Förlossningstankar

Det känns som att just rädslan kring förlossningen har lagt sig lite. Jag förtränger det inte på samma sätt längre. Innan skojade jag om att det är lååångt bort och att F får minsann åka själv, jag tänker stanna hemma och så kan han ringa när det är klart o.s.v. Att det skulle födas barn ur min muff fanns inte på kartan.

Nu har det smält in mer. Nu känns det inte lika jobbigt att prata om det. Jag behöver inte skoja bort det. Det kommer ske och det är ca tre månader kvar innan det är dags. Det är långa månader. Men samtidigt tre korta månader. Även att man är mitt i det och att man ena stunden tycker att dagarna segar sig fram så rullar det på i bra fart ändå. Jag har varit hemma och sjukskriven i ca 1 månad. Bara det har gått i ett naffs när jag tänker efter.

Förlossningen.
Vad är det som är så skrämmande med det?

* Smärtan:
Ja jo det är klart att det kommer göra asballaont och jag kommer säkert ligga där och skrika att jag minsann aldrig mer vill ha sex och fan ta dej F för att vi lyckades! I smärtans värsta hetta menar jag. Jag gillar inte att ha ont, vem fan gör det? Sedan hoppas jag att jag kan vara så förberedd och påläst att jag vet vart i förlossningsarbetet jag befinner mej och att jag vet vad som komma ska. Vad som händer i just det skedet och varför och lite så.
Att man kan få smärtstillande hjälpmedel är något som jag kommer ta till. Helt klart när jag känner att jag inte klarar mer. Sedan vill jag helst försöka andas igenom så länge det går men när det hamnar utanför min kunskap och kapacitet så vill jag ta till vad som erbjuds. Typ allt.
Jag är egentligen inte rädd för själva smärtan.

* Kontrollen:
Nu kommer vi in på lite mer rädslor här. Att inte kunna ha kontrollen längre. Jag är lite av en kontrollmänniska. Inget freak som måste veta exakt var min sambo är eller ha koll på minsta lilla. Inte så. Men jag vill känna att jag har koll på läget. Att jag inte får några överraskningar som är ovälkomna. Det är nog lite i det som har varit ett stort och jobbigt problem för mej under hormonbehandlingarna - för jag har inte vetat utan har varit tvungen att lita på andra och att kroppen ska sköta det själv.
Jag t r o r att bara jag är förberedd på de olika stadierna av en förlossning, vilka smärtlindrande behandlingar man kan få, ungefär hur en förlossning går till med mera så kommer jag nog känna mej ännu mer lugn. Att inte veta är ju det värsta av allt. Okunskap och ovisshet. Med kött på benen så tror jag att jag kommer känna att jag är mer delaktig i det hela. Fysiskt och psykiskt. Det är något som jag ska ta tag i mer och mer framöver. Läsa på. Läsa in. Ta in information. Vara förberedd.
För jag är livrädd för vissa situationer under förlossningen.

1. Att jag inte ska kunna känna mej delaktig. Att kroppens alla impulser tar över och att jag liksom tvingas hänga med. Allt händer på en och samma gång och jag tappar kontrollen.
2. Att jag medvetet måste släppa kontrollen och släppa över ansvaret på personalen. Lyssna på dem och lita på dem. Tänk om jag inte kan känna tillit till dem, inte kan känna att jag vågar släppa.
3. Att något går fel under arbetet och att beslut tas över mitt och F´s huvud. Att larmklockan plingar, rummet fylls av folk och att varken jag eller F förstår vad som kommer hända. Ingen berättar för oss och det bara händer något på en sekund! Att då ligga där och inte veta och att se F som är sjukhusrädd bli lämnad och ingen tar hand om honom. Jag vill känna att han mår bra under tiden också!

