Den bittra barnmorskan på ultraljudsmottagningen

Ja vad hände med det?

Jo jag skrev ju ett brev till Kvinnoklinikens chef och jag tror hon ringde upp direkt efter att hon hade läst det. Först hade jag inte möjlighet att svara men hon talade in ett långt meddelande och bad så hemskt mycket om ursäkt å Kvinnoklinikens vägnar. Hon ville gärna prata med mej och lovade att ringa tillbaka snarast igen. Lite senare på dagen ringde hon och vi pratade länge. Jag berättade precis som vi hade upplevt det och menade på att så får det inte gå till. Man kan inte bemöta sina patienter på ett sådant otrevligt sätt. Hon beklagade händelserna och bad åter igen om ursäkt och tyckte att det var otroligt pinsamt för verksamhetens skull. Hon försvarade inte kollegan men sa att hon har förstått att hon kan agera lite så i stressade situationer. Jag stod på mej och menade på att det ska inte patienterna få lida utav.
Chefen tröstade mej med att kvinnan inte jobbar på förlossningen. Hon var väldigt angelägen att ta tag i detta och frågade mej om det var okej om hon visade kvinnan mitt brev. Det var min önskan, något som jag även skrev ner, att kvinnan ska få reda på hur hon uppfattas utifrån och att hon får läsa mina ord. Chefen tackade för att jag var modig nog att ta tag i det. Hon hade inte tidigare klagomål på denna kvinna men menade på att det kanske finns fler som uppfattat henne sätt som oproffsigt.

Någon vecka senare ringde hon upp mej och berättade att hon hade visat brevet för barnmorskan och pratat igenom det. Barnmorskan hade gett sin version utav det och de hade även pratat med läkaren ( som gjorde den sista undersökningen på mej ) vilken höll med om att situationen var lite besvärlig eftersom barnet låg ogynnsamt till i livmodern. Jo ja jag vet sa jag men det hör liksom inte till det stora hela. Hennes bemötande började redan långt innan hon hade problem med att se hjärtats delar.

Chefen sa att barnmorskan hade tagit det till sig och hade pratat mycket om det efteråt plus att de hade tagit upp mitt fall på något gemensamt möte där det hade diskuterats. Hon sa att hon inte kunde göra så mycket mer och det är inget jag heller begär. Min önskan var att hon skulle få reda på hur hon uppfattas utifrån och att hon får en tankeställare på hur hon arbetar och bemöter sina patienter.

Jag hade i samma veva fått kallelsen till ultraljudet i vecka 32 och passade på att fråga chefen om hon kunde se i datorn vem som vi kommer få gå till. Det var till en annan barnmorskan. Skönt.