Att känna med andra

Vet ni hur glad ni gör mej när ni skriver fina ord till mej. 

Jag blir så glad så jag skulle vilja krama om er allihopa!

Anledningen till att jag skrev ett nytt inlägg är för att jag vill ha kommentarerna sparade, jag gör ju denna blogg till böcker. Den första ( 2011 ) är redan klar och jag tror jag får dela upp 2012 i två delar eftersom det har blivit en himla massa inlägg hitills. Mycket svammel och mycket tankar..

Hörrni, tjejer där ute och till er som har skrivit ovanför: TACK! Tack för att ni finns och att ni tar del av mitt och delar med er av ert. Det betyder så mycket för mej. Ända sedan den här bloggen öppnades ( var låst till en början ) har jag fått så otroligt många heja-på-kommentarer och kom-igen-nästa-gång-pushningar så jag vet inte hur jag ska tacka. Det värmer och det stöttar en i det jobbiga. Jag är så glad att det finns en bloggvärld där man kan skriva av sig och läsa/ta del av andras tillvaron. Få känna samhörighet och känna igen sig i det andra skriver. Det betyder så mycket för mej att jag vet att det inte är fult eller skamligt att känna som jag gör/gjorde. Det finns massvis som går omkring i samma gyttja. Med samma tankar och samma vardag. Det finns fler. Jag är inte unik på något sätt. Jo i den fula verkligheten, som Mia Skäringer säger ( älskar den kvinnan ) där finns det skuld, skam och ångest. Där ska man falla under olika fack, man ska må på ett visst sätt och ta för givet med allt här i livet. Barn? Ja det gör man på en eftermiddag. Man får höra det ena efter det andra och jag har många gånger känt att det är faktiskt ingen som verkligen förstår. På riktigt. Det finns ingen som verkligen har satt sig ner och frågat: Men M, hur går det för er? Hur mår du egentligen? Kan du och F prata med varandra om det här? Hur känner han? Hur går ni vidare?

Istället har det känts som att jag har ingen lust att svara ingående på deras frågor när det ändå bara hasplas ur munnen lite sådär snabbt innan man ska gå hem eller innan man lägger på luren: Ja just det, blir det några barn eller? Fungerade sista behandlingen?
Då blir svaret istället lika undvikande och ointresserat från min sida: Det går bra. Eller nej, men kanske nästa.

Punkt slut liksom.

Men i bloggvärlden, eller rättare sagt, barnlöshetsbloggvärlden, där finns det människor som lämnar ut sitt allra hemligaste. Det skrivs om hur jobbigt det är, hur psykiskt påfrestande det är, hur kroppen får kämpa på sitt håll medan psyket hankar efter så gott det går. Det skrivs om försöken, medicinerna, biverkningarna med mera och det stöttas, peppas, hoppas, hålls tummar och tår och man följer varandra och är med i det hela. Alla sitter i samma båt. Får man en fråga så vet man att det finns tankar bakom den. Det är ingen snabbis de har dragit bara för att de har känt att de måste fråga. Då dem egentligen inte heller har tid för ett långt svar.

Nu blev det ett såntdär långt och babbligt inlägg.. inte undra på att jag måste dela upp året inför bokbeställning.. ha ha..

Kort och gott:

Tack för att ni finns alla ni där ute!