* Om något går fel:
Ja, tvi tvi. Lite som nr 3 ovanför. Om något går fel och det händer saker över våra huvuden som vi inte kan påverka och vi tvingas hänga med utan att ha någon som helst kontroll eller information. Det är nog det här som jag är mest rädd över. Att känna mej i underläge. Det är nog det som är jobbigast. Att hamna i ett läge där jag kan förlora vårt barn. Där barnets liv eller hälsa står på spel. Kanske även mitt? Jag är rädd att något ska gå fel på "slutspurten" liksom. Här har vi inte haft det lätt att bli gravida, vi har kämpat och har genomgått hormonbehandlingar. Jag har varit orolig under graviditetens gång ifall något ska hända. Jag fick en rejäl blödning som vi trodde var missfall. De visste inte om hjärtats alla delar satt på rätt plats. Sedan när vi kunde andas ut lite efter alla de bra svaren så ska man gå igenom en förlossning där i stort sett vad som helst kan hända! Kompisar har berättat att barnet har fastnat, att de har varit tvungna att häva sig på magen för att få ut den lille i rätt tid. Kompisar som har fått göra urakuta kejsarsnitt eftersom hjärtljuden försvunnit. Ett tu tre så har sängen körts iväg och inom loppet av minutrar är man sövd och bebisen är ute. Vad hände?

Paniken, tänker jag. Paniken när hela rummet fylls av folk och det är ett kritiskt läge. Den måste ut NU.
Ush. Det är ett stort orosmoln för mej. Jag vill känna att jag är med i det hela och att jag påverkar och förstår vad som händer. Jag vill känna att jag kan släppa kontrollen och vågar lita på personalen som finns där och berättar för mej/oss. Peppar och hjälper.

* Att spricka:
Ja. Detta är nummer två på oro-listan. Att spricka ända dit solen inte lyser. Jag sa till F häromdagen att smärtan är jag inte nervös inför. Utan det är när man kommer till det läget då jag får klartecken att krysta. Att huvudet står innanför och är beredd på att komma ut. Att då ligga där och veta att tar jag i så säger det Scratch! Jaha.. då var man ett cyklop, som Mia Skäringen säger! Jag har inte längre två hål utan ett gemensamt. Hej!

* Att bajsa på mej inför F:
Haha nu får jag sånt där skrattfnatt igen. Försvarsmekanism kallas det. Här ska det inte bajsas inför någon man inte. Men sanningen är den att de flesta gör det och det är väl egentligen inget onaturligt med det. Trycket som blir från barnet pressar ut allt som man har ätit de senaste dagarna. Så är det och så blir det. Men fan alltså. Att ligga där i sängen med blod, kiss, bajs och annat gojjs från das muff.. jag dör. Så känns det. Jag kommer dö om.. när.. jag bajsar ner mej inför F. Vi har lätt för att prata med varandra, lätt för att skoja om saker och ting och tar egentligen inte något på så stort allvar när det gäller kroppens finesser. Men vi borstar fan inte tänderna när den andre sitter och gör nr 2! Där går en gräns.
Det känns väldigt jobbigt att veta att jag kommer ligga där med F vid min sida och så..
Men som en del kompisar har sagt, det är det sista du tänker på när du är mitt i det. F också. Och barnmorskorna är så snabba med att fixa undan och gör ingen stor sak av det hela.

MEN ÄNDÅ!

Sammanfattningsvis:
Smärtan är jag inte rädd för. Det finns hjälpmedel.
Att tappa kontrollen, om något går fel, om jag spricker till månen och tillbaka och att jag kommer bajsa på mej är mina stora orosmoment!

Jag vill kunna känna att jag har ett lugn och en bra insikt i vad som händer och sker runt om mej. Att jag har möjlighet att påverka och att jag kan så länge det bara går påverka och hänga med i smärtornas vågor. Sedan när det inte går längre hoppas jag att jag kan känna tillit till personalen att jag vågar släppa kontrollen utan att känna mej i underläge och helt utelämnad. Att jag kan med deras hjälp ta mej igenom värkar och att krystarbetet blir så bra som möjligt.
Sedan när bebisen är ute vill jag att F och jag ska få titta efter vad det är för kön. Jag vill inte att de säger det till oss. Jag vill ha upp bebisen på mitt bröst så fort de försäkrat sig om att den mår bra och andas bra. Och att F sedan klipper navelsträngen.

Hua.. tur det är tre långa månader kvar trots allt. Mycket att bearbeta och läsa in..