Det här med förlossning. Att den där filuren som jag har i magen ska UT också. Att den liksom är färdigbakad vid en viss tid och redo att äntra världen.
Hua..
Det är målet med det hela. Att äntligen få träffa sin lille eller lilla. Men hörrni. Ärligt talat. Kan den inte få bo där inne för evigt? Kan man inte få gå runt med en bebis i magen i resten av livet. Eller kan den bara inte komma med den där jävla storken och liksom helt sött ligga på en filt på sängen en vacker morgon.
-" Hej mamma och pappa, här är jag. Ni skulle sett vilka ängar och åkrar jag har flugit över! Å så äntligen hittade vi ert hus!"
Men nä.
Den ska ut och det är inget man kan bestämma som moder. Ut ska den. Det är inte så att jag är förlossningsrädd eller så. O nej. Jag bara talar om för mej själv att det kommer inte ske. Den ska inte pressas ut och förstöra halva muffen på mej. Jag ska inte ligga i smärta i ett dygn och önska att jag ska dö alt. aldrig mera ha sex. Jag har skojjat med F länge om detta, att han får åka själv och ringa från sjukhuset när det är klart. När det är fritt fram för mej som mamma att komma och kika på mitt barn. Vi har skrattat åt det. Men ärligt.. jag tycker det ska bli skitläskigt!
Inte det att jag inte tror att jag ska klara det. Det gör alla så varför skulle jag inte klara av det. Men man måste ju förlita sig på andra människor. Visst de har utbildning i grunden och så, det är inte det jag menar, jag menar att jag kommer hamna i ett läge där jag inte har kontroll på vad som sker och vad som ska ske. Känslan av att det händer saker med min kropp utan att jag kan påverka det. Jag måste lyssna på den, finna mej i att vara osäker och liten och följa med.
Mitt värsta förlossningssenario är att det ska gå galet. Att vi ska hamna i ett läge där barnet fastnar, den sjunker inte ner som den ska så att man tvingas sätta sugklocka. Att jag ska tappa den gnutta kontroll jag hade och helt förlita mej på sjukhuspersonalen. Att jag ska ligga där helt underställd och ha F vid min sida som är otroligt sjukhusrädd - hur reagerar han på det?! Vilken panik sätts han i.
Min mardröm är att något går fel, att akutlarmet går, rummet fylls på mindre än en minut, att jag slits ifrån F och körs ut och in på operation, sövs ner och akutsnitt läggs. Kvar står F i rummet utan att någon tar hand om honom.
Jag ryser och jag är nära till tårar just nu.
Okej. Jag är rädd. Jag är jävligt rädd.
Men fy :( Om du berättar för din bm kanske du kan få komma och titta hur det skulle bli om ditt värsta scenario skulle inträffa. När jag jobbade i stan var jag "en av dom" som kom när akut larmet satt igång och ibland visade vi runt rädda mammor så de fick titta på akut rummet och fick massa info. Det är nog det bästa, ju bättre förberedd desto bättre! Och att släppa kontrollen, ja det är skrämmande. Men att tänka på är ju även att de allra flesta förlossningar sker naturligt och går bra! Och om något händer är du på rätt ställe, tänk vad många mammor och bebisar man räddat genom modern tid :) Din förnekelse fungerar tyvärr inte för storken finns inte ;) Ta vara på tiden och förbered även din partner till max! Och du kommer nog ur det hela med underlivet i behåll :))
SvaraRaderaJobbigt med den där rädslan :( Tycker att du ska ta upp det med barnmorskan så att ni kan prata igenom det. Kan ju hjälpa lite samt att du får mer koll på vad som händer.
SvaraRaderaKram
Tack för era svar tjejer! Det låter som en bra början att berätta för barnmorskan hur tankarna går. Det är något som jag slår bort helt klart men innerst inne så ligger det och gnor rätt bra.
SvaraRaderaFast å andra sidan så känner jag mej töntig och fjantig som känner såhär, varje kvinna är väl skraj och ovetande innan förlossningen. Ingen kan förutsäga hur det ska gå. Hur förberedd man än är.
Knepigt..
Men jag ska prata med henne nästa gång jag träffar henne..
Tack igen!
Man måste få vara lite rädd oxå! Bara det inte tar överhand. Men man ska ju göra något man aldrig gjort förut och ändå förväntas kunna :) Jag och min man kom överens om att inte bestämma exakt "så här vill vi ha det" och vägra ändra oss utan lita på att barnmorskan kan guida oss om situationen ändras. Allt vi hade bestämt (ingen bedövning, jag vill föda på knä, fredrik ville inte klippa navelsträngen osv) ändrades och vi kände ändå att vi hade en drömförlossning! Ju mer flexibel desto mindre kan kännas fel liksom om du förstår. Dessutom pepprade jag fredrik full av grejor jag ville att han skulle hjälpa mig med; andas lugnt, inte spänna mig, slappna av i ansikte, axlar, händer. Flyt med i smärtan istället för att kämpa emot osv. Han var en klippa och hade ibland mer koll än mig :) Hoppas du har en fin barnmorska som kan hjälpa dig!
SvaraRadera