Hjärnmonster på besök

Tjollahopp. Piggast i stan. Eller så vad jag inte det. Solen skiner iallafall! Igår när vi skulle sova fick jag besök av hjärnmonster. Det var ett tag sedan nu, jag trodde att han hade försvunnit, den faan. Låg och kunde inte slappna av, oroligheter och ledsamma tankar. Kommer vi klara det här? Fixar jag att bli mamma? Hur ska det här gå? Gjorde vi rätt som valde att sätta ett barn till världen.?! Mannen min fick ner mej på jorden igen och vi låg sked tills jag somnade.

Så skev man kan bli emellanåt. Det bara sticker iväg för mej. Fast det är ett bra tag sedan nu som F sa, innan kom det ju flera gånger i veckan. Alltid vid läggdags. Som om att dagens all ångest samlades och liksom exploderade i skallen på mej då när jag skulle slappna av och sova. Mysko.

Hur som helst så mår jag skitbra, jag känner själv att det är galet när jag sätter in på de där spåren men jag kan inte hejda det. Lustigt att man kan känna sådan osäkerhet när man har velat ha barn i så många år och kämpat för att få till det och sedan när man äntligen lyckas så får man vid ett tillfälle skeva tankar om att det kanske inte var så bra ändå.

Jag tolkar det som att det är en bearbetning på gång. Jag har inte varit i den här sitsen tidigare, jag har aldrig trott att jag ska få lyckas med det här. Att jag ska få bära och föda mitt barn. Både jag och vi vet att detta är rätt till tusen procent! Det här är det vi vill och som vi har haft som mål. Det kommer bli bra! Vi kommer klara det bra! Herregud!

Det är en stor omställning bara. Inte enbart kroppsligt utan psykiskt. Från att gå ifrån "totalt dödsdömt (enligt mejsjälv) till att bli gravid har och kommer ta lång tid att bearbeta och förstå. Jag tror inte att jag riktigt kommer inse det förrän jag har bebisen på bröstet. Förrän lille parveln är hos oss!

Älskade lille vän, vad vi längtar efter dej! Mamma och pappa klappar på magen varje dag. Dina syskon också, de vill så gärna träffa dej!