olika moment och när jag berättade att jag känner av svanken rätt bra efter en halv/en dags arbete rådde han mej att ta kontakt med min vårdcentrals sjukgymnast eller att ringa till Mödravården för att få hjälp med att prova ut ett gravidbälte.
Det känns lite fånigt men han övertalade mej att det är bättre att förebygga och underlätta än att låta det gå för långt och inte kunna arbeta tiden ut. Nog så rätt det vet jag ju men man är ju som man är: Vill visa att jag är duktig och att jag kan klara mej på egen hand. Men det är ju bara jag som får lida utav det. Ja och bebisen. Fan att man inte kunde vara lite mer egoistisk?!
Imorgon ska jag ringa lite samtal och höra mej för angående gravidbälte.
Pratade med sjukgymnasten som var på jobbet idag och bad om lite tips på mer ergonomiskt arbete och hur jag skulle kunna underlätta för mej i vissa situationer. När jag berättade så var hans första reaktion: Be om hjälp! Var inte så duktig hela tiden, du har faktiskt rätt att be om hjälp nu! Ta inte extra för att du inte vill att de ska belastas mer om du inte gör det. Han visade hur jag skulle stå och tänka vid olika moment och när jag berättade att jag känner av svanken rätt bra efter en halv/en dags arbete rådde han mej att ta kontakt med min vårdcentrals sjukgymnast eller att ringa till Mödravården för att få hjälp med att prova ut ett gravidbälte.
Det känns lite fånigt men han övertalade mej att det är bättre att förebygga och underlätta än att låta det gå för långt och inte kunna arbeta tiden ut. Nog så rätt det vet jag ju men man är ju som man är: Vill visa att jag är duktig och att jag kan klara mej på egen hand. Men det är ju bara jag som får lida utav det. Ja och bebisen. Fan att man inte kunde vara lite mer egoistisk?!
Imorgon ska jag ringa lite samtal och höra mej för angående gravidbälte.
tisdag 21 augusti 2012
Äntligen får jag vara med
Förutom att jag fortfarande är väldigt trött så tycker jag att det går
som en dans det här med att vara på smällen. Okej, svanken klagar efter
en halv/en dags arbete, men det är hanterligt. Jag måste säga att jag
känner mej helt annorlunda i mitt mående av att vara gravid och inte
vara gravid. I mitt huvud menar jag. Det har varit så mycket energi som
har gått åt fel håll. Fel fokuserande. Jag har dragit mej undan, dagen
kunde förstöras av att jag mötte en gnyende bebis på Kvantum, speciellt
under de där två veckorna mellan avslutad behandling och väntan på att
se om det gick eller inte. Överallt fanns det saker och ting som
påverkade mej. Att vilja ha barn och att gå under behandling påverkade
min vardag. Till något negativt.
Jag har haft ett bryt sedan det tog sig. Ett. Jag tjöt för att det gick upp för mej att jag ska bli mamma och för att jag jag rädd att jag inte kommer fixa detta och lite såntdär gott och blandat. F var mest förvånad över att det tagit så långt tid innan brytet kom, tidigare har det ju varit en eller flera gånger i veckan. Jaha liksom, nu igen. Det har varit bryt över att jag varit pumpad med hormoner ( ja man får faktiskt skylla på de satans pillrena när man går under behandling ) och att jag har haft sån ångest inför att det inte ska lyckas eller över att någon i min närhet blivit gravid. Varför inte vi? Jag har legat och bölat vid läggdags för att jag inte har kunnat komma till ro med tankarna. Jag har legat vaken om nätterna och ångesten har suttit i halsen på mej, jag har väckt en trött F som vänt sig om och krupit intill i skedposition. Det var som om tankarna skenade iväg likt en skrämd hästapolle där självaste jag hängde fast med stöveln i ena stigbygeln.
Men nu när vi har lyckats så har det gått vänt. Hästapollen skrittar lite lätt och jag håller i tyglarna. När vi igår var på sjukhuset så kändes det inte alls som att det var kört innan vi såg pysen. Jag var mest glad över att få se den igen. Jag har fått ett sådant lugn sedan det positiva beskedet i början av maj. Som att vända på en hand. Sedan har oron funnits där under tiden. Tänk om har fladdrat omkring många gånger i mitt huvud för att inte tala om paniken som uppstod när jag fick blödningen i Norge. Fy fan vad det var som ett slag i ansiktet. Då hade vi kommit över den där 12-veckorsgränsen och vi kände på oss att det skulle gå bra. Efter vecka 12 är man ju säker. Kul.
Så naiv man kan vara! Så dum i huvudet vi kände oss.
Dem 5-6 timmarna som gick innan vi fick veta om fostret fortfarande levde var hemska. Och att sitta på en stol i en korridor, som skulle motsvara ett väntrum, i över 1 timme och plågas av ovissheten medan det kom och gick kvinnor med jättekulor eller glada nyförlösta föräldrar med nykläckt bebis i vagn eller likn är terror. Fan det är grymt att alla ska samlas på samma ställe! Det borde skötas snyggare. De som fått missfall/misstänkt missfall borde inte behöva sitta bredvid gnyende bebisar eller jättemagar.
Lättnaden som uppstod när läkaren sa att hon såg hjärtaktivitet går inte att beskriva. Allt släppte, jag grät, F grät, läkarna blev otroligt rörda. Sjukt overkligt!
Låt nu resten av graviditeten gå så fint som det har gjort senaste veckorna. Jag mår äntligen väldigt bra kring det här med bebisar och barn. Jag har haft det som dröm och otänkbar verklighet i så många år. Äntligen är vi där och jag njuter av varje sekund som gravid. Jag känner mej harmonisk och lugn. Glad och tacksam.
Igår gick jag med stolta steg in på Kappahl och satte kurs mot bebisavdelningen och Newbie-serien som jag så många gånger har slängt ett suktande öga på. Jag gick där med tajt linne och den putande magen syntes väl. Äntligen hör jag hemma här, tänkte jag. Äntligen får jag vara med. En mamma med bebis log mot mej när jag klämde och kände på de små pyttisarna. Jag blev jätteglad och log tillbaka. Jag plockade ut ett par vita byxor och grå/vit body med fjädrar på. Plaggen som jag hade bestämt att jag skulle få köpa om det går bra på ultraljudet.
Lyckan som uppstod när jag kom till kassan och betalade de första bebiskläderna till v å r t barn... ♥
Jag har haft ett bryt sedan det tog sig. Ett. Jag tjöt för att det gick upp för mej att jag ska bli mamma och för att jag jag rädd att jag inte kommer fixa detta och lite såntdär gott och blandat. F var mest förvånad över att det tagit så långt tid innan brytet kom, tidigare har det ju varit en eller flera gånger i veckan. Jaha liksom, nu igen. Det har varit bryt över att jag varit pumpad med hormoner ( ja man får faktiskt skylla på de satans pillrena när man går under behandling ) och att jag har haft sån ångest inför att det inte ska lyckas eller över att någon i min närhet blivit gravid. Varför inte vi? Jag har legat och bölat vid läggdags för att jag inte har kunnat komma till ro med tankarna. Jag har legat vaken om nätterna och ångesten har suttit i halsen på mej, jag har väckt en trött F som vänt sig om och krupit intill i skedposition. Det var som om tankarna skenade iväg likt en skrämd hästapolle där självaste jag hängde fast med stöveln i ena stigbygeln.
Men nu när vi har lyckats så har det gått vänt. Hästapollen skrittar lite lätt och jag håller i tyglarna. När vi igår var på sjukhuset så kändes det inte alls som att det var kört innan vi såg pysen. Jag var mest glad över att få se den igen. Jag har fått ett sådant lugn sedan det positiva beskedet i början av maj. Som att vända på en hand. Sedan har oron funnits där under tiden. Tänk om har fladdrat omkring många gånger i mitt huvud för att inte tala om paniken som uppstod när jag fick blödningen i Norge. Fy fan vad det var som ett slag i ansiktet. Då hade vi kommit över den där 12-veckorsgränsen och vi kände på oss att det skulle gå bra. Efter vecka 12 är man ju säker. Kul.
Så naiv man kan vara! Så dum i huvudet vi kände oss.
Dem 5-6 timmarna som gick innan vi fick veta om fostret fortfarande levde var hemska. Och att sitta på en stol i en korridor, som skulle motsvara ett väntrum, i över 1 timme och plågas av ovissheten medan det kom och gick kvinnor med jättekulor eller glada nyförlösta föräldrar med nykläckt bebis i vagn eller likn är terror. Fan det är grymt att alla ska samlas på samma ställe! Det borde skötas snyggare. De som fått missfall/misstänkt missfall borde inte behöva sitta bredvid gnyende bebisar eller jättemagar.
Lättnaden som uppstod när läkaren sa att hon såg hjärtaktivitet går inte att beskriva. Allt släppte, jag grät, F grät, läkarna blev otroligt rörda. Sjukt overkligt!
Låt nu resten av graviditeten gå så fint som det har gjort senaste veckorna. Jag mår äntligen väldigt bra kring det här med bebisar och barn. Jag har haft det som dröm och otänkbar verklighet i så många år. Äntligen är vi där och jag njuter av varje sekund som gravid. Jag känner mej harmonisk och lugn. Glad och tacksam.
Igår gick jag med stolta steg in på Kappahl och satte kurs mot bebisavdelningen och Newbie-serien som jag så många gånger har slängt ett suktande öga på. Jag gick där med tajt linne och den putande magen syntes väl. Äntligen hör jag hemma här, tänkte jag. Äntligen får jag vara med. En mamma med bebis log mot mej när jag klämde och kände på de små pyttisarna. Jag blev jätteglad och log tillbaka. Jag plockade ut ett par vita byxor och grå/vit body med fjädrar på. Plaggen som jag hade bestämt att jag skulle få köpa om det går bra på ultraljudet.
Lyckan som uppstod när jag kom till kassan och betalade de första bebiskläderna till v å r t barn... ♥
måndag 20 augusti 2012
Första klädköpet till parveln
Å så mycket fint det finns på Kappahl. Jag är fullkomligt förälskad i Newbie-serien! Det är väl egentligen unisex fast ändå med utstickande pojk- och flickkläder. Jag älskar deras fina detaljer som de små knapparna!
