Om att få känna vad man känner utan att dömas

Sammandragningarna fortsatte under gårdagen men jag kände inte att jag ville ringa igen. Jag tog Alvedon framåt kvällskanten och tog det rätt lugnt igår, städade lite och lagade mat till F kom hem. Panerad rödspätta, sås och potatis fick han. Vilken hemmafru jag är :)

Bovetekudden är verkligen guld värd. Smärtan försvinner inte men det lindrar en del och det är skönt att känna värmen. Den mesta smärtan sitter framtill nu. Pullbenet är väldigt ömt och det ilar/strålar inuti plus att det stramar och strålar upp ut mot sidorna av magen. Det gör ont att böja sig/sträcka på sig. Att ta på strumporna var en pärs imorse.

Det har blivit ett par inlägg om detta nu och jag vill inte få det att låta som att jag gnäller eller att jag är missnöjd med min tillvaro. Jag är jätteglad, spänd och lycklig på vad som komma ska. Men jag vill skriva ner det jag upplever och hur saker och ting ändras/förbättras. Jag som är rätt glömsk och virrevarrig av mej kommer uppskatta att jag gjort det senare då jag har mina bloggböcker att ta till. Det kan vara kul att läsa om hela graviditetens faser istället för att måla allt i rosa och lägga på fluffiga moln. För det är inte fluffiga moln och regnbåge alla dagar. Det är det inte för någon. Varken för dem som kämpar med att bli gravida eller för dem som lyckats bli gravida utan att tänka. Inte heller för de som är gravida eller för de som har fått sitt/sina barn.
Min kusin sa till mej häromdagen att man FÅR gnälla, man FÅR tycka att det är jobbigt att vara gravid/mamma/pappa. Man är inte mer än människa.

Det kommer dagar då man tycker att man är liten och att man känner att detta rer jag inte ut. Att det är tufft och har motstånd. Men mitt i allt så finns det stunder av lycka, stunder av glädje och stunder av gemenskap.
Man måste se det från flera håll.

Ja vi har kämpat med att bli gravida. Nej vi behövde inte gå den långa IVF-vägen men vi har ändå tyckt att det har varit kämpigt och jobbigt. Vi har i vår tillvaro mått dåligt. Ingen kan mäta sin sorg/frustration/ångest med någon annan. Alla har vi våra upplevelser, tankar och tårar.
Jag har sedan många många år mått dåligt över min diagnos och känt att jag är inte en människa värd att leva med eller älska just av den anledningen. Sedan träffade jag F och lät mej mer och mer "övertalas" om att så var fallet. Han stannade trots att han visste om min diagnos och mindre chanser att lyckas få barn. Han älskade/älskar mej för den jag var/är och jag likadant med honom. Vi vill leva tillsammans och tog beslut om att ge oss på den där resan. Resan som jag dömt ut för många år sedan.
På fjärde behandlingsförsöket lyckades vi.

Helt plötsligt dök det upp andra orosmoln och ångesttankar. Tänk om vi förlorar det vi nu har lyckats skapa tillsammans. Tänk om det dras ur våra händer som ett stort kallt hån!

Så kommer nästa känsla - nu får man inte ge uttryck för att gnälla eller visa något missnöje med situationen. Jag får inte gnälla över att jag mår illa. Jag får inte gnälla över att mitt bäcken värker och att jag inte kan sova på nätterna. Att jag inte kan gå mer än någon kilometer innan tårarna bränner innanför ögonlocken på mej.

Man. Ska. Vara. Så. Jävla. Nöjd. Och. Tacksam!

Jag är nöjd. Jag är tacksam. Jag är lycklig.

Men jag är inte mer än människa.