Familjerelationerna

Fjärde inlägget idag och dagen är inte slut än. Förstår ni hur mycket dötid jag har?

Men jag har tänkt på en sak.
Det här med hur man förändras i tankar och känslor när man hamnar i olika händelser eller nivåer i livet. Jag är gift med Frank. Jag är Noah och Siris bonusmamma eller låtsasmamma som Noah säger. Bonusvuxen tycker jag låter lite fint. De har en mamma och en låtsaspappa. Inom kort kommer det en parvel hos både oss och hos dem. Noah och Siri lever i två familjer. De har minnen från när Frank och mamman levde tillsammans men hälften av deras liv så har de levt på två håll.

Alla har vi känslor och tankar på varsitt håll och det är en del gånger som man kan tänka eller känna sig lite egoistisk eller naiv. Ja men jag känner... Stopp, vi är fyra här. Eller sex. Snart åtta faktiskt. Alla ska må bra och underhålla en fin relation.
Innan de nya barnen blev gjorda hade jag och mamman en hyffsad bra relation. Vi kunde prata med varandra och ja jo visst var det spänt vissa stunder och vi hade ett tillfälle där jag kände att nu måste jag säga ifrån på en punkt, vi kom på snurr med varandra men redde ut det hon och jag och sedan la det sig. Ärlighet gynnar alla i en sån här situation. 

Jag måste säga att även att jag kunde t ä n k a mej in i hennes situation så kan jag aldrig förstå henne hur det känns att inte få ha sina barn hela tiden. Att det finns en kvinna i hennes barns liv som de lever tillsammans med. Som nattar hennes barn. Som sitter med dem i soffan och myser. Samtidigt som hon har sagt att det är så skönt att veta att de mår bra utav det, att se att jag och Noah eller Siri t ex gör något på egen hand och har en fin relation, så känns det ändå jobbigt för hennes ego. Sedan måste man ju kunna se till sin egen situation att i sin egen familj där det finns en låtsaspappa och det är samma sak för Frank, men det är tydligen en annan sak.. 

Nu när vi båda väntar barn blev det en lite tryckt stämning i början, vi ligger dels så nära varandra och det blev lite som att ta bort glädjen för varandra. Varför just samtidigt?! Hon hade lite kort beteende mot mej och jag försökte väl vara så leende mot henne men det räckte inte ändra fram. Så en dag för ett par månader sedan när jag hade suttit och tjutit i soffan med Frank bestämde jag mej för att ringa upp henne och prata med henne hur jag upplever det hela och likaså höra med henne. Ska vi gå på föräldragrupper tillsammans? Barnen kommer hamna på samma dagis? Tänk om vi, tvi tvi, hamnar på BB ihop? Sitta och amma bredvid varandra där i samlingssalen och Frank, hennes kille och barnen kommer och hälsar på och alla är vi som en stooor hääääärlig familj.

Fy fan.

Jag ringde upp henne och vi pratade en lång stund. Jag med gråten i halsen och hon med förstående röst. Vi hade ett väldigt bra samtal och berättade för varandra hur vi känner och upplever detta. Det visade sig att vi ligger rätt lika där. Vi har en god relation men ingen utav oss vill ju dela för mycket med varandra. Vi har inga agg emot varann men det är mycket känslor. Det är ju vi kvinns som ska krångla till mycket, männen skakar av sig och tänker att A är A och B är B medan vi kan blanda in hela bövvla alfabetet där i tankegången.
Hon tackade för att jag hade ringt och vi bestämde och pratade igenom att vi hjälper varandra nu när parvlarna kommer, hon har hela sin familj här i Värnamo, likaså hennes kille. Jag och Frank har ingen. Vem ska vi ringa till om det kommer igång när barnen är hos oss om inte till dem?
Vi pratade även igenom att hon tar barnen lite extra i början så jag och bebisen får komma hem och landa och känna av första bebis-tiden på riktigt. Något som jag har haft som orosmoln. 

Det känns så himla bra att det har pratats igenom och jag känner att vi har fått en ännu mer förståelse-för-varann-relation. Jag är inte längre bara en flickvän till Frank, jag är gift med honom och väntar hans barn. Likaså hennes kille, de lever sitt liv och har tagit många steg de också. Vi kommer ha med varandra att göra hela livet vare sig vi vill det eller inte. Helst av allt så vill väl alla träffa en singelpartner och bilda familj med den som sedan håller resten av livet. Eller?! Men man styr ju inte vem man blir kär i, man styr inte över om denne person har haft en familj tidigare, man styr inte över att det finns ett närvarande x med i bilden. Man får vända på sig själv i tidigt skede och ställa sig frågan - pallar jag det här?

Det är inte lätt alla gånger. Det är tusan ingen dans på rosor. Innan graviditeten var det inte alls lika märkbart som det har varit nu under halva delen av graviditeten. Det kan vara riktigt jobbigt ibland. Vi lever två helt udda veckor, den ena bara jag och Frank och den andre med hans barn. Snart kommer vi vara tre den ena veckan och fem den andra. Jag har än idag lite svårt att ställa om mej från Frank och Malin-vecka till allesammen-vecka. Jag har lite svårt att gå från tyst hus till fullt ös och barn i huset. Det är inte alltid som det sker men vissa helger så blir jag lite som en mus i mitt eget hus, jag vet inte vart jag ska göra av mejsjälv men det lägger sig sedan. Nu när jag har varit hemma i fyra månader och varit helt ensam om dagarna så har det varit som att gå från noll till hundra när barnfredagen kommer. Men det är en vanesak. Det kommer med stor säkerhet att bli annorlunda när vårt barn är här och jag lever i en barnfamilj varje vecka. Då är det bara antal barn som skiljer sig. 

När jag nu är gravid har jag fått upp ögonen mer för barnens mamma och hennes situation. Även att jag inte har mitt barn här än så känner jag ibland att hjälp tänk om Frank och jag skulle gå isär och jag inte får träffa lillkillen på heltid. Att jag då tvingas in i den rollen som barnens mamma är i. Att jag då ska få känna på hur det är att ha en annan kvinna i lillens liv som tar hand om honom. Är hon snäll? För snäll? Kommer han älska henne mer än mej m.m. Fruktansvärda tankar och jag har gråtit en del över det.
Jag känner mej egoistisk som inte får upp ögonen för hennes känslor förrän jag själv befinner mej i mamma-barn-känslorna. Men som jag skrev i början av detta långa inlägg, man förändras i tankar och känslor när man hamnar i olika händelser eller nivåer i livet. 
Än så länge har jag bara mitt barn i magen, det kommer bli tusen gånger mer tydligare att jag förändras när han väl är ute och jag får smaka på det där mammahjärtat som alla pratar om.