Tre år bakåt och nästa blir det allra bästa

2010

Januari - Jag och min sambo träffas och trivs väldigt bra ihop. Vi blir snabbt ett par och diskuterar mycket kring framtidsplaner och liknande eftersom det finns två barn med i bilden. Tankarna kring att bli bonusmamma är lugna, vi kommer underfund med att vi ligger väldigt bra i varandras planer. Jag berättar om min PCO-diagnos och han tar det med ro.

September - Nio månader har gått och allting rullar på bra, jag har fått en fin relation med barnen och vi har under sommaren bestämt oss för att bli sambo. Detta sker i september och barnen tycker det är väldigt roligt att jag bor hos dem.

December - Vi börjar så småningom filura lite på framtiden i mer ingående planer, eftersom vi vet att jag har PCO och vad det kan medföra vill vi inte vänta för länge med att börja försöka. Vi bestämmer i december att vi ska börja efter sommaren 2011.

2011

Januari - Vi hittar en större och finare lägenhet och en flytt är planerad.

Februari - Vi flyttar in i den nya lägenheten som passar oss perfekt! Den ligger mitt i stan och storleksmässigt kan det inte bli bättre. Någonstans kring februari - mars kontaktar jag Kvinnokliniken för att rådfråga kring bebisförsöken. Jag hade samlat på mej mycket information kring PCO och de olika behandlingarna och visste att vi skulle behöva gå igenom en fertilitetsutredning. Får träffa en läkare som säger att vi ska höra av oss innan sommaren för att utredningen ska kunna bli klar så vi kan starta behandling direkt efter sommaren.

Maj - Vi träffar en barnmorska och får gå igenom det första steget med henne. Strax därefter får vi träffa vår läkare som drar igång hela karusellen. Jag får lämna kompletterande blodprov.

Juni - Min man får lämna spermaprov.

Juli - Vi får svar på proverna som visar finfina resultat! Spermaprovet kunde knappast ha varit bättre! Mycket stolt man :)

Augusti - I slutet av augusti börjar jag äta Provera för att få en blödning att utgå från när den första behandlingen ska starta! Det är väldigt nervöst och känslorna sitter utanpå huden.

September - Jag får mens som planerat och bokar en tid till HSG - äggledarspolning. Detta skrämmer mej väldigt mycket och jag tyckte det var jättejobbigt att gå igenom. Men jag fick ett strålande resultat! Finfina passager! Enkeldosen Pergotime påbörjas och jag mår inte så jättebra under den här tiden. Jag gråter mycket och har ångest på kvällarna. Mycket känslor och tankar kommer upp samtidigt som många vänner blir gravida eller får barn. Det är en tuff start. Jag får ingen VUL-tid eftersom det anses onödigt såhär i starten. Däremot får jag lämna ett Progesteronprov på dag 22.

Oktober - Jag får reda på att mitt värde låg på 0,8 - alltså ingen ägglossning på enkelkuren och det planeras att jag ska äta dubbelkur vilket startas under oktober månad efter att ha fått äta Provera först. Även denna blir utan VUL. Blodvallningarna from Hell smyger sig på och jag mår riktigt dåligt under denna behandling. Inte bara fysiskt med magont, magsvullnad och huvudvärk utan också rent psykiskt. Jag gråter och tycker allting är svart. Vill inte fortsätta med behandlingar om det ska vara på detta viset. Men jag hankar mej fram och min sambo är en riktig stark pelare i alltihopa.
Magsmärtorna blir värre och värre och jag svullnar upp om magen. På cykeldag 17 ringer jag för att få komma på undersökning och eftersom det är en lördag blir jag kallad till förlossningsavdelningen. Där konstaterar man att jag är överstimulerad, har en äggstock på 6 cm och fyra äggblåsor på 3 cm. Sexförbud sätts på direkten.