Idag går vi alltså in i den 20:e graviditetsveckan, med andra ord 19+0. Magen har börjat puta mer och mer. Jag visade den för ett par arbetskamrater innan jag gick hem i fredags och de bara gapade och var förvånade att det syntes så tydligt nu. Det känns verkligen som om den kom på ett par dagar.
I det rent kroppsliga så känns det som vanligt, jag är fortfarande trött men ska snart börja med järntabletterna. Egentligen vore det väl smartast att ta dem redan nu men jag gillar dem verkligen inte så jag förhåller mej till rådgivningen som jag har fått, att starta nästa måndag och ta dem varannan dag. Ush magen kommer inte bli glad på mej. Jag är annars blodgivare så jag vet att jag får reaktioner utav tabl.
Den största skillnaden är att jag har börjat känna av den lille. Den petar inifrån lite då och då. Tycker att det kommer mest på kvällarna när jag har satt mej ner i soffan t ex. Blir lika förvånad och lycklig varje gång det sker.
Älskar dej redan!
Rul:et
Upp och studsa redan vid halv sju. Sprallig, uppe i varv, pratig och flummig. F frågade om jag var nervös. Va. Jag. Nej. Nej. Jag är glad. Det är ju IDAG.
Känslan när hon sätter dopplern på magen och 1 sekund senare säger att hjärtat slår är så galet befriande. Jag var inte nervös inför just den biten förrän fram tills jag la mej på britsen. Allt såg bra ut, hon visade oss armarna, händerna, lårbenen som låg i kors, knäskålarna, underbenen, fötterna, tårna, magen, njurarna, hjärnans två delar, hjärtats förmakar och kammare. Det enda som hon inte kunde se var ett par blodkärl som gick ut eller in i hjärtat. Hon hade lite problem med att se lite överallt sa hon. Dels hade jag inte så jättemycket fostervatten, men normalt ändå, sedan låg den så ihopkurad att det var lite svårt att få bra bilder. Hon gav oss lugnade svar dock och vi har fått en tid om två veckor för att låta den växa på sig ytterligare och för att då kanske kunna se tydligare just vid hjärtat.
Vi frågade om könet och hon försökte se men lillen låg verkligen med benen i kors och ville hålla den hemligheten för sig själv. Ha ha. Luring!
Kanske har vi chans att se på de två följande ultraljuden. För två blir det. Det första för att få en bättre bild av hjärtat och det andra sedan i vecka 32 för att se så moderkakan har flyttat på sig. Den ligger fortfarande väldigt långt ner.
Känslan när hon sätter dopplern på magen och 1 sekund senare säger att hjärtat slår är så galet befriande. Jag var inte nervös inför just den biten förrän fram tills jag la mej på britsen. Allt såg bra ut, hon visade oss armarna, händerna, lårbenen som låg i kors, knäskålarna, underbenen, fötterna, tårna, magen, njurarna, hjärnans två delar, hjärtats förmakar och kammare. Det enda som hon inte kunde se var ett par blodkärl som gick ut eller in i hjärtat. Hon hade lite problem med att se lite överallt sa hon. Dels hade jag inte så jättemycket fostervatten, men normalt ändå, sedan låg den så ihopkurad att det var lite svårt att få bra bilder. Hon gav oss lugnade svar dock och vi har fått en tid om två veckor för att låta den växa på sig ytterligare och för att då kanske kunna se tydligare just vid hjärtat.
Vi frågade om könet och hon försökte se men lillen låg verkligen med benen i kors och ville hålla den hemligheten för sig själv. Ha ha. Luring!
Kanske har vi chans att se på de två följande ultraljuden. För två blir det. Det första för att få en bättre bild av hjärtat och det andra sedan i vecka 32 för att se så moderkakan har flyttat på sig. Den ligger fortfarande väldigt långt ner.
Att få se vårt barn återigen betyder så mycket i hjärtat!
Älskade lille plutt vad vi längtar efter dej!
 |
| Liten fot |
Hon räknade ut att den är 17 cm lång och sa att det stämmer överens
med det tidigare BF-datumet, nämligen 15 januari. ♥
söndag 19 augusti 2012
Ser verkligen fram emot morgondagen!
Snart vet vi mer hur kotten mår och vi kan förhoppningsvis börja planera lite mer inför det som komma ska. Än så länge säger vi till varandra: ja å sedan får vi göra det och det. Eller, jo men det tar vi i höst. Vi gluttar nyfiket på vagn på Blocket, vi vet vad vi är ute efter. Likaså har det pratats kring hurvida bebisen ska sitta bak eller fram i bilen, vilken sorts babyskydd vi vill köpa och jag har en tanke kring väggfärg och färgklickar i det kommande bebisrummet. Rummet som står nästan tomt och bara väntar på att det ska bli höst så föräldrarna kan starta igång det projektet.
Men med en snart halvgången graviditet kan vi nu kika på vagn utan att känna oss helt malplacerade. Vi kan gå in på Babyproffsen här i stan och känna på dem. Vi får börja köpa bebissaker, jag tänker främst på kläder. Kläder! Det är verkligen det som jag har sett fram emot mest, att få köpa de där kläderna som jag har kikat ut! Dessa pyttekläder som jag har klämt och känt på i smyg. Jag har kikat lite nervöst över axeln för att se så ingen ser mej. Även att jag lika väl kan ha varit ute efter kläder i present så har det känts helt fel att vara på bebisavdelningen. Som om att ifall jag går för fort fram så kommer det bita mej i röven. Typ att om jag köper bebiskläder för tidigt så får vi missfall dagen efter. Lite så.
Det känns så ofattbart att vi ska bli föräldrar till en bebis om fem månader. F e m. Hujedamej vad det kommer gå fort och säkert samtidigt kännas skitlångt. Just nu känns det som att vi galopperar förbi de olika veckorna och det är ju nu som det roliga börjar, magen ändrar sig och kotten kommer ge mer och mer tecken inifrån. Lycka. Jag hoppas att jag inte får allt för många krämpor utan kan njuta av den här tiden och verkligen känna att jag kommer minnas den som en positiv och rolig tid. Det blir ju vår första och sista graviditet så nu eller aldrig liksom. Eftersom det blir sammanlagt tre barn i kåken har vi sedan länge bestämt att det bara blir ett barn. ( om vi nu ens skulle lyckas med det tänkte vi sorgset )
Hade det blivit twins så hade det varit en annan sak men att ge oss på karusellen en gång till gör vi inte. Jag hade väl innerst inne velat göra om detta igen, absolut, men vi har tre barn i familjen och det är komplett för oss.
Fan, jag är expert på att rabbla iväg på villovägar.. kläder var det ju jag skrev om..
Jo, imorgon efter den tidiga RUL-tiden kommer jag vänta på att klockan ska visa öppningsdags. Jag kommer hänga utanför Kappahl´s dörrar likt alkisarna gör vid bolaget. Släpp in ma!!
Men med en snart halvgången graviditet kan vi nu kika på vagn utan att känna oss helt malplacerade. Vi kan gå in på Babyproffsen här i stan och känna på dem. Vi får börja köpa bebissaker, jag tänker främst på kläder. Kläder! Det är verkligen det som jag har sett fram emot mest, att få köpa de där kläderna som jag har kikat ut! Dessa pyttekläder som jag har klämt och känt på i smyg. Jag har kikat lite nervöst över axeln för att se så ingen ser mej. Även att jag lika väl kan ha varit ute efter kläder i present så har det känts helt fel att vara på bebisavdelningen. Som om att ifall jag går för fort fram så kommer det bita mej i röven. Typ att om jag köper bebiskläder för tidigt så får vi missfall dagen efter. Lite så.
Det känns så ofattbart att vi ska bli föräldrar till en bebis om fem månader. F e m. Hujedamej vad det kommer gå fort och säkert samtidigt kännas skitlångt. Just nu känns det som att vi galopperar förbi de olika veckorna och det är ju nu som det roliga börjar, magen ändrar sig och kotten kommer ge mer och mer tecken inifrån. Lycka. Jag hoppas att jag inte får allt för många krämpor utan kan njuta av den här tiden och verkligen känna att jag kommer minnas den som en positiv och rolig tid. Det blir ju vår första och sista graviditet så nu eller aldrig liksom. Eftersom det blir sammanlagt tre barn i kåken har vi sedan länge bestämt att det bara blir ett barn. ( om vi nu ens skulle lyckas med det tänkte vi sorgset )
Hade det blivit twins så hade det varit en annan sak men att ge oss på karusellen en gång till gör vi inte. Jag hade väl innerst inne velat göra om detta igen, absolut, men vi har tre barn i familjen och det är komplett för oss.
Fan, jag är expert på att rabbla iväg på villovägar.. kläder var det ju jag skrev om..
Jo, imorgon efter den tidiga RUL-tiden kommer jag vänta på att klockan ska visa öppningsdags. Jag kommer hänga utanför Kappahl´s dörrar likt alkisarna gör vid bolaget. Släpp in ma!!
En gåva
Klockan är strax över åtta och jag kan inte sova. Sitter nere i köket och har fått i mej morgondrinken och en fralla som jag bakade igår morse. Jag har som vana att baka frallor de helger jag är ledig. Barnen eller rättare sagt det ena barnet älskar dem. Den andra vill ha de gamla vanliga runda smörgåsarna från affären.. ha ha. Färska frallisar på lördag morgonen ska det va´!
Imorgon bitti befinner vi oss på sjukhuset vid den här tiden. Förhoppningsvis så har det inte dragit ut på tiden utan jag ligger på britsen och har kall gelé på lilla magen. F sitter bredvid och håller mej i handen. Vi får äntligen se vårt barn igen! Längtar!
Självklart har jag gått igenom många hemska tänkbara senarion men jag känner mej ändå väldigt lugn inför detta! Jag har en god magkänsla. Igår kände jag små små buffar vid ett par tillfällen och jag kan inget annat än le från sida till sida av att äntligen få känna vår lilla bebis där inne. Fatta vad männen missar mycket! Nog för att de kan känna på utsidan längre fram men vilka privilegium vi har som kvinnor att få uppleva en graviditet och en förlossning. De står bredvid och "ser på" men kan inte förstå eller sätta sig in i den känslan! Det är som jag alltid har känt inför andra som har lyckats bli gravida, jag har varit så otroligt ledsen just av den anledningen - tänk om jag inte får bära mitt barn. Tänk om jag inte får vara med om en förlossning ( som jag ändå är livrädd för ;) men ni förstår nog vad jag menar.. )
För hade det inte på något sätt fungerat så tror jag att vi hade försökt få bli föräldrar genom adoption. Vi pratade lite om det under behandlingarna. Hur det kunde se ut om det verkligen inte tar sig på något sätt. Eftersom jag inte har något eget barn så betyder det massor för mej att få bli mamma så visst fanns adoption som en önskan. Helt klart. Jag har haft det i tankarna i många år, att går det inte genom biologin, om inte det där jävla bi:et hittar sin jävla blomma så vill jag adoptera! Själv om jag är singel eller tillsammans med min blivande livskamrat!
Att få bära ett barn i magen är en stor gåva som alla ska ha rätt till att få göra. Det borde inte finnas sådana problem! Det borde vara sådär enkelt som biologi-läraren berättade i skolan. Det borde bara finnas ett bekymmer just med sex-biten: Att man inte får glömma att skydda sig om man inte vill ha barn just nu. Det är ju den enklaste saken i världen - iallafall om man frågar de som inte ens har räknat dagar! Det borde vara så för alla som har en barnönskan!
Att man som kvinna får uppleva det här med graviditet i n n i f r å n så att säga, det är en gåva och den ska man ta vara på. Jag hoppas att alla som önskar sig ett barn får ett barn och får uppleva allt med mage m.m Jag har bara kommit halvvägs så jag kan inte säga hur det kommer kännas framöver eller förlossningen och så, men det lilla jag har i mitt bagage hittills är otroligt stort för mej och för oss som första gång tillsammans.
Att imorgon få se kotten igen får mej att le. Från sida till sida. Vi håller tummarna för att hon/han mår bra - det är självklart prio ett. Och så hoppas vi att vi kan få veta om det är en snopp eller snippa. Jag vill så gärna börja kalla den för sitt tänkta namn.
Imorgon bitti befinner vi oss på sjukhuset vid den här tiden. Förhoppningsvis så har det inte dragit ut på tiden utan jag ligger på britsen och har kall gelé på lilla magen. F sitter bredvid och håller mej i handen. Vi får äntligen se vårt barn igen! Längtar!
Självklart har jag gått igenom många hemska tänkbara senarion men jag känner mej ändå väldigt lugn inför detta! Jag har en god magkänsla. Igår kände jag små små buffar vid ett par tillfällen och jag kan inget annat än le från sida till sida av att äntligen få känna vår lilla bebis där inne. Fatta vad männen missar mycket! Nog för att de kan känna på utsidan längre fram men vilka privilegium vi har som kvinnor att få uppleva en graviditet och en förlossning. De står bredvid och "ser på" men kan inte förstå eller sätta sig in i den känslan! Det är som jag alltid har känt inför andra som har lyckats bli gravida, jag har varit så otroligt ledsen just av den anledningen - tänk om jag inte får bära mitt barn. Tänk om jag inte får vara med om en förlossning ( som jag ändå är livrädd för ;) men ni förstår nog vad jag menar.. )
För hade det inte på något sätt fungerat så tror jag att vi hade försökt få bli föräldrar genom adoption. Vi pratade lite om det under behandlingarna. Hur det kunde se ut om det verkligen inte tar sig på något sätt. Eftersom jag inte har något eget barn så betyder det massor för mej att få bli mamma så visst fanns adoption som en önskan. Helt klart. Jag har haft det i tankarna i många år, att går det inte genom biologin, om inte det där jävla bi:et hittar sin jävla blomma så vill jag adoptera! Själv om jag är singel eller tillsammans med min blivande livskamrat!
Att få bära ett barn i magen är en stor gåva som alla ska ha rätt till att få göra. Det borde inte finnas sådana problem! Det borde vara sådär enkelt som biologi-läraren berättade i skolan. Det borde bara finnas ett bekymmer just med sex-biten: Att man inte får glömma att skydda sig om man inte vill ha barn just nu. Det är ju den enklaste saken i världen - iallafall om man frågar de som inte ens har räknat dagar! Det borde vara så för alla som har en barnönskan!
Att man som kvinna får uppleva det här med graviditet i n n i f r å n så att säga, det är en gåva och den ska man ta vara på. Jag hoppas att alla som önskar sig ett barn får ett barn och får uppleva allt med mage m.m Jag har bara kommit halvvägs så jag kan inte säga hur det kommer kännas framöver eller förlossningen och så, men det lilla jag har i mitt bagage hittills är otroligt stort för mej och för oss som första gång tillsammans.
Att imorgon få se kotten igen får mej att le. Från sida till sida. Vi håller tummarna för att hon/han mår bra - det är självklart prio ett. Och så hoppas vi att vi kan få veta om det är en snopp eller snippa. Jag vill så gärna börja kalla den för sitt tänkta namn.
lördag 18 augusti 2012
Babynest
med urtagbar madrass och stoppning. Har suttit i ett par timmar ikväll och pillat med den, det tog sin lilla tid men jag är väldigt nöjd!
Tyget är en gammal gardin och stoppningen är från ett täcke. Det enda som återstår är att köpa en bit kardborreband och ett snöre att trä i kantbandet.
Hoppas parveln kommer gilla den :)
Presentationsönskan
Hörreni, ni blir ju fler och fler besökare som hänger här vilket jag tycker är riktigt roligt! Från början hade jag kanske 10-12 besökare om dagen men det ligger nu mellan 30-40 varje dag! Kul att ni vill följa oss och att jag får chansen att följa er! Ni som inte har bloggar själva - se till att skaffa det! Om inte bara för min skull ;) så för er egen skull. Tänk vad kul att kunna gå tillbaka och läsa hur det upplevdes och kändes och hur magen förändrades under graviditeten. Man glömmer så fort.
Ett trettiotal personer hänger här och jag blir ju såklart nyfiken vilka nu är. Ni får absolut vara anonyma, men det hade varit lite kul om ni skrev något litet bara. Jag vet att jag bad om detta för länge sedan, kanske 1 år sedan eller nåt, men nu har ju besökarna dubblerats..
Det hade bara varit kul om ni skrev: Mia, 25 år, Södra Sverige, jobbar som lärare. Typ.
För er som är nya och kanske inte har fått med er allt från början:
Jag är nygift med en norrman, har två bonusbarn, jobbar som undersköterska på ett äldreboende, är 28 år och har nu äntligen lyckats bli gravid ( Pcos ). Bor i Södra Sverige, fast ovanför skåningarna ;)
Nu är det er tur.. ;)
Ett trettiotal personer hänger här och jag blir ju såklart nyfiken vilka nu är. Ni får absolut vara anonyma, men det hade varit lite kul om ni skrev något litet bara. Jag vet att jag bad om detta för länge sedan, kanske 1 år sedan eller nåt, men nu har ju besökarna dubblerats..
Det hade bara varit kul om ni skrev: Mia, 25 år, Södra Sverige, jobbar som lärare. Typ.
För er som är nya och kanske inte har fått med er allt från början:
Jag är nygift med en norrman, har två bonusbarn, jobbar som undersköterska på ett äldreboende, är 28 år och har nu äntligen lyckats bli gravid ( Pcos ). Bor i Södra Sverige, fast ovanför skåningarna ;)
Nu är det er tur.. ;)
fredag 17 augusti 2012
Det är ju såhär livet ska kännas!
Ärligt talat vad jag mår bra! Jag mår så jävla bra! Många frågar mej hur jag mår och hur det känns nu när jag har kommit en bit på vägen och jag kan bara säga samma sak till varenda en: Jag mår jättebra!
Jag känner mej fin, jag är stolt över min mage, jag känner mej lycklig, utlottad, glad, sprallig och otroligt tacksam! Tacksam för att jag äntligen får uppleva detta som jag har gått och drömt om i många, många år. Att få dela detta med min älskade man gör mej gråtfärdig! Jag älskar honom av hela mitt hjärta! Jag älskar hans barn och jag älskar redan vårt barn som jag bär inom mej.
Jag känner mej fin, jag är stolt över min mage, jag känner mej lycklig, utlottad, glad, sprallig och otroligt tacksam! Tacksam för att jag äntligen får uppleva detta som jag har gått och drömt om i många, många år. Att få dela detta med min älskade man gör mej gråtfärdig! Jag älskar honom av hela mitt hjärta! Jag älskar hans barn och jag älskar redan vårt barn som jag bär inom mej.
Fan det är ju såhär livet ska kännas!
torsdag 16 augusti 2012
JAG KÄNDE!!
Ikväll på arbetsrasten låg jag på sidan i soffan när jag kände en buff nära naveln. Jag hajjade till och efter ett par sekunder kom en till. Buff. Som om någon petade inifrån. SÅ JÄKLA HÄFTIGT! Det kan inte ha varit en fis på tvären eller bubblor i tarmen. Det måste har varit parveln. Herregud vilken cool känsla!! Jag som har försökt känna och koncentrera mej på magens rörelser men inte känt ett jota. Så ligger jag avslappnad i soffan och så kommer det. Två gånger!
Häftigaste hittills. Helt klart! Mer sånt parveln!
L y c k a!
18+3
Häftigaste hittills. Helt klart! Mer sånt parveln!
L y c k a!
18+3
FitLine
I höstas började jag dricka FitLine som är ett näringstillskott i form av drinkar som man blandar. En morgondrink och en kvällsdrink. Det innehåller bara biologiska produkter och de som har olika allergier kan dricka det eftersom alla slags allergener är borttagna. Det tillför kroppen allt vad den behöver och det gör det fort, det är ett cellenergiset som går in i cellerna på direkten och tas upp på en gång.
Kroppen får en chans att läka!
Min mamma jobbar inom det här och har föreläsningar m.m. Hon har druckit detta i ca 2 år och har minskat med sina mediciner drastiskt. Hon hade reumatism, högt blodtryck, ont i kroppen efter arbetsskada men har fått sänka sina mediciner ordentligt och mår jättebra! Min mormor har druckit i ca 1 år, 1,5 kanske.. hon är 88 år och har de mesta krämpor man kan ha tror jag, hjärtproblem, parkinson m.m. Hon har fått sänka sina Parkinsonmediciner flera gånger eftersom dosen har blivit för stark ( kroppen har återuppbyggt nya celler som gör att hon mår bättre och blir övermedicinerad med den tidigare dosen ). Hon har fått många svarta hårstrån igen, har tidigare varit helt silverfärgad i huvudet.
Ja det finns massvis med människor som har blivit hjälpta av det här. Mamma har en väninna med diabetes som tog över 100 enheter insulin varje dag, efter att ha druckit FitLine i ett par månader kunde hon sänka dosen till halva! Fantastiskt.
Mamma hade hört flera kvinnor tala på en föreläsning som kämpat med barnförsök, provrörsbehandlingar och gud vet allt. Eftersom kroppen varit i obalans med mineraler, vitaminer och andra viktiga ämnen stod det inte rätt till i kroppen. De hade börjat dricka FitLine och flera av dem vittnade om fina stora gravidmagar! Därför ville min mamma att jag skulle börja dricka detta. Hon var på mej redan för 1-2 år sedan men jag tyckte att det lät för bra för att vara sant. Äh, bullshit. Lite så. Men så var jag på en föreläsning i september -11 och fick själv lyssna på människor som berättade om sina förbättringar och välmående. Jag tänkte jag får väl ge det en chans, kan min kropp må bättre så är det värt.
Jag hade inte bara problem med just Pco utan även enligt läkarna misstänkt IBS, laktosintollerans, dålig sömn och oro. Jag fick ett par burkar av mamma och började dricka i september. Drack varje dag mellan september-maj. Då jag blev så pass illamående på grund av graviditeten. Mamma har varit på mej sedan dess att jag ska börja igen, bebisen tar massor med viktiga ämnen från mej, den får i sig men jag måste få tillräckligt i min kropp. Jag har verkligen försökt men jag har kräkts av det.
Igår testade jag att ta en halv morgondos. Likadant i dag och jag har behållit dem. Lycka!
Jag vill verkligen ge min bebis och min kropp bästa förutsättningar för att må bra och utvecklas optimalt.
Det är inga som helst faror med att dricka detta, det innehåller bara biologiska ämnen, tål man mat tål man FitLine!
Kroppen får en chans att läka!
Min mamma jobbar inom det här och har föreläsningar m.m. Hon har druckit detta i ca 2 år och har minskat med sina mediciner drastiskt. Hon hade reumatism, högt blodtryck, ont i kroppen efter arbetsskada men har fått sänka sina mediciner ordentligt och mår jättebra! Min mormor har druckit i ca 1 år, 1,5 kanske.. hon är 88 år och har de mesta krämpor man kan ha tror jag, hjärtproblem, parkinson m.m. Hon har fått sänka sina Parkinsonmediciner flera gånger eftersom dosen har blivit för stark ( kroppen har återuppbyggt nya celler som gör att hon mår bättre och blir övermedicinerad med den tidigare dosen ). Hon har fått många svarta hårstrån igen, har tidigare varit helt silverfärgad i huvudet.
Ja det finns massvis med människor som har blivit hjälpta av det här. Mamma har en väninna med diabetes som tog över 100 enheter insulin varje dag, efter att ha druckit FitLine i ett par månader kunde hon sänka dosen till halva! Fantastiskt.
Mamma hade hört flera kvinnor tala på en föreläsning som kämpat med barnförsök, provrörsbehandlingar och gud vet allt. Eftersom kroppen varit i obalans med mineraler, vitaminer och andra viktiga ämnen stod det inte rätt till i kroppen. De hade börjat dricka FitLine och flera av dem vittnade om fina stora gravidmagar! Därför ville min mamma att jag skulle börja dricka detta. Hon var på mej redan för 1-2 år sedan men jag tyckte att det lät för bra för att vara sant. Äh, bullshit. Lite så. Men så var jag på en föreläsning i september -11 och fick själv lyssna på människor som berättade om sina förbättringar och välmående. Jag tänkte jag får väl ge det en chans, kan min kropp må bättre så är det värt.
Jag hade inte bara problem med just Pco utan även enligt läkarna misstänkt IBS, laktosintollerans, dålig sömn och oro. Jag fick ett par burkar av mamma och började dricka i september. Drack varje dag mellan september-maj. Då jag blev så pass illamående på grund av graviditeten. Mamma har varit på mej sedan dess att jag ska börja igen, bebisen tar massor med viktiga ämnen från mej, den får i sig men jag måste få tillräckligt i min kropp. Jag har verkligen försökt men jag har kräkts av det.
Igår testade jag att ta en halv morgondos. Likadant i dag och jag har behållit dem. Lycka!
Jag vill verkligen ge min bebis och min kropp bästa förutsättningar för att må bra och utvecklas optimalt.
Det är inga som helst faror med att dricka detta, det innehåller bara biologiska ämnen, tål man mat tål man FitLine!
onsdag 15 augusti 2012
Att känna med andra
Vet ni hur glad ni gör mej när ni skriver fina ord till mej.
Jag blir så glad så jag skulle vilja krama om er allihopa!
Anledningen till att jag skrev ett nytt inlägg är för att jag vill ha kommentarerna sparade, jag gör ju denna blogg till böcker. Den första ( 2011 ) är redan klar och jag tror jag får dela upp 2012 i två delar eftersom det har blivit en himla massa inlägg hitills. Mycket svammel och mycket tankar..
Hörrni, tjejer där ute och till er som har skrivit ovanför: TACK! Tack för att ni finns och att ni tar del av mitt och delar med er av ert. Det betyder så mycket för mej. Ända sedan den här bloggen öppnades ( var låst till en början ) har jag fått så otroligt många heja-på-kommentarer och kom-igen-nästa-gång-pushningar så jag vet inte hur jag ska tacka. Det värmer och det stöttar en i det jobbiga. Jag är så glad att det finns en bloggvärld där man kan skriva av sig och läsa/ta del av andras tillvaron. Få känna samhörighet och känna igen sig i det andra skriver. Det betyder så mycket för mej att jag vet att det inte är fult eller skamligt att känna som jag gör/gjorde. Det finns massvis som går omkring i samma gyttja. Med samma tankar och samma vardag. Det finns fler. Jag är inte unik på något sätt. Jo i den fula verkligheten, som Mia Skäringer säger ( älskar den kvinnan ) där finns det skuld, skam och ångest. Där ska man falla under olika fack, man ska må på ett visst sätt och ta för givet med allt här i livet. Barn? Ja det gör man på en eftermiddag. Man får höra det ena efter det andra och jag har många gånger känt att det är faktiskt ingen som verkligen förstår. På riktigt. Det finns ingen som verkligen har satt sig ner och frågat: Men M, hur går det för er? Hur mår du egentligen? Kan du och F prata med varandra om det här? Hur känner han? Hur går ni vidare?
Istället har det känts som att jag har ingen lust att svara ingående på deras frågor när det ändå bara hasplas ur munnen lite sådär snabbt innan man ska gå hem eller innan man lägger på luren: Ja just det, blir det några barn eller? Fungerade sista behandlingen?
Då blir svaret istället lika undvikande och ointresserat från min sida: Det går bra. Eller nej, men kanske nästa.
Punkt slut liksom.
Men i bloggvärlden, eller rättare sagt, barnlöshetsbloggvärlden, där finns det människor som lämnar ut sitt allra hemligaste. Det skrivs om hur jobbigt det är, hur psykiskt påfrestande det är, hur kroppen får kämpa på sitt håll medan psyket hankar efter så gott det går. Det skrivs om försöken, medicinerna, biverkningarna med mera och det stöttas, peppas, hoppas, hålls tummar och tår och man följer varandra och är med i det hela. Alla sitter i samma båt. Får man en fråga så vet man att det finns tankar bakom den. Det är ingen snabbis de har dragit bara för att de har känt att de måste fråga. Då dem egentligen inte heller har tid för ett långt svar.
Nu blev det ett såntdär långt och babbligt inlägg.. inte undra på att jag måste dela upp året inför bokbeställning.. ha ha..
Kort och gott:
Tack för att ni finns alla ni där ute!
Stolt som tuppfan
Testade att sy ett par byxor i lakansväv bara för att känna på. Nu blev ju "mudden" som också är lakan stel så det blev veckat i sömmen men med rätt tyger så tror jag att det kan bli superfint! Då drar det ihop sig på rätt sätt. Tyvärr hittade jag inte mitt måttband men det gick lika bra med tumstock :)
Provade även att sy ett babynest, även det i provtyg. Jag hittade ett bra mönster men gjorde om det lite för jag vill kunna ta ut madrassen och tvätta fodralet vid behov.
Detta var ju hur kul som helst..!
Vecka 19 ( 18+0 )
 |
| Älskade lille vän. |
Det sticker, drar och ömmar mer och mer tycker jag. Mest i nedre delen av magen och ut på sidorna. Jag hade bekymmer innan jag somnade igår, hur jag än försökte så kändes det inte okej. Å det är bara början ;)
Blivande storasysters första köp
Jag hade med mej bonusbarnen ( ett och ett ) till affärerna igår och i förrgår för att handla nya kläder inför hösten. De växer så det knakar, speciellt storebror.
När jag och lillasyster var på H&M fastnade hon länge borta vid bebiskläderna och ville handla något till bebisen. Något liiiiitet bara.. snäääälla M..
Eftersom jag själv tvingar mej att inte köpa och vet vilket sug jag har förstår jag henne som också vill handla. Jag gav mej och lät henne köpa något litet.
Åh vad mycket fint det finns på H&M, Lindex och Kappahl. Speciellt Kappahl. Jag tokälskar deras Newbie-sortiment och har många gånger fingrat på dem kläderna och redan valt ut vad kotten vill ha. Men jag har lovat mej själv att inte köpa något förrän efter RUL.
Det enda jag har köpt hitills är en liten vit kanin från Kappahl. Den köpte jag efter att vi hade varit på Nupp-testet i vecka 12. Det var en milstolpe bara det. Fy så nervös jag var! Men kotten sprattlade så fint så.
Fem dagar kvar..
När jag och lillasyster var på H&M fastnade hon länge borta vid bebiskläderna och ville handla något till bebisen. Något liiiiitet bara.. snäääälla M..
