Födelsedagsfirande

Jodå. Hormonerna is all over the place. Igår när jag satt och virkade på ytterligare en mössa och jag ville bli klar men hade så ont i svank och mage tog det inte lång stund från det att jag gick upp och la mej tills jag bölade. Jag vill så mycket men hjärnan fattar inte att jag inte orkar. Det går inte att dra fram som en missil och tro att det är som vanligt. Det är inte som vanligt, jag är paddagravid och jag har varken ork eller tålamod. Men säg det till de som sitter där oppe och styr i skallen.
Så jag bölade och tyckte allmänt synd om mej själv, jag vet egentligen inte varför, kanske för att jag kom på att jag inte vill föda barn längre, för att jag inte vill ha ont, för att jag får pattsvett av en fingerknäppning, för att jag är supertrött men inte kan ligga skönt i någon ställning, för att Frank satt i soffan och drack EN öl, för att.. ja säg.. jag vet inte.. allt. Uppochner-tjut.

Idag är det Fs födelsedag och den startade med att jag väckte barnen och vi for till Kvantum vid öppningsdags och handlade färska frallisar. Vi överraskade honom med skönsång, paket och frulle på sängen. Även en lapp där det stod att han f.r.o.m kl 15 inte fick komma ner på nedervåning eftersom vi skulle fixa med middag och så. Inte honom emot - det var skidskyttestafett på tvn.
Jag och kidsen drog i sta i köket. De skalade potatis och bråkade om att slippa ha den dåliga skalaren, någonstans i tumultet enades de om att turas om och skalade varsin potatis. När det sedan visade sig att det var udda antal potatisar och de slogs om den siste stackaren där i hon bråkade de såklart om att de skulle få skala varsin gång, varsitt skal-tag. Å herregud det tog nog 5 minuter innan den där stackars potatisen hade blivit naken!
- Men du skalar ju så långa skal, då måste jag få göra två skalningar.. 
- NÄÄÄÄ!!! M, S säger...
- Men N gör..

Andas M.

Tålamodet tröt, svanken gjorde ont och när jag skulle kavla ut den satans marsipanen som hela tiden gick sönder, fastnade i kaveln och blev för litet eller knöligt, gick jag efter mjölet och tappade naturligtvis burken på golvet så det for mjöl i hela köket! Då bröt jag ihop fullständigt, körde ut ungarna, fick dåligt samvete för det och bölade där jag stod med mjöliga strumpor.

Men middag blev det och tårta blev det. Baconlindad fläskfilé, hasselbackspotatis och bea-sås. Tårtan blidde en rumpa! Tuttarna fick han ju ett annat år så det blev dags med ett arsle. Jag lugnade ner mej och middagen blev lyckad trots allt.

Det är både lättare och oftare som bölet ligger i halsen. Jag har inte tålamodet att min kropp inte hänger med. Nu vill jag bara att magen ska väck och att bebisen är hos oss så jag kan bli som vanligt igen.
Hur nu "som vanligt" är som nyförlöst med en bebis..?! HA HA!  

Uppskattad. Ja.

Förutom tjutet i köket så har denna dagen känts lite bättre gentemot vad det gjorde igårkväll. Tack för fina kommentarer tjejer! Det känns som att tårarna kommer lättare och oftare nu på sista spurten. Jag har inte alls samma ork eller energi, min kropp säger ifrån fortare än vad hjärnan gör å det är jobbigt att inse.

Rädslan inför förlossningen som jag kände igår sitter kvar. Det har börjat bli skrämmande nära nu även att jag såklart längtar som en tok och bara vill att det ska dra igång! Skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga. Jag drömde inatt att jag födde barn men att vi fick åka hem utan bebis - han dog. Jag var fullständigt genomsvätt när jag vaknade! Tokpanik!

Imorgon har jag barnmorskebesök och jag tänkte att jag skulle be henne kolla läget i mumindalen. Kanske kan hon göra en hinnsvepning om läget verkar vara redo. Hon får mer än gärna gno runt lite i hopp om att starta igång det... frågan är om hon gör det före BF men det är ju faktiskt bara dagen före..