De senaste dagarna har det känts lite annorlunda. Jag har stundvis känt mej riktigt grinig, tjurig och tillbakadragande. För att inte tala om taskigt tålamod. En stund senare känns det som vanligt igen. Hormonerna som spökar eller ej - jag blir så förbannad på mej själv.
Jag har nu jobbat i två dagar och jag har så ont, så ont i mitt ryggslut. Det strålar lite neråt baken, inte långt men det sitter inte längre bara på den där punkten som tidigare. Ush, jag vill verkligen inte behöva bli sjukskriven, men jag känner att min kropp har en gräns.
Idag har jag fått papper påskrivna av chefen ang. gravidpenning så nu kan jag skicka in det till Försäkringskassan, det känns bra att göra det i god tid. De är ju inte direkt snabbast i stan..
Igår ringde en barnmorska från sjukhusets rehab och frågade lite när jag kunde starta med vattengymnastiken. Eftersom jag stod på skolgården för att hämta mitt ena bonusbarn lovade jag att återkomma när jag hade kikat i mitt schema. Så typiskt att jag jobbar kvällstur nu tre onsdagar i rad! Kanske kan jag byta tur med någon på jobbet? Det vore bra om jag kunde starta med det så snart som möjligt..
Oj, vad barnet kickar. Jag känner det tydligare och tydligare. Undrar om det är boxningar eller sparkar?
Jag inbillar mig (du kommer känna skillnaden mer och mer sen) att sparkarna känns som sparkar och boxningarna brukar kännas mer som petningar och ibland kittlingar, typ från fingrarna. Så har det känts på mig i början, men jag har ju ingen röntgensyn så jag vet inte säkert ;) Just nu för mig så känner jag väl om det är ex en fot under huden, eller huvudet och kroppen. Om min man lägger örat mot magen och bebisen ligger med ryggen mot så hörs hjärtljuden :) Synd man inte kan lyssna så själv!
SvaraRadera