November - Jag lämnar Progesteronprov och mår inget vidare, äter starka smärtstillande tabletter och får komma på flertalet återbesök på KK för att ha koll på äggstock och blåsor. Äggstocken växer upp till 8 cm och blåsorna ligger mellan 3-4 cm. De har utvecklats till cystor! Jag har ONT. Är hemma från jobbet i en vecka efter order från läkaren. Blodprovet visade ett värde på 99. Alltså en sjujäklans ägglossning i bagaget!
Jag fick mens och vid nästkommande kontroll av Mumindalen så hade allting gått tillbaka. Puts väck! Vilken lättnad, vilken seger! Skönt att överstimuleringen gick tillbaka så fort! Diskuterade med min läkare och hon ville att vi skulle ta ett uppehåll till januari.

December - Vi kör en ostimulerad månad efter överstimuleringen. Jag tror mej ha ägglossning och vi tävlar om Pök-stjärna! När dagarna tickar på och olika symptom dyker upp blir jag mer och mer förvirrad och hoppfull. Mensen kommer tillslut men den är i det minsta laget. Enbart fem dagar och jag klarar mej i stort sett med bara trosskydd. Vilket inte är van vid.

2012

Januari - Jag kommer hem från min tvåveckorsresa i Thailand och startar direkt med en Proverakur vilket ger mens i slutet av januari. Jippi!

Februari - Vår tredje Pergotimekur startar! En enkelkur. Denna gången blir ett VUL inbokat - nähä?! Läkaren och jag diskuterar kring ägglossningssprutan. Det kanske är så att jag klarar mej fint med enkelkuren fast att inte äggblåsorna släpper!?
Jag mår riktigt bra under behandlingen, både jag och mannen gick som på nålar här hemma med misstankar om att snart bryter helvetet löst! Men det är lugna gatan. Nog för att jag fick blodvallningar och huvudvärk men jag mår väldigt bra och tar behandlingen med ro. Vi pratar mycket kring detta och finner ett lugn tillsammans.
På cd 10 får jag konstaterat genom VUL att jag har en äggblåsa på 17 mm och min läkare gissar på en ägglossning inom ett par dagar. Jag börjar få lite känningar i nedre magen och det ökas på under dagarna plus att jag får blodiga flytningar som håller i sig i en veckas tid. Magen svullnar upp och jag har magsmärtor. Med en överstimulering i bagaget som skrämmer kontaktar jag återigen KK och får komma på ett besök. Detta sker på cd 20 och läkaren ser en 4,5 cm gulkroppscysta på ena äggstocken. Jaha..

När ska det börja gå positivt i den soppan?!

Får berättat för mej att jag kan vara tidigt gravid eller så kommer mensen om någon vecka. Hur eller hur så ska jag få komma på återbesök för att se så att cystan har försvunnit!
De blodiga flytningar fortsätter och vid ett par tillfällen har det kommit blod. Både rött och brunt. Inte mycket men så att jag har reagerat och blivit orolig. Vad är det som spökar i min kropp?
Efter 1 ½ veckas blodiga flyningar börjar störtblödningen och jag söker återigen KK för att få hjälp och råd. Jag får Provera utskrivet och får reda på att blodprovet visat 24, vilket betyder ägglossning. Det tar flera dagar innan blödningen avtar. Jag blöder kraftigt i 2 ½ vecka och sedan återkommer de blodiga flytningarna i ca 1 ½ vecka. Om jag hade bra blodvärde?

Jag får rådet att vänta ut kroppen för att den ska stabilisera sig. Det fjärde försöket inleds med Provera och ett läkarbesök planeras in på en speciell dag så att jag ska ha möjligheten att kunna börja med Pergotime ifall cystan är borta. Men jag får mens redan på Proveradag 7 och efter ett samtal med KK ( om jag kan få en tidigare läkartid ) får jag återigen vänta en månad på grund av att jag inte kan få en läkartid. Min läkare är på semester och eftersom jag tydligen är svårstimulerad har de bestämt att jag bara ska få gå till henne.

