Till min son.
Sitter nu här i köket och äter lunch och kan inte bli mer otålig. Andra dagen efter beräknad dag nu och det känns som att du aldrig kommer ut. Jag känner inte ett dugg och det gör mej frustrerad. Eller jo foglossningen och den är värre på eftermiddagarna när jag har varit igång mycket under dagen. En pch annan sammandragning kan det komma och ibland är det en förvärk men det känns så meningslöst när jag vet att dem inte betyder någonting.
Igår när jag var så trött på det att gav jag mej ut på en 2 ½ km promenad och idag cyklade jag 4 km. Snömoddiga vägar och 8 minusgrader men det kvittade - tanken var att både du och jag skulle ut.
Resultatet blev en trött kropp och troligtvis kommer jag ha enorm träningsvärk i ljumskarna imorgon.. ha ha..
Dina syskon är mycket otåliga likaså din pappa. Barnen frågar cirka 711 gånger om dagen varför du inte kommer. De tycker att jag bara ska åka in och föda ut dej. Eller be en läkare göra en lucka på magen och plocka ut dej. Varje morgon när de vaknar och varje dag när de kommer hem från skola/dagis undrar de om det har kommit någon bebis. Blivande storasyster önskar allra helst att du kommer på natten så vi måste väcka henne. Tror hon ser det som en spännande sak. De har ont i magen av spänning och nerver, såklart att de väntar på dej lillebror! Det gör vi alla nu!
Vi berättade ju för dem redan i vecka 12 att först skulle julen komma, sedan nyårsafton, tjejens födelsedag, pappans födelsedag och SEN kommer bebisen. Nu när allt är överstökat så kommer det ju ändå ingen bebis tycker dem! Varför?
Din pappa har ringt hem från jobbet i flera dagar nu och frågat om jag har känt något. Han är spänd och går och väntar på att jag ska ringa. Igår ringde jag till honom i ett oviktigt ärende och han svarade med uppspelt röst: Behöver du åka in?
Lite besviken han blev när jag bara undrade över en sak angående posten.
Hörrö älskade lillebror och bebis, nu är du ju färdigbakad. Nog för att det är kallt här ute men vi är många som väntar på dej och kommer ta hand om dej när du är hos oss.
Jag längtar mer än någonsin nu, jag vill se vem du är, hur du ser ut och om du har mycket och brunt hår. Jag vill ha dej nära i min famn och gosa in min näsa i din lilla nacke och nosa. Min alldeles egna lilla bebis. Tänk att du blev till tillslut. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva en graviditet, förlossning och ett barn. Snart, snart är vi där och jag kan gråta över den lyckan som jag redan känner.
Även att du under senaste tid har börjat göra obekväma buffningar i magen och att du sträcker på dej så det gör ont både nertill och uppe i revbenen så älskar jag att känna dej. Att du finns där. Tänk att du är helt färdigbakad nu. Att du nu ser ut precis likadant som när du kommer ut till vida världen. Det är inte något litet smalt och tanigt foster utan en gosig, lite knubbig bebis. Helt färdig och fin. Märkligt.
Älskade lilla vännen min. Stanna inte så länge i magen. Kom ut så vi får träffa dej. Vi längtar snart ihjäl oss!
Kärlek från din mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar