Redo

Han kommer inte högre upp nu.

Halsbrännan kommer titt som tätt och jag pimplar mjölk som aldrig förr.

Åh jag är så redo för det här nu! Han får mer än gärna komma ut!

Jag pratade lite allvar med honom i badkaret igår men han verkar ha slått dövörat till. Ligger säkert där inne med fingrarna i öronen och lallar..  Jag ser på förlossningen med lite skräckblandad förtjusning. Jag längtar dit samtidigt som det är skrämmande och ovisst. Hur blir det? Hur sjukt ont gör det? Kommer jag skicka den där jäkla VAS-skalan i väggen om de kommer in med den, be dem stoppa opp den någonstans. Kommer jag bete mej som en trotsig treåring, slänga mej på golvet och skrika att jag inte vill och be stackars Frank dra åt helvete ( ..då blir han förvisso glad så han kan gå och titta på skidorna.. ) eller kommer jag kunna le lite mellan värkarna och tänka att Mmmmmm den där satt fint den.. den kommer aaaaldrig tillbaka igen, för varje värk så kommer jag ett steg närmare mitt baaaarn... andas lite lätt bara... MMmmmmm...

Skjut mej!

Bara det här med hur lång tid kommer det ta? 10 timmar? Två dygn? Han stannar för evigt? När startar det? H U R startar det? Å framförallt n ä r vet man att man ska åka in? Jag vill inte åka in och få beskedet att lilla gumman det där är inga förlossningsvärkar det är SAMMANDRAGNINGAR, kom tillbaka när det verkligen är dags! 

Åker jag in så åker jag in för att stanna tills det är färdigt, om jag så ska slå opp ett tält i hissen och rulla ut en sovsäck!

Då kan nog mitt tjuriga och envisa sinne komma till sitt rätta jag. 

Stackars F. 

Tur vi gifte oss innan.