Ovissheten tar kål på en

När ska man våga tro att faran är över? När ska jag kunna njuta till 100%?
Att jag har en bebis i magen som växer njuter jag av till fullo, men det ska jag tydligen inte få göra? Det har kommit både en och två ovälkomna överraskningar som har sopat mattan med oss totalt. Ovissheten är det allra värsta. Det upplevde jag under hormonbehandlingarna också. Att. Inte. Veta. När. Eller. Överhuvudtaget. OM!

Ovissheten om det skulle lyckas med hormonbehandlingarna.
Ovissheten om det skulle finnas ett litet embyro i livmodern.
Ovissheten om den skulle vilja stanna kvar.
Ovissheten om vi skulle ta oss över 12 veckor.
Ovissheten när blödningen kom och ifall den fortfarande levde.
Ovissheten om den mådde bra mellan ultraljuden.
Ovissheten när de inte hittade det de sökte på hjärtat.
Ovissheten när vi skulle få träffa läkare.

Den där jävla ovissheten. Den smakar så illa.

Nu har vi fått bra svar på allt ovanstående. Den mår bra och hjärtat ser fint ut.

Men när kommer nästa smäll?

Jag har idag ringt till jobbet för att meddela att jag inte kommer på hela veckan. Jag har ju full rätt att vara hemma 1 vecka utan sjukintyg. Jag har som plan på att ringa till Kvinnohälsovården imorgon bitti för att höra mej för om det går att få träffa någon kurator eller liknande. Nu känner jag att allt som har hänt har påverkat mej ordentligt. Det var otroligt jobbigt under behandlingarna och med handen på hjärtat så hade jag kanske behövt den hjälpen redan då men jag bryter ihop och kör vidare.

Nu känner jag att det har nått en gräns. Superångesten inför att åka till jobbet började i fredags kväll. Jag sov uselt på natten, vaknade flera gånger och gick igenom olika påfrestande scenario på jobbet. Jag vaknade med ångesten upp till halsmandlarna och bröt ihop fullständigt! Grät och sa till F att jag inte vet vart jag ska göra av mej själv. Jag vill inte åka till jobbet, jag vill inte vara hemma, jag vill ingenting. Bara lägga mej under täcket och försvinna i mej själv.

Mina arbetskamrater förstår helt och fullt. De tycker också att situationen på jobbet är frestande och de förstår att det har blivit för mycket för mej i denna stunden. Jag känner att jag inte har det rätta tänket gentemot de boende, jag har inte orken att ge allt jag har. Jag visar ingenting emot dem, jag ler och kör. Något som jag är rätt bra på. Säger att jag mår bra när någon frågar. Men att jag senare lipar på personaltoaletten då? Att jag mår uselt inombords - när ska jag få ta mitt mående på allvar? Innerst inne så mår jag ju skit och vill helst lämna jobbnycklar och bara gå därifrån. Jag klarar inte av att ta hand om någon som är psykiskt sjuk eller dement när jag mår som jag gör själv.

Plus att jag har mer och mer ont i den högra fogen bak. Jag använder bältet så mycket jag kan men det botar ju liksom inte smärtan. Den kör långt inuti. Framtill har det börjat ila och jag är rädd för att det är förvarning på foglossning även där..? Jag sover inget vidare bra alls utan vaknar av att jag har ont eller måste byta liggläge. I början kunde jag klara en hel dag utan att ha för ont men nu räcker det med att jag kommer halvvägs i morgonarbetet på jobbet. Någon timme och jag har ont vid varje steg jag tar.

Usch vilket gnälligt inlägg det blev här nu. För er som inte har lyckats bli gravida än och läser detta - jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag vet själv när jag läste någon gravidblogg där det gnälldes över det ena efter det andra och jag tänkte: MEN FÖR I HELVETE DU HAR LYCKATS SLUTA TJUT!!

Jag vet.

Jag vill ha det nerprintet för min egna skull. För min bok. För min framtid.

1 ½ månad kvar till gravidpenningens start ( om den går igenom vill säga ). Jag hade önskat att det var nu.