Eftersom jag själv tvingar mej att inte köpa och vet vilket sug jag har förstår jag henne som också vill handla. Jag gav mej och lät henne köpa något litet.
 |
| Små söta tossor som passar både pojke och flicka blev det. |
Det enda jag har köpt hitills är en liten vit kanin från Kappahl. Den köpte jag efter att vi hade varit på Nupp-testet i vecka 12. Det var en milstolpe bara det. Fy så nervös jag var! Men kotten sprattlade så fint så.
Fem dagar kvar..
tisdag 14 augusti 2012
Hjärnmonster på besök
Tjollahopp. Piggast i stan. Eller så vad jag inte det. Solen skiner iallafall! Igår när vi skulle sova fick jag besök av hjärnmonster. Det var ett tag sedan nu, jag trodde att han hade försvunnit, den faan. Låg och kunde inte slappna av, oroligheter och ledsamma tankar. Kommer vi klara det här? Fixar jag att bli mamma? Hur ska det här gå? Gjorde vi rätt som valde att sätta ett barn till världen.?! Mannen min fick ner mej på jorden igen och vi låg sked tills jag somnade.
Så skev man kan bli emellanåt. Det bara sticker iväg för mej. Fast det är ett bra tag sedan nu som F sa, innan kom det ju flera gånger i veckan. Alltid vid läggdags. Som om att dagens all ångest samlades och liksom exploderade i skallen på mej då när jag skulle slappna av och sova. Mysko.
Hur som helst så mår jag skitbra, jag känner själv att det är galet när jag sätter in på de där spåren men jag kan inte hejda det. Lustigt att man kan känna sådan osäkerhet när man har velat ha barn i så många år och kämpat för att få till det och sedan när man äntligen lyckas så får man vid ett tillfälle skeva tankar om att det kanske inte var så bra ändå.
Jag tolkar det som att det är en bearbetning på gång. Jag har inte varit i den här sitsen tidigare, jag har aldrig trott att jag ska få lyckas med det här. Att jag ska få bära och föda mitt barn. Både jag och vi vet att detta är rätt till tusen procent! Det här är det vi vill och som vi har haft som mål. Det kommer bli bra! Vi kommer klara det bra! Herregud!
Det är en stor omställning bara. Inte enbart kroppsligt utan psykiskt. Från att gå ifrån "totalt dödsdömt (enligt mejsjälv) till att bli gravid har och kommer ta lång tid att bearbeta och förstå. Jag tror inte att jag riktigt kommer inse det förrän jag har bebisen på bröstet. Förrän lille parveln är hos oss!
Älskade lille vän, vad vi längtar efter dej! Mamma och pappa klappar på magen varje dag. Dina syskon också, de vill så gärna träffa dej!
Så skev man kan bli emellanåt. Det bara sticker iväg för mej. Fast det är ett bra tag sedan nu som F sa, innan kom det ju flera gånger i veckan. Alltid vid läggdags. Som om att dagens all ångest samlades och liksom exploderade i skallen på mej då när jag skulle slappna av och sova. Mysko.
Hur som helst så mår jag skitbra, jag känner själv att det är galet när jag sätter in på de där spåren men jag kan inte hejda det. Lustigt att man kan känna sådan osäkerhet när man har velat ha barn i så många år och kämpat för att få till det och sedan när man äntligen lyckas så får man vid ett tillfälle skeva tankar om att det kanske inte var så bra ändå.
Jag tolkar det som att det är en bearbetning på gång. Jag har inte varit i den här sitsen tidigare, jag har aldrig trott att jag ska få lyckas med det här. Att jag ska få bära och föda mitt barn. Både jag och vi vet att detta är rätt till tusen procent! Det här är det vi vill och som vi har haft som mål. Det kommer bli bra! Vi kommer klara det bra! Herregud!
Det är en stor omställning bara. Inte enbart kroppsligt utan psykiskt. Från att gå ifrån "totalt dödsdömt (enligt mejsjälv) till att bli gravid har och kommer ta lång tid att bearbeta och förstå. Jag tror inte att jag riktigt kommer inse det förrän jag har bebisen på bröstet. Förrän lille parveln är hos oss!
Älskade lille vän, vad vi längtar efter dej! Mamma och pappa klappar på magen varje dag. Dina syskon också, de vill så gärna träffa dej!
måndag 13 augusti 2012
Mina bebiskläder
Vi var och hälsade på min mamma och sambo igår ( bor 25 mil bort ) och grillade lite. Mamma har sparat en stor låda med bebiskläder som jag och mina syskon hade och jag fick kika i den igår. Vi hittade massvis med gulliga småttingar bland annat ett set som min moster stickade till mej när jag hade fötts. En rosa kofta, mössa och tossor. Jag hade på mej dem på väg hem från BB.
Nu tror jag ju att det är en son i magen men om vi ska tro vad min mamma och man tror så blir det en tjeja. Då hade det varit lite speciellt att ha just det rosa setet på vårt barn.
Jag fick låna hem en bok och mönster till att sy någonting till bebisen. Hon har en hel drös med mönster och grejer. Jag som gillar att sy tänkte ge mej på ett par muddbyxor sedan längre fram. Ja babynestet också såklart, ska bara bestämma vad för slags mönster jag vill ha på tygerna.
Nu tror jag ju att det är en son i magen men om vi ska tro vad min mamma och man tror så blir det en tjeja. Då hade det varit lite speciellt att ha just det rosa setet på vårt barn.
Jag fick låna hem en bok och mönster till att sy någonting till bebisen. Hon har en hel drös med mönster och grejer. Jag som gillar att sy tänkte ge mej på ett par muddbyxor sedan längre fram. Ja babynestet också såklart, ska bara bestämma vad för slags mönster jag vill ha på tygerna.
Ny vecka. Igen.
Så var det måndag igen. Går in i nittonde graviditetsveckan. Jag är arton veckor gången. 18+0. Men varför känner jag ingenting i magen?! Jag läser om andras fladder och buffar men jag känner ingenting trots att jag har fått veta att moderkakan ligger i bakvägg och att det kan kännas lättare då. Kom igen kotten - kicka te morsan någongång!
Nu är det nog ingen tvekan längre, jag har inte schmovsat i mej godis och chips hela sommaren utan det ligger faktiskt ett litet barn där inne. Jag visade en arbetskamrat magen idag och hon blev riktigt förvånad över att det syntes så tydligt nu. De pluffsiga arbetströjorna döljer ordentligt bra.
Jag mår så himla bra i graviditeten. Det enda som jag kan gnälla över, om vi nu ska till och göra en sådan sak också, så är det att jag känner att det drar i magen och gör ont i ryggslutet efter att jag har jobbat en hel dag. Det märks att kroppen förändras.
Annars så mår jag prima måste jag säga. Någon enstaka gång kan jag få lätt illamående men oftast beror det på att jag inte har ätit på ett tag. Jag känner mej fin i min putande mage. Stolt. Sover ibland som skit och ibland som en klubbad säl. Bunkrar upp med kuddar runtom mej i sängen för att försöka hitta en skön ställning.
Tröttheten sitter i än. Kvällstrött har jag alltid varig men detta liknar ingenting. Jag känner mej gladare och jag har ett inre lugn nu när jag inte behöver känna oro, ångest, rädsla, avundsjuka inför hormonbehandlingarna och andra gravida. Jag har ända sedan jag blev gravid varit harmonisk när det gäller att möta något gravid på stan eller mamma med småtting på armen. Det har känts som ett slag i magen tidigare och jag har blivit jätteledsen och arg. Men det är borta nu. Jag har tillochmed lett mot en kvinna med gravidmage. Hon tittade lite underligt på mej men log tillbaka. Det är så otroligt skönt att ha den känsla i kroppen. Det lugnet. Att slippa gå omkring och "vänta" på att snart kommer det, snart kommer jag se en glad gravid eller nybliven mamma med vagn. Snart får jag höra skriket från lilla knyttet.
Jag känner mej harmonisk och det säger F också. Vi pratade om det senast igår. Han sa att det är så skönt att slippa se på mej att jag mår dåligt, att jag inte drar mej undan längre och vill vara ifred, att jag inte far illa när vi möter bebisar/gravida. Att lugnet nu har kommit. Det är så skönt att må bra och få njuta av det här med min älskade man. Det är ju första och sista gången så jag får passa på att njuta extra mycket!
Å jag tror det är en pojk.
Nu är det nog ingen tvekan längre, jag har inte schmovsat i mej godis och chips hela sommaren utan det ligger faktiskt ett litet barn där inne. Jag visade en arbetskamrat magen idag och hon blev riktigt förvånad över att det syntes så tydligt nu. De pluffsiga arbetströjorna döljer ordentligt bra.
Jag mår så himla bra i graviditeten. Det enda som jag kan gnälla över, om vi nu ska till och göra en sådan sak också, så är det att jag känner att det drar i magen och gör ont i ryggslutet efter att jag har jobbat en hel dag. Det märks att kroppen förändras.
Annars så mår jag prima måste jag säga. Någon enstaka gång kan jag få lätt illamående men oftast beror det på att jag inte har ätit på ett tag. Jag känner mej fin i min putande mage. Stolt. Sover ibland som skit och ibland som en klubbad säl. Bunkrar upp med kuddar runtom mej i sängen för att försöka hitta en skön ställning.
Tröttheten sitter i än. Kvällstrött har jag alltid varig men detta liknar ingenting. Jag känner mej gladare och jag har ett inre lugn nu när jag inte behöver känna oro, ångest, rädsla, avundsjuka inför hormonbehandlingarna och andra gravida. Jag har ända sedan jag blev gravid varit harmonisk när det gäller att möta något gravid på stan eller mamma med småtting på armen. Det har känts som ett slag i magen tidigare och jag har blivit jätteledsen och arg. Men det är borta nu. Jag har tillochmed lett mot en kvinna med gravidmage. Hon tittade lite underligt på mej men log tillbaka. Det är så otroligt skönt att ha den känsla i kroppen. Det lugnet. Att slippa gå omkring och "vänta" på att snart kommer det, snart kommer jag se en glad gravid eller nybliven mamma med vagn. Snart får jag höra skriket från lilla knyttet.
