Jag lyfter huvudet och ler

Anonym:
Jag förstår precis hur du menar. Men vet du vad jag tycker? Du ska inte känna dig sämre på något sätt bara för att du har behövt kämpa mera. Tvärt om! Tänk vad fin och verkligen efterlängtad din graviditet är och eran lilla bäbis. Vackert tycker jag. 

Mia:
Klart att det känns förjävligt. Hon konkurerar med dig och du med henne. Jag vet ju förståss ingenting om er situation, men det låter som hon tävlar med dig,och du med henne. Det där att jämföra sig med andra resulterar alltid i att man känner sig dålig. Det är ju ingen tävling. Den som försökt kortast vinner..eller?

Hanna:
Vilken jävla människa! Jag ser dock hennes snorkighet som att hon reagerar svartsjukt, så egentligen bör du bli glad. Du har nått hon ville ha, varför är man annars så dum att man inte ens säger grattis???!!! Nä upp med hakan (och magen) och var stolt och njut! Kram 

Anonym:
Försök skaka av dig hennes dåliga energier, ni har kämpat för att komma dit ni är idag och erat barn är eran gemensamma guldklimp, låt inte henne förstöra och över glänsa den på nått sätt. Hon är självklart glad för sitt barn men ingen är gladare än någon som kämpat och fått chansen att lyckas!


Tack för fina kommentarer. Jag har läst mitt inlägg om och om igen. Så även era ord. Jag och min man har pratat mycket om det här och jag vet ju så väl att det är något som jag måste släppa. Jag kan inte jämföra mej med henne och se mej själv som en sämre kvinna än henne. Jag och min man har vår familj, vi kommer få en femte medlem i januari. Vi gör det som vi mår bra utav och det är absolut inte som någon av er skrev; en tävling vem som lyckas snabbast. Herregud. Det handlar inte om att vara snabbast med någonting. Man försöker inte få barn för att vinna över någon annan. Det gör man för att man vill och för att det känns rätt.

Det som har varit/är jobbigt är att jag inte har känt mej lika bra som henne, just på barnafronten speciellt. Jag har inte känt att jag kan lyckas med en sådan sak som för henne har varit en grej man gör på en dag. Något som man inte behöver lägga ner energi på.

Att få bli gravid när man vill och lyckas på första försöket ( nu menar jag när man inte har kroppsliga problem ) känns säkerligen som en seger. Men jag är övertygad om att vi som har haft stenklossar längst med vägen och äntligen lyckats har en ännu större seger. Detta barn är så otroligt efterlängtat! Nej det handlar inte om att vi längtar mest efter vårt barn och inte dem. Missförstå mej rätt.

Det är ingen tävling. Det handlar om att jag har haft svårt för att bli gravid. Att jag har vetat i många år att jag har en diagnos. Att jag kanske inte ens kommer lyckas! Det handlade om att jag blir ledsen för att jag har fått kämpa medan hon har haft det skitlätt och ringer och meddelar oss med glad ton när hon inte ens har gratulerat oss utan varit snorkig.

Men som ni säger, som min man säger och som jag förstår så är detta något som jag måste blicka över. Jag lyfter mitt huvud och tänker att vi har lyckats med det vi allra helst vill lyckas med! Ingen ska få sänka den glädjen vi bär på! Vårt lilla barn är så otroligt efterlängtat och vi är så otroligt säkra på varandra! Jag går med stolta steg och visar upp min lilla kula som jag har. Detta är precis vad VI önskat! VI har lyckats!