April -  På det planerade läkarbesöket visar det sig att cystan är borta ( då hade jag ju kunnat börja tidigare med behandlingen om bara någon läkare att tittat i muffen) men hon säger att jag inte har haft ägglossning, värdet på 24 tyder inte helt hundra på det. Jag blir förvirrad och undrar varför då förra läkaren sa det, men hon menade på att det var en svag siffra och att det kanske togs på fel dag. Snurrigt!
Vi bestämmer att jag ska vid nästa behandling börja med Provera och sedan ta 1 ½ dos Pergotime. Ser det sedan bra ut vid VUL ska jag få ta Pregnylsprutan. Den som jag länge har pratat om och försökt få. Nu äntligen.
När jag hämtade ut Pergotime och frågade om Pregnyl fick jag reda på att den var slut i hela landet och efter mycket om och men fick jag ett recept på Ovitrelle istället.
Den nya doseringen ger bra effekt, jag har tre fina ägg enligt ultraljuden och jag får besked om att börja med ägglossningsstickor f.r.o.m.dag 10. Om det slår om av sig själv ska jag ta sprutan men slår det inte om ska jag ta den på en bestämd dag. Spänd och hoppfull kissar jag dagligen på stickan. Bara svaga utslag - som alltid. Men så på dag 15 tycker jag att det är lite starkare. På dag 16 är det positivt och jag skriker av lycka till F och sätter gladeligen sprutan i magen. 

Maj -Nervösa och ännu mer hoppfulla väntar vi att dagarna ska gå. Jag kan inte hålla mej från att ta graviditetstest även att jag vet att sprutan ger falska positiva utslag. Den sitter i ända opp till dag 10, som jag har fått berättat för mej. Men även på dag 11, 12 och 13. På dag 14 är det definitivt - jag är gravid! Det har lyckats! ÄNTLIGEN! Jag och F står i badrummet och tittar med stora ögon på testet - YES!!
I slutet av maj får vi göra tidigt ultraljud som visar ett 7.9 mm långt embryo med tickande hjärta! Jag ligger i stolen och F står bakom. Vi tittar upp i taket på tv-skärmen och kan inte för våra liv förstå att det är sant! Är det vårt blivande barn?! VÅRT?! Vi studsar av lycka ut ur mottagningen.

Juni - Illamåendet sätter igång och jag vill många gånger bara kräkas för att bli av med känslan i halsen. Vi går på rosa moln och ler åt varandra. Vilken hemlighet vi har! Men det dröjer inte länge förrän vi berättar för min mamma och hennes sambo att vi har lyckats! De har vetat och följt oss med olika ultraljud så de visste att vi väntade beskedet i dagarna. De blev såklart jätteglada! Tuttarna ömmar och jag har som mensvärk. Oron finns där - kanske kommer den inte klara sig? Vi planerar vårt giftermål för fullt och ser fram emot sommaren! Jag går upp om natten för att äta och kissa. Mår illa när jag äter och mår illa om jag inte äter. Balansgång som inte går att väga upp. I mitten av juni får vi komma på inskrivning och jag är då i vecka 9-10. Vi får tid till NUPP-test i vecka 12 och går igenom olika saker. F och jag är spända och nyfikna på det som kommer. Jag är svullen om magen och önskar att den skulle börja växa så det märks att det ligger en liten kotte där inne. Jag har berättat för ett par kompisar och likaså F.
Oron ligger som ett moln över oss, den måste hålla sig fast! Om inte tiden kunde fram till vecka 12 kunde gå fortare?!

Juli - Den 2 juli får vi äntligen komma på ultraljud. Jag är otroligt nervös och vill helst smita när vi sitter där i väntrummet. När vi kommer in lägger jag mej på britsen och vänder bort huvudet, jag tittar på F och vågar inte tro att det är sant. Jag håller hårt i F´s hand och väntar på besked från barnmorskan. Hon undrar om jag är nervös och lugnar mej genast med att säga: Där har vi ett hjärta som slår, nu kan du titta M!
Direkt kommer tårarna och jag tittar på hjärtat som tickar snabbt. Älskade lilla vän! Du lever! Du mår bra! Vi får reda på att det ser jättebra ut med nackspalten och att det hon kan se vid det läget verkar vara okej. Vi får flertalet bilder med oss hem och när vi hämtar F´s barn på skola/dagis visar vi dem i bilen. De frågar vad det är men utbrister snart: M har en bebis i magen!! De blir jätteglada!
Lite senare på dagen åker vi till Norge för att träffa F´s familj och förbereda för vårt bröllop! Nu finns det ingenting som kan knäcka oss. Bebisen mår bra och den har klarat 12-veckorsgränsen! Vi berättar och alla blir glada! Bröllopet går som en dans, strålande sol och med en liten parvel i magen kunde inte dagen har blivit bättre! Lycka!