Jag känner mej harmonisk och det säger F också. Vi pratade om det senast igår. Han sa att det är så skönt att slippa se på mej att jag mår dåligt, att jag inte drar mej undan längre och vill vara ifred, att jag inte far illa när vi möter bebisar/gravida. Att lugnet nu har kommit. Det är så skönt att må bra och få njuta av det här med min älskade man. Det är ju första och sista gången så jag får passa på att njuta extra mycket!
Å jag tror det är en pojk.
lördag 11 augusti 2012
Nio
Idag har vi varit på High Chaparral och härjat lite. Det var både varmt och mycket att gå. Det gick bra där men nu ikväll har jag suttit med bovetekudden och värmt upp ond rygg och nedre delen av magen. Det drar och det känns som det borras in i kroppen. Men det var det värt, vi hade kul.
Nio dagar till rutinultraljudet. Men vem räknar ;)
Nio dagar till rutinultraljudet. Men vem räknar ;)
torsdag 9 augusti 2012
Elva
Vissa nätter sover jag som som om någon klubbat mej för att i nästa inte komma till ro med varken magen, ryggen eller kisseblåsan. Det är inte varje natt som jag vaknar och behöver kissa, inatt t e x sov jag hela natten. Vaknade och var inte ens kissesprängafull. Lustigt att det kan skilja så mellan nätterna. Ändå är jag supertrött idag. Jag har päst omkring här hemma och inte fått något gjort. Ligger i soffan och kikar på dåliga tv-program och gäspar ikapp med mej själv. Hur ska denna dagen sluta? Jag som går kvällspass till halv tio. Hua.
Elva dagar kvar till Rul. Evighet. Jag vill nu, nu. Hoppas att allt ser bra ut för parveln. Att den mår bra och frodas som den ska. Lille vän. Pricken över i:et vore att få reda på om jag bär på en flicka eller en pojke. Jag tror mer och mer på att det är en pojk medan F tror på en flicka. Jag vill inte kalla den för DEN hela tiden utan jag vill kalla den för sitt namn.
Elva dar. E l v a.
Elva dagar kvar till Rul. Evighet. Jag vill nu, nu. Hoppas att allt ser bra ut för parveln. Att den mår bra och frodas som den ska. Lille vän. Pricken över i:et vore att få reda på om jag bär på en flicka eller en pojke. Jag tror mer och mer på att det är en pojk medan F tror på en flicka. Jag vill inte kalla den för DEN hela tiden utan jag vill kalla den för sitt namn.
Elva dar. E l v a.
onsdag 8 augusti 2012
En del av slemproppen lossnade igår
Å vad arg man blir på sig själv!!
Igår jobbade jag kvällspass och skulle hjälpa en dam till sängen, men först skulle jag ta henne på toaletten och ställde henne vid handfatet så hon kunde stå upp medan jag skulle byta stol. Damen är dement och fick för sig att sätta sig ner innan jag hade hunnit klart med det jag skulle göra. I ren reflex utan att jag hann tänka lyfter jag upp henne för att undvika att hon ska falla till golvet och göra sig illa. Hon blir arg och ska verkligen sätta sig ner och eftersom jag inte hunnit byta stol var jag helt enkelt tvungen att återigen lyfta upp henne till någorlunda stående position innan jag kunde få till toastolen bakom henne ( movilett - en flyttbar stol som man ställer över toalettstolen ).
Fan! Fan också!
Så jäkla arg jag blir på mej själv. Jag hann inte tänka på vad jag gjorde utan det gick på reflex, vilket såklart är bra - hon skadade sig inte! Men jag då? Jag blev jätterädd och började gråta. Ringde till F som lugnade mej. Det var säkert ingen fara.
Efter en halvtimme tyckte jag att det spände mer i magen. När jag sedan gick på toaletten upptäckte jag något som jag antar var slemproppen! Vad fan betyder det här nu då?! Har allt släppt och kommer en förtidig förlossning komma igång nu!
Jag ringde till KK jour men blev hänvisad till förlossningen. Barnmorskan lugnade mej och sa att lyftet är det säkert ingen fara med. När jag förklarade vad som jag trodde var slemproppen så höll hon med, det var nog delar av den som kommit ut. Hon frågade lite om jag blödde eller om det sipprade vatten men det gjorde det inte. Jag fick veta att det är ingen fara att det har släppt en bit av slemproppen, det kan hända utan förlossningen kommer igång.
Hon var förstående och lugnade mej som hade rätt mycket rädsla på rösten. Hon kunde inte säga att mitt lyft och slemproppen hade något samband. Men jag blir ju så jäkla rädd!
Ja, en ska vara med om en del tydligen..
Igår jobbade jag kvällspass och skulle hjälpa en dam till sängen, men först skulle jag ta henne på toaletten och ställde henne vid handfatet så hon kunde stå upp medan jag skulle byta stol. Damen är dement och fick för sig att sätta sig ner innan jag hade hunnit klart med det jag skulle göra. I ren reflex utan att jag hann tänka lyfter jag upp henne för att undvika att hon ska falla till golvet och göra sig illa. Hon blir arg och ska verkligen sätta sig ner och eftersom jag inte hunnit byta stol var jag helt enkelt tvungen att återigen lyfta upp henne till någorlunda stående position innan jag kunde få till toastolen bakom henne ( movilett - en flyttbar stol som man ställer över toalettstolen ).
Fan! Fan också!
Så jäkla arg jag blir på mej själv. Jag hann inte tänka på vad jag gjorde utan det gick på reflex, vilket såklart är bra - hon skadade sig inte! Men jag då? Jag blev jätterädd och började gråta. Ringde till F som lugnade mej. Det var säkert ingen fara.
Efter en halvtimme tyckte jag att det spände mer i magen. När jag sedan gick på toaletten upptäckte jag något som jag antar var slemproppen! Vad fan betyder det här nu då?! Har allt släppt och kommer en förtidig förlossning komma igång nu!
Jag ringde till KK jour men blev hänvisad till förlossningen. Barnmorskan lugnade mej och sa att lyftet är det säkert ingen fara med. När jag förklarade vad som jag trodde var slemproppen så höll hon med, det var nog delar av den som kommit ut. Hon frågade lite om jag blödde eller om det sipprade vatten men det gjorde det inte. Jag fick veta att det är ingen fara att det har släppt en bit av slemproppen, det kan hända utan förlossningen kommer igång.
Hon var förstående och lugnade mej som hade rätt mycket rädsla på rösten. Hon kunde inte säga att mitt lyft och slemproppen hade något samband. Men jag blir ju så jäkla rädd!
Ja, en ska vara med om en del tydligen..
tisdag 7 augusti 2012
Höstens projekt
Nu tycker jag att magen har börjat puta ut bra och att det känns som det händer mycket med magen. Jag är medveten att jag kommer skratta åt mej själv senare i vecka 40 då jag förmodligen anser att jag var fjantig som tyckte att jag fått kula redan nu i vecka 17.. ha ha.. men strunt samma, man ska leva i nuet :)
Magen är öm, det drar i sidorna och jag har som mensvärk. Jag antar att det är ligamenten som tänjs ut och att jag har växtvärk.
Jag pratade med min mamma idag, vi pratar nästan varje dag. Vi har en otroligt fin och varm relation och att jag nu får ge henne sitt första barnbarn gör riktigt gott i hennes hjärta, det märks på henne. Hon är så fast vid att det blir en flicka, hon bara vet det! Hon berättade att hon hade varit på Lindex igår och handlat kläder till sig men tagit varvet förbi barnavdelningen också och hittade SÅÅÅÅ mycket gulligt och fint! Pojkkläder och flickkläder! Hon skrattade och sa att hon kommer handla ihjäl sig till den lille.. Låter bra.. ha ha! :)
Jag har kommit mer och mer underfund med att det faktiskt kommer en liten kotte i början av nästa år.
Det ÄR sant, jag SKA få bli mamma! VI ska få bli föräldrar tillsammans! <3
Å som jag googlar på massa saker som jag vill göra eller köpa till bebisens ankomst. Det blir en del projekt att fixa med innan januari. En del stora och en del mindre:
* Göra i ordning i det blivande barnrummet, lägga klickgolv, slipa och måla väggarna vita.
* Slipa ner vaggan som min farfar byggde till mej och måla den vit.
* Gå på jakt efter div. saker som vagn, skötbord, babyskydd, småpryttlar till rummet m.m.
* Göra en gipsmage. Något som jag har drömt om i många år.
* Sy ett babynest, en amningskudde, sänglakan till vaggan m.m. Har även plan på att testa att sy ett par byxor till kotten. Min mamma sydde massvis med kläder till oss barn när vi var små. Hon har mängder med mönster och grejer hemma. Vi ska gå igenom det någon dag och se om jag inte kan försöka mej på det också. Kul.
* Åka en tur till Ullared med min mamma i november. Jag och F bor bara en timme från Ullared. Smidisch!
Ja det lär bli en hel del boande också.. småprojekt.. åh vad jag längtar till hösten!
Nu är det visst dags för lite matintag - jag känner illamåendet på intågande..
Magen är öm, det drar i sidorna och jag har som mensvärk. Jag antar att det är ligamenten som tänjs ut och att jag har växtvärk.
Jag pratade med min mamma idag, vi pratar nästan varje dag. Vi har en otroligt fin och varm relation och att jag nu får ge henne sitt första barnbarn gör riktigt gott i hennes hjärta, det märks på henne. Hon är så fast vid att det blir en flicka, hon bara vet det! Hon berättade att hon hade varit på Lindex igår och handlat kläder till sig men tagit varvet förbi barnavdelningen också och hittade SÅÅÅÅ mycket gulligt och fint! Pojkkläder och flickkläder! Hon skrattade och sa att hon kommer handla ihjäl sig till den lille.. Låter bra.. ha ha! :)
Jag har kommit mer och mer underfund med att det faktiskt kommer en liten kotte i början av nästa år.
Det ÄR sant, jag SKA få bli mamma! VI ska få bli föräldrar tillsammans! <3
Å som jag googlar på massa saker som jag vill göra eller köpa till bebisens ankomst. Det blir en del projekt att fixa med innan januari. En del stora och en del mindre:
* Göra i ordning i det blivande barnrummet, lägga klickgolv, slipa och måla väggarna vita.
* Slipa ner vaggan som min farfar byggde till mej och måla den vit.
* Gå på jakt efter div. saker som vagn, skötbord, babyskydd, småpryttlar till rummet m.m.
* Göra en gipsmage. Något som jag har drömt om i många år.
* Sy ett babynest, en amningskudde, sänglakan till vaggan m.m. Har även plan på att testa att sy ett par byxor till kotten. Min mamma sydde massvis med kläder till oss barn när vi var små. Hon har mängder med mönster och grejer hemma. Vi ska gå igenom det någon dag och se om jag inte kan försöka mej på det också. Kul.
* Åka en tur till Ullared med min mamma i november. Jag och F bor bara en timme från Ullared. Smidisch!
Ja det lär bli en hel del boande också.. småprojekt.. åh vad jag längtar till hösten!
Nu är det visst dags för lite matintag - jag känner illamåendet på intågande..
Första brevet till mitt barn
Till mitt älskade lilla barn.
Jag har i många år velat ha barn och när jag träffade din pappa för 2 och ett halvt år sedan kändes det alldeles rätt att försöka få dej. Äntligen, ä n t l i g e n, finns du där i din lilla bubbla. Vi har sett dej många gånger redan, trots att du bara har funnits i 17 veckor. Första gången såg mamma och pappa dej när du bara var 6 mm stor. Men oj vad ditt hjärta tickade på fint! Det var lycka. Mamma grät och pappa var otroligt stolt över att du nu fanns.
När du hade varit i magen i 11 veckor såg vi dej för tredje gången. Jag var jätteorolig över om du skulle må bra och om du skulle lyckats hålla dej fast inuti min kropp. Jag skakade så rädd vad jag och jag vågade inte titta på ultraljudsskärmen, istället tittade jag på din pappa som hela tiden höll mej i handen. När barnmorskan sa att hjärtat tickade finfint så rann tårarna otroligt mycket och vi fick en jättefin stund tillsammans att kika på dej. Du skuttade omkring, snurrade på dej jättemycket så barnmorskan hade problem med att få en bra bild på dej. Din lilla vilding!
När mamma och pappa gifte sig fanns du i magen, 12 veckor gammal. Du var med oss hela tiden då mammas och pappas kärlek gjordes till något extra fint och stort. Dagen var jättevacker. En vecka senare drabbades jag av en blödning och vi trodde det värsta. Vi var så ledsna och rädda att vi nu hade förlorat dej vårt älskade lilla frö. Efter ett par timmars väntetid fick vi äntligen veta svaret. På ett sjukhus i Norge träffade vi en jättebra läkare som visade oss hur fint du sprattlade runt i magen och hur nöjd du såg ut att vara. Oj vad du skrämde livet ur både mamma och pappa. Vi grät jättemycket när vi fick veta att du mådde bra och att du hade hållit dej fast ordentligt!
Älskade lilla vän vad vi längtar efter dej! Vad vi undrar om du är en flicka eller en pojke. Jag tror att du är en liten son medan pappa tror att du är en liten dotter. Vad du än är så älskar vi dej redan och har valt ett namn till dej.
Mitt älskade barn.
/ Mamma
måndag 6 augusti 2012
Kan bara inte den där jävla storken göra sitt jobb?
Det här med förlossning. Att den där filuren som jag har i magen ska UT också. Att den liksom är färdigbakad vid en viss tid och redo att äntra världen.
Hua..
Det är målet med det hela. Att äntligen få träffa sin lille eller lilla. Men hörrni. Ärligt talat. Kan den inte få bo där inne för evigt? Kan man inte få gå runt med en bebis i magen i resten av livet. Eller kan den bara inte komma med den där jävla storken och liksom helt sött ligga på en filt på sängen en vacker morgon.
-" Hej mamma och pappa, här är jag. Ni skulle sett vilka ängar och åkrar jag har flugit över! Å så äntligen hittade vi ert hus!"
Men nä.
Den ska ut och det är inget man kan bestämma som moder. Ut ska den. Det är inte så att jag är förlossningsrädd eller så. O nej. Jag bara talar om för mej själv att det kommer inte ske. Den ska inte pressas ut och förstöra halva muffen på mej. Jag ska inte ligga i smärta i ett dygn och önska att jag ska dö alt. aldrig mera ha sex. Jag har skojjat med F länge om detta, att han får åka själv och ringa från sjukhuset när det är klart. När det är fritt fram för mej som mamma att komma och kika på mitt barn. Vi har skrattat åt det. Men ärligt.. jag tycker det ska bli skitläskigt!
Inte det att jag inte tror att jag ska klara det. Det gör alla så varför skulle jag inte klara av det. Men man måste ju förlita sig på andra människor. Visst de har utbildning i grunden och så, det är inte det jag menar, jag menar att jag kommer hamna i ett läge där jag inte har kontroll på vad som sker och vad som ska ske. Känslan av att det händer saker med min kropp utan att jag kan påverka det. Jag måste lyssna på den, finna mej i att vara osäker och liten och följa med.
Mitt värsta förlossningssenario är att det ska gå galet. Att vi ska hamna i ett läge där barnet fastnar, den sjunker inte ner som den ska så att man tvingas sätta sugklocka. Att jag ska tappa den gnutta kontroll jag hade och helt förlita mej på sjukhuspersonalen. Att jag ska ligga där helt underställd och ha F vid min sida som är otroligt sjukhusrädd - hur reagerar han på det?! Vilken panik sätts han i.
Min mardröm är att något går fel, att akutlarmet går, rummet fylls på mindre än en minut, att jag slits ifrån F och körs ut och in på operation, sövs ner och akutsnitt läggs. Kvar står F i rummet utan att någon tar hand om honom.
Jag ryser och jag är nära till tårar just nu.
Okej. Jag är rädd. Jag är jävligt rädd.
Hua..
Det är målet med det hela. Att äntligen få träffa sin lille eller lilla. Men hörrni. Ärligt talat. Kan den inte få bo där inne för evigt? Kan man inte få gå runt med en bebis i magen i resten av livet. Eller kan den bara inte komma med den där jävla storken och liksom helt sött ligga på en filt på sängen en vacker morgon.
-" Hej mamma och pappa, här är jag. Ni skulle sett vilka ängar och åkrar jag har flugit över! Å så äntligen hittade vi ert hus!"
Men nä.
Den ska ut och det är inget man kan bestämma som moder. Ut ska den. Det är inte så att jag är förlossningsrädd eller så. O nej. Jag bara talar om för mej själv att det kommer inte ske. Den ska inte pressas ut och förstöra halva muffen på mej. Jag ska inte ligga i smärta i ett dygn och önska att jag ska dö alt. aldrig mera ha sex. Jag har skojjat med F länge om detta, att han får åka själv och ringa från sjukhuset när det är klart. När det är fritt fram för mej som mamma att komma och kika på mitt barn. Vi har skrattat åt det. Men ärligt.. jag tycker det ska bli skitläskigt!
Inte det att jag inte tror att jag ska klara det. Det gör alla så varför skulle jag inte klara av det. Men man måste ju förlita sig på andra människor. Visst de har utbildning i grunden och så, det är inte det jag menar, jag menar att jag kommer hamna i ett läge där jag inte har kontroll på vad som sker och vad som ska ske. Känslan av att det händer saker med min kropp utan att jag kan påverka det. Jag måste lyssna på den, finna mej i att vara osäker och liten och följa med.
Mitt värsta förlossningssenario är att det ska gå galet. Att vi ska hamna i ett läge där barnet fastnar, den sjunker inte ner som den ska så att man tvingas sätta sugklocka. Att jag ska tappa den gnutta kontroll jag hade och helt förlita mej på sjukhuspersonalen. Att jag ska ligga där helt underställd och ha F vid min sida som är otroligt sjukhusrädd - hur reagerar han på det?! Vilken panik sätts han i.
Min mardröm är att något går fel, att akutlarmet går, rummet fylls på mindre än en minut, att jag slits ifrån F och körs ut och in på operation, sövs ner och akutsnitt läggs. Kvar står F i rummet utan att någon tar hand om honom.
Jag ryser och jag är nära till tårar just nu.
Okej. Jag är rädd. Jag är jävligt rädd.
Så var det måndag igen
Idag går vi in i vecka 18 ( 17+0 ). Jisses! Jag är lika förvånad varje veckobyte. Att det är en ny måndag innebär också att det nu bara är två veckor kvar till RUL. Åh vad vi längtar! Det ska bli så spännande att se ifall barnmorskan kan lyckas se om det är en flicka eller pojke.
I familjen råder lite olika gissningar:
F tror på en dotter.
Jag tror på en son.
Bonussonen tror på en bror.
Bonusdottern tror på en syster.
S p ä n n a n d e!
Imorse kikade jag på Blocket efter barnvagn. Vi har absolut ingen plan på att gå och köpa en splirrans ny vagn utan kör på begagnat åk. Det är ganska bra andrahandsvärde på dem. Men vilken djungel! Hur ska man tänka? Å ena sidan så bör den vara lätt att köra i snö eftersom den föds i januari, men å andra sidan så hur mycket kommer vi vara ute och skena om det är massa snö och liten är nyfödd? Vintern lägger sig snart och det blir planmark. Förhoppningsvis, skulle inte förvåna mej om snön ligger kvar till mars bara för att jag tänker såhär ;)
Den ska vara liten och smidig för att packa in i bilen, lättkörd och helst ha svängbara hjul fram ( tre eller fyra spelar mindre roll ). Ja.. som sagt d j u n g e l.
Tur vi har ett tag kvar på oss att fundera..
Jag sov ganska illa inatt. Inte på grund av full blåsa eller tom mage utan att det gjorde och gör ont i magen. Det stramar och molar i nedre delen av magen. Från naveln och neråt och ut på sidorna. Växtvärk antar jag. I sängen har jag tre kuddar, två under huvudet och en som jag knölar till framför magen när jag ligger på sidan. Det har fungerat ganska bra tidigare men inatt låg jag inte skönt hur jag än försökte buckla till mej.
I familjen råder lite olika gissningar:
F tror på en dotter.
Jag tror på en son.
Bonussonen tror på en bror.
Bonusdottern tror på en syster.
S p ä n n a n d e!
