F har känt den många många gånger och jag har försökt att barnen ska få känna de också men parveln har inte velat vara så sugen på det. Den vill nog vara lite hemlig än så länge.. Jag älskar min mage, jag klappar på den flera gånger om dagen och tänker hjälp vad lycklig jag är över att detta är min verklighet! Detta som jag har gått och längtat efter i flera, flera år! Nu är det sant! Det finns en liten parvel där inne. En pojk-parvel? Ja det tror jag ju, även att läkaren var velig. Jag kallar den för han och säger hans namn. Det är ju lille T.... ju.
Jag mår bra. Trots allt. Jag mår skit rent psykiskt och fysiskt men jag är otroligt glad och lycklig över bebisen. Men jag känner inte att jag kan njuta till fullo eftersom jag mår som jag mår med tanke på känslorna, foglossingen och arbetssituationen. Men jag hoppas att min barnmorska ska kunna hjälpa mej med det imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar