Förlossningsberättelse del 2

Då ska vi se, var var vi? Jo, öppen 4 cm och barnmorskan rådde oss till att stanna båda två. Här var det inte läge för Bricanyl längre utan det skulle bli morfin direkt. Antingen får du sova eller så blir det barn, sa hon. Hade klockan varit 9 på förmiddagen så hade hon velat ta hål på hinnorna men hon ville helst att jag skulle få sova. Lite grann åtminstone.
Jag fick veta att jag skulle bli en bra patient. Eftersom jag har ett så stort bäcken.
- Du menar att jag har fet röv, undrade jag.
Hon log lite finurligt och sa att han kommer mer eller mindre ramla ur mej.

Eller hur.

Så. Morfin och dubbelrum blev nästa steg. Spruta i benet, nål i handen, en värmekudde i svanken, banan i magen och Farmen på tv. Fiiint en fredagkväll.

Trötta båda två släckte vi lamporna runt 22:30 tiden. Förvärkarna försvann och jag låg och njöt av värmen i ryggen men.. njae.. nu vete sjutton, de återkom och det kändes annorlunda i kroppen, jag kunde dock inte sätta fingret på vad det var men till ro kom jag då inte. Jag frågade F om det var okej att larma på barnmorskan och berätta läget och vi kom fram till att vi ligger på ett sjukhus - ja man kan larma. Klockan var 23:55 och när barnmorskan kom in och jag berättade läget gick hon efter en Ctg-apparat för att kolla bebisen igen. När hon kom tillbaka och jag vände mej till ryggläge kände jag hur jag kissade på mej, nej det var ju vattnet såklart. Massor. Sjö i sängen. Hon hjälpte mej till toaletten och vi såg att det var lite grönfärgat. Dock ingen fara på taket.
- Jaha sa hon glatt, det BLIR barn inatt!
Tillbaka i sängen fick jag köra en kurva medan F packade ihop hela vårt bohag som vi ( jag ) har haft med oss. Nu brydde vi oss inte om sömnbristen - nu skulle vi föda barn! Exalterade båda två. Det är NU det händer! :)

Barnmorskan satte en skalpelektrod på bebisens huvud och vi traskade bort till förlossningssalen. Klockan var då 00:40. Värkarna kom fortfarande oregelbundna men framåt 01:00-tiden räknades jag att vara i den aktiva fasen, jag var då öppen 5 cm. Nu jäfflar blir det åka av här tänkte jag. Barnmorskan frågade om jag ville testa lustgas och jag som tyckte att värkarna kändes okej att andas igenom tackade nej men hon föreslog att jag skulle testa för att få känna på känslan.
Den ställdes in på 50/50 och det tog en liten stund innan gasen kom och när jag tyckte att det här var väl inget konstigt så slog den till ordentligt. Jag fick fullkomligt skrattfnatt och var helt lycklig över att få känna på hur det är att vara full igen! F fixade med radion så musiken lallade i rummet, jag låg och skrattade och hela situationen kändes sjuk, var är alla onda värkar och när ska man ut och gå i korridoren med gåvagn och skrika i masken? Det här med att föda barn är ju en baggis.

 Jo tjena.

Värkarna ökade i både täthet och grymhet och lustgasen var inte längre bara ett roligt objekt utan en kär vän. F fanns hela tiden vid min sida och servade med festis, lypsyl, massage, handhållning och peppning. Helt galet bra var han. Inte för mycket men heller inte passiv. Han läste in fort vad jag ville och menade.
Så blev jag kissnödig och in kom undersköterskan med ett uppvärmt bäcken, jo tack kan man känna sig mer som en gamling på ett hem när man sitter och försöker medan personalen tittar på? Det gick såklart inte, jag kunde inte slappna av vare sig det var personal i rummet eller inte, värkarna kom för tätt. Jag flyttade tillbaka till sängen och F hade att göra med att hålla kolla på lustgasslangar och skalpelektrodsladd medan jag kravvlade och fastnade överallt. Jag ställde mej på alla fyra och hissade upp huvudändan på sängen, slängde mej över kanten och andades frenetiskt. Amen nu gör det ont, pep jag.
Oja, här exploderade värkarna och de gick inte längre ner utan de minskade bara till hälften för att sedan dra igång igen. F hade länge suttit och peppat mej genom att tala om när värken var på nedvändning på dataskärmen och förberedde för nästkommande men nu började även han tycka att värken var lite väl lång. Smärtan ökade ordentligt och jag slängde mej upp ståendes i sängen, fastnade såklart med lustgasslangen i sängens alla transformersdelar och skit, ryckte tag i den i ren panik och F fick återigen ge sig på mitt trassel. Jag vet inte vart jag ska göra av mej själv och bad F larma och meddela att jag ville ha sprutan. Nu! In kom barnmorskan och lika fort vände hon i dörren och ringde efter mannen med det magiska. Jesus kan vi kalla honom. Klockan var nu 02:00 och jag var grymt imponerad av att han kom så fort!
F sänkte, det kom att bli hans uppgift, lustgasen för att barnmorskan skulle kunna prata med mej så jag förstod ordentligt, för nu var jag tvungen att ligga precis alldeles tokstilla. Å helvete tänkte jag, det kommer aldrig att gå! Narkosläkaren kom och förberedde med diverse grejer och jag fick mer och mer ångest över att inte skulle kunna ligga still när det verkligen gäller. Mellan två värkar satte han nålen och jag grät, men varken av värksmärta eller av nålen utan av rädsla. Jag var dunderrädd att jag skulle få en värk och att jag inte skulle kunna hålla emot och ligga still. F stod på min framsida och höll min hand. Efteråt tackade jag den snälla doktorn för ett gott arbete och han sa att det är lätt att utföra bra arbete när man har en så bra patient.

Uppstånden är Jesus.

Tiden gick och jag hamnade vid ett tillfälle på 90/60 i blodtryck, dropp kopplades och F styrde lustgasen. Jag började skaka något kopiöst och vi fick reda på att det berodde på medicinens verkan. Hela jag skakade, en riktigt kuslig känsla. Jag tappades på urin och värkarna avtog i kraft så jag fick värkstimulerande dropp. EDA´n gjorde susen i musen höll jag på att skriva, men det var ju tvärtom, värkarna glesades ut så droppet höjdes ännu mer. Jag slumrade till och låg på sidan och sög lustgas lite då och då. F hängde över sidogaveln och även han slumrade till. Vi var de enda på hela förlossningen så barnmorskan var inne hos oss nästan hela tiden. Hon satt på en stol på andra sidan sängen och höll koll. Lite mysigt faktiskt. Hon var jättego på alla vis. Jag klappade henne på armen vid ett par tillfällen och sa att hon var underbar, ja vi klickade verkligen med henne både F och jag. Hon utstrålade trygghet, närhet och ömhet. Redan då hon kom in och satte morfinsprutan i benet frågade hon hur jag tänkte kring smärtlindring. Jag berättade vad jag önskade och hon sa att hon lägger sig platt för patienterna, det de vill ha och uppleva det får dem. Hon sa även att hon kan vara lite bestämd och säga till när det behövs och jag kände att shit här har vi en person som jag behöver med tanke på krystningsrädslan. Om det hade varit en mes som bett mej trycka på så hade jag nog slagit till henne på käften var jag rädd för :)

03:49 undersöks jag igen och då var det bara är lite kanter kvar. Barnmorskan fixade till det och så var jag fullt öppen! Tjohoo! Nu väntade vi bara på krystvärkarna. Väntade, väntade, väntade och väntade. Värkarna kom men jag svarade nej om och om igen på barnmorskans fråga om jag kände att det tryckte på neråt. Jag kände inte av det. Förmodligen satte Jesus sprutan lite för långt ner. Hon höll med handen för att på så sätt känna inifrån och jo, sa hon, det är dags att börja krysta. Jag fick prova en gång på rygg men barnmorskan och undersköterskan modifierar om sängen så jag fick ligga på vänstra sidan med benet i en ställning istället. F hade jag framför mej. Älskade livskamrat, sånt team vi var! Jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på hur bra vi var. Ögonkontakten som berättade allt. Jag behövde inte säga något till honom innan han visste vad jag önskade. Många gånger låg jag och blundade och for jag opp med handen för att hitta honom så nappade han direkt.

Klockan 04:08 gick fosterljuden ner till 70 slag/minut och droppet stängdes av och jag fick andas ren syrgas i masken. F fixar. Efter 10 minuter hade det gett verkan och droppet sattes på igen och jag började krysta.
Detta var som sagt ett moment som jag har varit livrädd för. Jag vill inte trycka på och så säger det RITCH, hej KRATER! Men barnmorskan visste ju om det och hon sa att hon skulle gå med på allt som rör krystningens underlättande och jag bad F hämta oljan som jag hade med mej. Hon gnodde in hela Mumindalen och mellan krystningarna la hon på varma handdukar.
Vid första krystningen fes jag henne rätt i fejset och jag avbröt krystningen i ren panik och skämdes som en hund! I följande paus sa hon att man som barnmorska får både fisar och bajs på sig och så är det med det. Det ingår i jobbet.

Ja herregud, det är lite kul nu efteråt.

Efter 1-2 krystningar fick jag ett jävlaranammat i mej och även att jag inte kände krystkänslan så kände jag när värken kom. Jag drog in ordentligt i masken och tryckte på som om jag inte hade gjort annat. Barnmorskan satte sig i sängen nedanför mej och tryckte upp mina fötter som motstånd. Hon berömde mej för grymt arbete och peppade mej hela tiden. Andas in, tryck på, byt luft, tryck på, byt luft, tryck på. 3 rejäla krystningar på varje värk. "Okej nu kör vi", sa jag och så var det igång igen..

De varma handdukarna var otroligt skönt att känna mellan krystningarna och jag var inte alls rädd som jag trodde att jag skulle vara. Jag kände mej otroligt trygg i hennes händer och med F vid min sida + min egna NU JÄVLAR-iställning. Efter ett tag sa barnmorskan att vid nästa värk kommer hon säga till och då får jag inte krysta mer. Viktigt. Kommande minuterna var de allra värsta av hela förlossningen! Jag krystade ut huvudet. Halvvägs! Sen var det stopp på både värk och krystning. Att ha ett huvud i skrevet är ingen vidare njutbar upplevelse. Jag låg och ropade och vred mej i sängen och väntade på nästa värk men den kom inte. En, troligtvis barnmorskeelev, som stod nere vid mina fötter och hjälpte till började massera min mage för att reta upp livmodern men det kom ingen värk på bra länge. De minuterna kändes som halva natten och fy helvete vad ont det gjorde. Jag tänkte spricker jag inte nu..
När nästa värk äntligen kom krystade jag ut huvudet och kroppen följde efter direkt. Nu var det jag som stod för det där Tarzanskriket. Den känslan man känner när barnet glider ut är otroligt mäktig. Plurubb.. yääk.
Navelsträngen låg två varv runt halsen men kunde med lätthet tas av. Lille Truls. Äntligen! ÄNTLIGEN! Jag grät, F grät och parveln gav ifrån sig lite ljud. Han skrek inte utan gnydde mest. Barnmorskan berömde mej otroligt mycket och sa att vi hade fått en helt underbart söt son! Hon torkade honom någorlunda ren, F fick komma runt sängen och klippte navelsträngen och så fick han komma upp på mitt bröst.

Shit det är så jag lipar här nu igen.

Alldeles nykläckt! 

Den känslan. Den enorma känslovåg som fullkomligt slår en i ansiktet. Mitt barn. Vårt barn. Här är han. Alldeles nykläckt och helt sjukt underbar. Som hon sa angående stort bäcken, ja han var inte ett dugg Conehead. Helt rund och fin i huvudet och ansikte. Lille älskade vän vad jag tjöt.

Jag som är operations-blodiga sår-galen hade innan tänkt att jag skulle be om att få känna på moderkakan. Helst skulle jag vilja att de packade in den i plast så jag kunde ta med den hem och dissekera. Men när jag låg där och hade lille T på bröstet sket jag väl i moderkakan. Jag tittade på den och fascinerades av de fina hinnorna och coola köttiga paketet. Inte mer än så.
Vi lämnades ensamma en stund och låg och tittade på vår lille prins. Så grymt söt. Så otroligt vacker och shit jag hade blivit mamma! Vi hade blivit föräldrar! Känslan går inte att beskriva! Det är det vackraste jag hade varit med om!

Medan han låg på bröstet och vi var i ett lyckligt töcken undersökte barnmorskan muffen och kunde konstatera att jag inte hade gått sönder alls mycket. Det blev ett par stygn inuti muffen och i ena blygdläppen. Jag klarade mej helt från att spricka utanpå!

Innan barnmorskan gick hem från sin pass ville hon mäta och väga, antar att det liksom knyter ihop säcken för dem. Lillskrutt landade på 3350 gr, 49 cm och 34 cm i huvudfång. ÄLSKVÄRD!

Jajemen morsan, mössan passade!

Å låten som spelades när han föddes var Bruno Mars - Locked Out Of Heaven.

  Pappa och Truls någon timme gammal.

 Å denna frukost! Så ljuvlig efter nattens happening! 

Det där var ju en baggis - ett par barn till?