Men ett par dagar senare märker F att det är blod i sängen. Jag har blodiga ben och allting rasar för oss. Jag bryter ihop och han tar med mej ner i badrummet. Jag sitter på toaletten och känner hur flera stora klumpar kommer ur mej och jag gråter hejdlöst. Går in i duschen med F som håller hårt om mej och som säger att han är både arg och ledsen. Vi får träffa en läkare på ett Hälsekontor och senare också en gynläkare på ett närliggande sjukhus. Timmarna som går innan vi får reda på om det är missfall eller inte är mardrömslika. Vi sitter som två ufon i väntekorridoren medan det traskar förbi den ena gravida efter den andra. Likaså nyblivna föräldrar med små parvlar i vagn. Tillslut blir det för mycket för oss och vi finner situationen sjukt komisk och vi liksom får försvarsmekanismer att lysa. Skrattar åt det absurda. Direkt när läkaren kallar upp oss infinner sig paniken igen. Shit - nu är det besked på gång. Nu kommer domen. Likaså igen kan jag inte titta på skärmen utan ligger mot F och håller stenhårt i hans hand. Livrädda båda två! Så får vi veta att den lever och mår alldeles utmärkt! F och jag knäcker totalt och han böjer sig fram över mej och vi båda gråter i varandras armar! Vi var helt inställda på att det var kört! Lycka!!

Vi kommer hem till Sverige igen och jag tjatar mej till ett ultraljud för att få reda på orsaken till blödningen. I Norge var det sånt virrevarr att varken jag eller F förstod vad som hänt. Vi fick reda på att moderkakan ligger långt ner och att det var den som hade släppt i ena kanten.

Jag mår inte längre illa. Däremot konstant hungrig! Tuttarna ömmar mindre och jag känner mej rätt pigg och glad efter att ha fått reda på att den mår bra. Jag tar det däremot väldigt försiktigt med lyft och annat. Vågen visar + 3,1 kg sedan positivt graviditetstest. Jag har gått 16 fulla veckor och kan känna livmodern tydligt. Det blir en liten bula när jag ligger ner och jag är så stolt och lycklig över att vi har lyckats!

Augusti - Jag köper mina första mammabyxor på H&M i vecka 16+5. Börjar sova lite oroligt. Börjar få ont efter arbetspassen och hittar inga bra sovställningar. Bullar upp med kuddar. Vaknar kissnödig och kan sedan inte somna om. Känner även av växtvärk i sidorna av magen, det drar och beror på att livmodern växer. Bra bra. Men inte skönt. Vi spekulerar hemma vad det kan tänkas vara för kön. Jag och bonussonen tror på en pojke medan F och bonusdottern tror på en flicka. Vecka 17 fullgjord och magen putar mer och mer. Mammabyxorna används även att det inte är jättebehov utav det - de är så sköna! Det går mer och mer upp för oss att det kommer en bebis i vinter. Det är sant! Vi räknar ner till Rutinultraljudet. Tröttheten slår till med dunder och brak. Jag somnar innan 21 varje kväll, men är otroligt harmonisk i mitt mående. Jag känner mej lugn och glad. Tacksam och lycklig.
Den 16/8 känner jag för första gången två buffningar! Vid sidan av naveln. Äntligen! Som jag har legat helt blixtstilla i flera kvällar för att försöka känna men inte märkt något! Nu kom dem! Lilla vännen - du lever! Du finns där och jag känner dej!
Den 20/8 har vi tid för RUL, vi är spända och nyfikna på att få se den lille! 19 fulla veckor gångna och med putande mage lägger jag mej vid det här laget vant upp på britsen. Denna gången vågar jag titta från första början. Åh vad det tickar hjärtat! Kärlek! Barnmorskan mäter och mäter och säger att allt ser bra ut men att hon vill återkalla oss för att låta bebisen växa på sig lite så hon kan se hjärtats blodkärl lite tydligare. Glada och lyckliga går vi därifrån med en lång remsa ultraljudsbilder!
Jag åker direkt ner till Kappahl och köper en body och ett par byxor. Äntligen hör jag hemma på bebisavdelningen!
Jag får mer och mer ont i svanken och högra delen av svanken. Skaffar mej ett bäckenbälte som jag använder dagligen. Får veta av barnmorskan att det är foglossning och hon undrar om jag vill höra hjärtljuden när jag ändå ligger där på britsen - SÅKLART! 140 slag / minut tuffar det på och den känslan är oslagbar!

September - Vi åker på lyxhelg i Halmstad, bor i svit, äter god mat och får massage. Mmm! F känner för första gången en spark! Vi får komma tillbaka på extraultraljud och får träffa en barsk otrevlig barnmorska som bemöter oss illa. Hon hittar fortfarande inga hjärtblodkärl och vill att vi ska träffa läkare. Två dagar senare får vi träffa en underbar läkare som tittar på hjärtat i en timme. Hon konstaterar att bebisen ligger lite annorlunda eftersom jag har bakåtlutad livmoder och att det är därför svårt att få bra bild av hjärtat. Men hon är nöjd med det hon lyckats sett och ger oss bra svar - bebisen ser ut att må bra! Vi var galet nervösa inför detta och kunde andas ut igen! Skönt! Hon berättar också för oss att det är en pojke i magen! ♥
Vi är halvvägs i graviditeten och magen har fått en rundare form. Den står rakt ut. Gravidpenningansökan går igenom och jag får gå hem 16 november. Ryggen gör mer och mer ont och bäckenet är inte stabilt. Träffar sjukgymnast som ger mej olika övningar och jag fortsätter med bäckenbältet. Blir sjukskriven i två veckor av läkare p.g.a foglossning. Storebror känner första sparken.

Oktober -  Blir fortsatt sjukskriven i oktober och går på både vattengymnastik och akupunktur. Vi börjar med parvelns rum, spacklar och målar väggar. Målar vaggan vit. Känner mej mer rörlig och kan gå fritt hemma i trappa utan att få överdrivet ont. Att gå promenader m.m märks däremot. F och barnen får lyssna på bebisens hjärtljud med Angelsound. Häftigt! Jag åker in till förlossningen för att kolla upp ett ont område runt naveln. Får ligga med CTG-kurva och göra ett ultraljud. Visar ingenting och de antar att det är en muskelförsvagning. 

November - Börjar känna mej rundare och rundare. Magen tar i vid brösten när jag böjer mej framåt. Sammandragningarna kommer då och då. Mår rätt bra med tanke på tidigare foglossning. Får magsjuka i vecka 31. Fy fan! Graviditetspenningen börjar gälla 16 november.

December - Årets sista månad kommer och jag går in i den sista graviditetsmånaden. Foglossningen kommer tillbaka med dunder och brak. Det värker dagligen i nedre delen av magen och i svanken. Jag sover värre och värre och lägger mej runt 21 om kvällarna, tröttheten har slagit ner som en bomb! Jag går och räknar ner dagarna och hoppas att han snart ska komma ut, dock efter december ;) Vi bäddar vagn och vagga och ställer i ordning i sovrummet. BB-väskan får det sista och vi köper oss även en fin systemkamera.
Allting är klappat och klart för att lillebror ska komma! :)

Gott nytt år på er allesamman! Strax före 2012 sa jag att det skulle bli vårt år och det blev det! Å 2013 kommer bli ÄNNU BÄTTRE! ♥