Imorse kikade jag på Blocket efter barnvagn. Vi har absolut ingen plan på att gå och köpa en splirrans ny vagn utan kör på begagnat åk. Det är ganska bra andrahandsvärde på dem. Men vilken djungel! Hur ska man tänka? Å ena sidan så bör den vara lätt att köra i snö eftersom den föds i januari, men å andra sidan så hur mycket kommer vi vara ute och skena om det är massa snö och liten är nyfödd? Vintern lägger sig snart och det blir planmark. Förhoppningsvis, skulle inte förvåna mej om snön ligger kvar till mars bara för att jag tänker såhär ;)
Den ska vara liten och smidig för att packa in i bilen, lättkörd och helst ha svängbara hjul fram ( tre eller fyra spelar mindre roll ). Ja.. som sagt d j u n g e l.
Tur vi har ett tag kvar på oss att fundera..
Jag sov ganska illa inatt. Inte på grund av full blåsa eller tom mage utan att det gjorde och gör ont i magen. Det stramar och molar i nedre delen av magen. Från naveln och neråt och ut på sidorna. Växtvärk antar jag. I sängen har jag tre kuddar, två under huvudet och en som jag knölar till framför magen när jag ligger på sidan. Det har fungerat ganska bra tidigare men inatt låg jag inte skönt hur jag än försökte buckla till mej.
söndag 5 augusti 2012
Billiga begagnade gravidkläder
Söndag och en redig slapparsöndag har det varit. Vi har tagit det lugnt, ätit glass på McDonalds, lagat lite mat, kikat på film och slappat i soffan.
Jag la ut en sökning i loppis-gruppen i min stad på Facebook angående gravidbyxor och jag fick napp direkt. Idag kom en tjej hem till mej med en full papperskasse med div. kläder i. Jag gjorde ett bra klipp och fick 3 gravidjeans, ett par trekvartsbyxor, en munkjacka och en svart långärmad tröja. Allt för 300 riksdaler. Bra där!
Det var väldigt bra skick på kläderna och de hänger just nu på tork efter tvättningen. Skönt att ha lite mer kläder med tanke på mitt jobb. Jag skiljer starkt på arbetskläder och privata kläder, även att det tvättas så känns det inte alls fräscht att använda jobbarplaggen sedan privat. Så det var ett bra drag att köpa på mej lite billiga plagg att ha på jobbet, ja några av dem kommer såklart användas privat!
Jag la ut en sökning i loppis-gruppen i min stad på Facebook angående gravidbyxor och jag fick napp direkt. Idag kom en tjej hem till mej med en full papperskasse med div. kläder i. Jag gjorde ett bra klipp och fick 3 gravidjeans, ett par trekvartsbyxor, en munkjacka och en svart långärmad tröja. Allt för 300 riksdaler. Bra där!
Det var väldigt bra skick på kläderna och de hänger just nu på tork efter tvättningen. Skönt att ha lite mer kläder med tanke på mitt jobb. Jag skiljer starkt på arbetskläder och privata kläder, även att det tvättas så känns det inte alls fräscht att använda jobbarplaggen sedan privat. Så det var ett bra drag att köpa på mej lite billiga plagg att ha på jobbet, ja några av dem kommer såklart användas privat!
lördag 4 augusti 2012
Jag gjorde det!
Ni kommer säkert skratta åt mej nu... att jag tyckte och tänkte på ett sätt häromdagen för att ändra mej idag..
Jag köpte gravidbrallorna! :) Skönaste byxorna som jag någonsin har haft på mej. Det känns bra att ha dem hemma att kunna ta på sig då man ska gå ut på stan eller göra något då inte leggins eller mysbyxor passar. Går jag hemma och skrotar så bryr jag mej inte..
Så sköna!
På facebook finns olika loppisgrupper i min stad och jag fiskar lite efter gravidkläder där. Jag har ju en känsla av att det lär finnas en hel del fina kläder där ute som bara ligger i folks garderober. I fint skick! Varför inte köpa något sådant plagg, tänker jag.. Tröjor och så vill man ju gärna ha nytt, men byxor.. det bekommer mej inte om de har varit använda innan.. Får se om jag får något på kroken..
Jag köpte gravidbrallorna! :) Skönaste byxorna som jag någonsin har haft på mej. Det känns bra att ha dem hemma att kunna ta på sig då man ska gå ut på stan eller göra något då inte leggins eller mysbyxor passar. Går jag hemma och skrotar så bryr jag mej inte..
Så sköna!
På facebook finns olika loppisgrupper i min stad och jag fiskar lite efter gravidkläder där. Jag har ju en känsla av att det lär finnas en hel del fina kläder där ute som bara ligger i folks garderober. I fint skick! Varför inte köpa något sådant plagg, tänker jag.. Tröjor och så vill man ju gärna ha nytt, men byxor.. det bekommer mej inte om de har varit använda innan.. Får se om jag får något på kroken..
fredag 3 augusti 2012
R a s t l ö s. n u
I sängen har jag bullat upp med tre kuddar, en under huvudet och så två som jag knölar till så jag ligger skönt på sidan. Jag har sedan många år vänster sida som favorit men sover också bra på rygg. Till min mans stora besvikelse - jag snarkar något så kopiöst på rygg och har gjort i alla år tror jag.
Hur som helst så känns det inte helt hundra på rygg längre, jag känner obehag i rygg och mage, därför bullar jag upp med kuddar för att ligga skönt på sidan.
Inatt var det dock lögn att kunna sova. Jag vaknade vid 03 och var störtkissenödig ( länge sedan jag var uppe mitt i natten och kissade, det har mest blivit panikkiss på morgonen ) och ja sedan blev jag ju såklart hungrig.. ingen helt lyckad kombo med min nattmörkerrädsla! Jag låg länge och väl och funderade på om jag skulle gå ner till köket men jag försökte sova bort hungern. Nahaa! Trodde jag ja. Istället kom illamående krypande och jag var såklart klarvaken. Runt 4 kunde jag mota bort hjärnmonstrena ( skulle man inte kunna ställa en kylbag med isklampar nedanför sängen att ha nattmacka i? ) och gick ner till nedervåningen. Eller sprang, det är hur man ser det. Jag satte mej i soffan och kikade på något dåligt program kl 04 imorse och när ögonen började sacka någonstans vid halv 5-snåret drog jag över en filt och somnade.
Vid halv 7 vaknade jag av att mannen stökade omkring på nedervåningen och hittade mej i soffan. Vi har en stor soffa med extra bred divan så man ligger rätt gött på den. Men samtidigt inte. Jag gick upp för att sova klart mina timmar men det blev inget med det. Klarvaken. Istället är jag nu aptrött och ska snart åka till jobbet för att köra kvällspasset. Jag skulle helst vilja gå och sova en stund men tvättstugan kallar om en kvart!
Jag ringde till F på jobbet och frågade vad han gjorde och om han åt middag.. dösnack. Han undrade vad jag ville. Jag vet inte, ha sällskap. Fasen så tråkigt det är att gå hemma. Första dagarna är det rätt skönt.. men sen....?
Vad gör man när man har städat, tvättat, plockat undan, bloggat..? Jag kan bara tänka mej hur dum i huvudet jag kommer bli när jag går hem på havandeskapspenning i höst/vinter. Vad tusan ska jag roa mej med? Lägga pussel?!
Hur som helst så känns det inte helt hundra på rygg längre, jag känner obehag i rygg och mage, därför bullar jag upp med kuddar för att ligga skönt på sidan.
Inatt var det dock lögn att kunna sova. Jag vaknade vid 03 och var störtkissenödig ( länge sedan jag var uppe mitt i natten och kissade, det har mest blivit panikkiss på morgonen ) och ja sedan blev jag ju såklart hungrig.. ingen helt lyckad kombo med min nattmörkerrädsla! Jag låg länge och väl och funderade på om jag skulle gå ner till köket men jag försökte sova bort hungern. Nahaa! Trodde jag ja. Istället kom illamående krypande och jag var såklart klarvaken. Runt 4 kunde jag mota bort hjärnmonstrena ( skulle man inte kunna ställa en kylbag med isklampar nedanför sängen att ha nattmacka i? ) och gick ner till nedervåningen. Eller sprang, det är hur man ser det. Jag satte mej i soffan och kikade på något dåligt program kl 04 imorse och när ögonen började sacka någonstans vid halv 5-snåret drog jag över en filt och somnade.
Vid halv 7 vaknade jag av att mannen stökade omkring på nedervåningen och hittade mej i soffan. Vi har en stor soffa med extra bred divan så man ligger rätt gött på den. Men samtidigt inte. Jag gick upp för att sova klart mina timmar men det blev inget med det. Klarvaken. Istället är jag nu aptrött och ska snart åka till jobbet för att köra kvällspasset. Jag skulle helst vilja gå och sova en stund men tvättstugan kallar om en kvart!
Jag ringde till F på jobbet och frågade vad han gjorde och om han åt middag.. dösnack. Han undrade vad jag ville. Jag vet inte, ha sällskap. Fasen så tråkigt det är att gå hemma. Första dagarna är det rätt skönt.. men sen....?
Vad gör man när man har städat, tvättat, plockat undan, bloggat..? Jag kan bara tänka mej hur dum i huvudet jag kommer bli när jag går hem på havandeskapspenning i höst/vinter. Vad tusan ska jag roa mej med? Lägga pussel?!
torsdag 2 augusti 2012
Vet ni vad..
..jag var på H&M idag och provade mammabyxor. Och så sjutton utropstecken efter det. !!!!!!!!
Det är sant, ett par i ett slappare tyg och ett par jeans. Båda satt som ett smäck!! Fan så sjukt sköna hörrni!
Men jag köpte dem inte. O nej. Varför känns det så fel? Varför känner jag mej helt malplacerad på nyfödd-områdena och mammakläder-områdena?! Jag är gravid för sjuttan! Men nej.. går inte. Inte än.
Det är sant, ett par i ett slappare tyg och ett par jeans. Båda satt som ett smäck!! Fan så sjukt sköna hörrni!
Men jag köpte dem inte. O nej. Varför känns det så fel? Varför känner jag mej helt malplacerad på nyfödd-områdena och mammakläder-områdena?! Jag är gravid för sjuttan! Men nej.. går inte. Inte än.
16 + 3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)